Arkitektur

Småhusens arkitektur i Europa

Arkitektur är ofta en tydlig spegel av ett land. Men vilka faktorer spelar in, varför ser husen ut som de gör?

Ett lands arkitektur bestäms till stor del av dess storlek, klimat, läge, natur och i viss mån av politisk situation. Särskilt tydligt är det när det gäller bostadshus. Monumentala byggnader, som till exempel kyrkor, stadshus, teatrar och bibliotek, ritas och byggs med lite andra förutsättningar än bostadshus. Då har arkitekterna och upphovsmännen ofta ett annat uppdrag, andra motiv och även andra influenser.

För att få en bild av Europas bostadsarkitektur ska vi titta närmare på tre länder och deras karaktäristiska drag, England, Holland och Spanien. England får en mer omfattande genomgång, eftersom industrialismen där innebär stora förändringar. Behovet av bostäder ökade lavinartat och plötsligt ställdes tradition mot ett trängande behov. Dessutom spred sig influenserna från England till stora delar av Europa.
Holland står som exempel för det lilla landet och Spanien som exempel för det stora.

När det gäller England tänker nog många antingen på ändlösa rader av radhus i bränt tegel eller på små, lantligt charmiga cottages, överfyllda med klängrosor. Båda bilderna är korrekta. Men medan de ändlösa radhusen står för nödvändigheten i form av arbetarbostäder, representerar den lantliga villan ett ideal.

Under andra halvan av 1800-talet verkade humanisten och socialisten William Morris för att förena nödvändigheten med idealet. 1859 byggde han Red House, i grevskapet Kent, som en motreaktion på de undermåliga arbetarbostäder som växte upp som svampar i industrialismens plogfåror. Morris och hans meningsfrände John Ruskin ansåg att man borde återgå till konstnärlig hantverksproduktion för att främja kvalitet och skönhet, i allt från bostäder till vardagsföremål, och startade bland annat Arts and Crafts-rörelsen.

Arts and Craft byggde till stor del på sociala och politiska tankegångar och spred sig både inom England och till övriga Europa och USA. I England började amatöruppfinnaren och parlamentsstenografen Ebenezer Howard att fundera på det ideala sättet att bo. Även han reagerade mot industrialismens överlastade storstäder och uppfann i stället trädgårdsstaden.
Idén med trädgårdsstaden var att en självständig stad, för max 32 000 invånare, skulle kombinera stadens sociala fördelar med landsbygdens sunda och rofyllda miljö.

På det ideologiska skissbordet bestod trädgårdsstaden av olika stora cirklar formade runt en mitt. I mitten just, låg en stor park omgärdad av stadens offentliga byggnader, stadshus, teater, museum, bibliotek och sjukhus. Sedan tog en bred cirkel vid med bostadskvarter, främst med radhus med egna trädgårdar, skolor, kyrkor och mindre grönområden. I den yttersta cirkeln låg industrierna och järnvägsspåret. Ett stort grönområde var tänkt att omge staden för att försörja invånarna med jordbruksprodukter.

Tankarna formades och utvecklades snabbt till en inflytelserik rörelse, The Garden City Association, som 1903 beställde den första trädgårdsstaden, några mil norr om London. Howards tankar gick inte utan vidare att omsättas i praktiken. Bland annat för att det skulle krävas ett enormt stort sammanhängande stycke land för att bygga upp en helt ny stad med bostäder, industrier och infrastruktur. Arkitektfirman Parker&Unwin fick i stället uppdraget att rita en stadsplan till ett bostadsområde med Howards idéer för ögonen och kunde i början av 1900-talet presentera ritningarna till Letchworth.

Letchworth blev det goda exemplet på bostadsarkitektur och stadsplanering på nytt sätt. Parker&Unwin hade lyckats förena god bostadsmiljö, varierade och välplanerade hus med trädgårdar i en vacker grön omgivning. Dessutom till ett lågt pris.

Howards grundtankar med trädgårdsstaden var