Självbyggare
· Stockholm
· 8 592 inlägg
Du har absolut rätt - som sagt på lång sikt blir det billigare - men poängen, som jag skrev, är att du in ser dessa pengar förräns efter rätt lång tid. Och jag har iaf ingen aning om hur mitt liv ser ut om 30 eller 50 år, och iaf de första par-tre decennierna kommer jag ha mindre pengar att röra mig med...bra-byggare skrev:
@mycke_nu: Ja Riksbanken har försökt styra mot 2% rätt länge nu. Räntorna har ju legat på <4% i mer än 10 år nu , men nått års undantag kring finanskrisen...
Därmed inte sagt att de aldrig kommer gå upp förstås, men troligen, om gällande ekonomiska normer gäller, så går inflationen då också upp, och därmed priserna. Sen kan vi förstås få ett par år då just huspriserna inte går upp trots inflation just eftersom vi har haft abnorma ökningar i bostadspriser rätt länge...
I slutändan är jag nog för att var och en måste få bestämma lite mer själva och staten lite mindre. Bankerna, iaf storbankerna, har hitills haft 70% amorteringsfritt och, enligt lag max 85% belåning. Det låter ju inte som helt osunda gränser...
De två största skälen till uppblåsta huspriser som jag ser det är låga räntor (inkl ränteavdrag) och för lite utbud - och högre priser ger högre skuldsättning.
Tvångsamortering riskerar att ytterligare hämma utbudet, och därmed driva upp priserna.
Eftersom storbankerna redan idag räknar på 7% ränta och amortering ned till 70% så är jag inte alls säker på att så många färre kommer kunna få lån och därmed sänka efterfrågan. Och frågan är hur amorteringstvånget påverkar den kollektiva skulden (hur mycket är det vi kommer amortera bort av det totala skuldberget, som väl är det man oroas över ?).
Att vi skall ha en "Amorteringskultur" - well kanske...jag är inte alls säker på det - att betala en "månadsavgift" till banken eller till hyresvärden - spelar det ngn större roll ?
Skillnaden ligger ju i att ett ägt hus, eller en bostadsrätt, är en investering där jag tar en risk att värdet går ned, men också kan få en vinst om värdet går upp. För banken handlar det ju om risken att jag inte kan betala mina räntor och hur mkt vinst banken kan få totalt på affären. I Sverige är det ju dessutom så att skulle jag råka på obestånd så kan banken tvångsförsälja bostaden och sedan kräva mig på resten av pengarna, så risken är otroligt lite att dom inte får tillbaka sina pengar, förutom den vinst dom gått de år jag kunde betala.
Det är i princip bara om jag inte varit kund så länge (dvs inte hunnit ge så mkt vinst), går i personlig konkurs samtidigt som bostadsmarknaden har gått ned så att bostaden är värd mindre än lånet (dvs <70% av när jag köpte den) som dom förlorar pengar. Man kan alltid måla upp domedagsscenarier, men ur bankens perspektiv är ju bolån både rätt lönsamma och riskfria....
/K
Själv tycker jag att det är konstigt med de som argumenterar för hur mycket andra borde amortera och hur mycket andra borde ha i belåningsgrad. Detta utan att ha en aning om eller ens beakta hur ekonomin ser ut i övrigt för dessa andra. Verkar mer handla om att framhäva sin egen förträfflighet baserat på hur mycket man amorterar än något annat....
Att amortera 1 000 kr i månaden kan vara fullt tillräckligt och att amortera 10 000 kr i månaden kan också vara för lite. Allt beroende på hur ekonomin och livssituationen ser ut i övrigt. Det är ungefär som att t ex säga att alla borde ha en matkostnad på 3 000 kr/mån utan att veta hur många personer det är i hushållet och vilken ekonomi hushållet har i övrigt.
För att provocera lite kan jag säga att vi köpt hus utan egen insats, haft en total belåning på 130% av husets värdering och har dessutom under ett par år inte amorterat en krona på huslånet. Varken vi eller banken har varit oroliga över det eller sett några problem. Detta eftersom både vi och banken väger in hela vår ekonomiska situation och inte bara stirrar oss blinda på belåningsgrad och amortering.
/Krille
Att amortera 1 000 kr i månaden kan vara fullt tillräckligt och att amortera 10 000 kr i månaden kan också vara för lite. Allt beroende på hur ekonomin och livssituationen ser ut i övrigt. Det är ungefär som att t ex säga att alla borde ha en matkostnad på 3 000 kr/mån utan att veta hur många personer det är i hushållet och vilken ekonomi hushållet har i övrigt.
För att provocera lite kan jag säga att vi köpt hus utan egen insats, haft en total belåning på 130% av husets värdering och har dessutom under ett par år inte amorterat en krona på huslånet. Varken vi eller banken har varit oroliga över det eller sett några problem. Detta eftersom både vi och banken väger in hela vår ekonomiska situation och inte bara stirrar oss blinda på belåningsgrad och amortering.
/Krille
Jag är inte det minsta provocerad, tycker också att det utgårs från att alla har en inkomst som efter levnadsomkostnader vida överstiger räntekostnaden.Krille4 skrev:
Sen finns det även andra skäl att inte amortera, jag skulle lätt kunna lösa återstoden av mitt lån två gånger om men väljer att ha en buffert av lättåtkomliga pengar för oförutsedda utgifter, och det med SBABs välsignelse. Ska man låna så tar det lite tid innan allt är klart och man får pengarna.
Att amortera flitigt är ingen större belastning, med ett annuitetslån blir betalningarna lika stora varje år. I början är det bara ränta, och i slutet (när man troligen tjänar bra mycket bättre är det bara amortering).
Det man får för denna minimala uppoffring är ett hus som är betalt på 30 år.
Fundera lite på vad man göra med livet när man varken har ränta eller amorteringar att betala. Sluta jobba vid 55 t.ex.
Det man får för denna minimala uppoffring är ett hus som är betalt på 30 år.
Fundera lite på vad man göra med livet när man varken har ränta eller amorteringar att betala. Sluta jobba vid 55 t.ex.
Räkningar blir man inte fri från, men som jag har det nu går sparräntan till låneräntan sen blir det lite att amortera.mycke_nu skrev:
Vad man ska göra? Min tid räcker inte till, fattar inte hur jag haft tid med ett jobb.
Självbyggare
· Stockholm
· 8 592 inlägg
Jättebra - då kan väl dom som vill göra det välja att amortera tungt och andra välja något annat ?
Själv är jag lite orolig för vad "jag skall lida nu och ha kul sen"-tänket kan innebära.
Får man en stroke vid 55 så var det ju kul att man hade snålat som attans innan dess :/
Å andra sidan kanske man tycker att det är mycket skönare att känna att man betar av ordentligt på sina lån, och får en bättre nattsömn av det - och då har man ju inte lidit även om man inte haft råd till någon rejäl semester eller ett nyrenoverat kök samt fick vänta med att bygga det där garaget...
/K
Själv är jag lite orolig för vad "jag skall lida nu och ha kul sen"-tänket kan innebära.
Får man en stroke vid 55 så var det ju kul att man hade snålat som attans innan dess :/
Å andra sidan kanske man tycker att det är mycket skönare att känna att man betar av ordentligt på sina lån, och får en bättre nattsömn av det - och då har man ju inte lidit även om man inte haft råd till någon rejäl semester eller ett nyrenoverat kök samt fick vänta med att bygga det där garaget...
/K
Förslaget är jättebra. Dock är det inte applicerbart på hela landet.mycke_nu skrev:
Visst om man sitter på ett lån på 1-2 miljoner. Men om man tittar på Stockholm där det inte är ovanligt med lån på 4,5 miljoner, eller än mer. Då skulle amorteringen (exl ränta) ligga på 12500 i månaden baserat på 30 års återbetalning. Till detta kommer ränta. Hade vi haft en marknad som såg ut så från början hade det varit en sak, Men att införa en sådan lösning idag skulle vara ohållbart.
Jag hade inte klarat köpa hus idag. Vår sammanlagda nettoinkomst ( sista lönenivån ), hade inte räckt till mer än räntor, driftskostnader och levnadsomkostnader för en familj med tre barn. Att bo i hus har blivit en klassfråga.
För oss var 1983 i " grevens tid ". Jag anser att man efter att räkningarna är betalda ska ha pengar över att spara i en buffert för oförutsedda utgifter och lite att fritt spendera. Väljer man att använda överskottet till att amortera mer är ju det ens eget val, man har alltså ett val. "Det ska va gott att leva, annars kan det kvitta".
För oss var 1983 i " grevens tid ". Jag anser att man efter att räkningarna är betalda ska ha pengar över att spara i en buffert för oförutsedda utgifter och lite att fritt spendera. Väljer man att använda överskottet till att amortera mer är ju det ens eget val, man har alltså ett val. "Det ska va gott att leva, annars kan det kvitta".
Självbyggare
· Stockholm
· 8 592 inlägg
Frågan är väl iof - är det en rättighet att alla, oavsett inkomst, skall kunna bo i eget hus ?ion skrev:
Mat och Husrum köper jag som en rättighet - men eget hus vet jag inte om alla någonsin kommer ha råd att bo i ?
/K
mycke_nu skrev:
Det finns väl inga annuitetslån på hus och det är inget som kommer att godkännas med de nya reglerna på amorteringskrav? Tvärtom innebär reglerna en rak amortering.
/Krille
Jag och min sambo tjänar nog mindre än de flesta svenskar med finska löner (hon är anstaltsvårdare, jag jobbar inom IT på ett litet företag) och som inte bor i något höglöne område. Vi skaffade hus och avbetalar lånet på ca 25 år.
Själv tycker jag hela den svenska modellen känns som en bubbla som väntar på att spricka.
Själv tycker jag hela den svenska modellen känns som en bubbla som väntar på att spricka.
klaskarlsson skrev:Frågan är väl iof - är det en rättighet att alla, oavsett inkomst, skall kunna bo i eget hus ?
Mat och Husrum köper jag som en rättighet - men eget hus vet jag inte om alla någonsin kommer ha råd att bo i ?
/K
Jag håller helt med och att bo i hus ska också vara en klassfråga precis som alla andra ekonomiska prioirteringar. Det är ingen rättighet att bo i hus på samma sätt som att det inte är någon rättighet att köpa ny BMW varje år eller att ha råd att resa utomlands varje år.
Allt handlar om vilka prioriteringar man gör i livet.
/Krille
Nej så är det nog, även om man kan tycka det är lite synd om de som aldrig får göra det. Men flertalet, och jag inbillar mig att det är medelinkomsttagarna i nedre skiktet, borde ha möjligheter att göra det.klaskarlsson skrev:Frågan är väl iof - är det en rättighet att alla, oavsett inkomst, skall kunna bo i eget hus ?
Mat och Husrum köper jag som en rättighet - men eget hus vet jag inte om alla någonsin kommer ha råd att bo i ?
/K
Sen är ju inte alternativen så många, hyreslägenheterna ombildas till bostadsrätter och priserna blir som på ett hus. De hyreslägenheter som finns kvar blir färre, enda alternativet är att bo kvar hemma.
Och bygga fler hyreslägenheter är tydligen svårt. Misstänker det beror på att priserna på bostadsrätter då skulle minska vilket skulle ge bankerna kalla kårar i ryggraden. De som ansvarar för bostadspolitiken har målat in sig i ett hörn.
Det är ännu viktigare vilka föräldrar man har. Vilka möjligheter man erbjuds under uppväxten.Krille4 skrev: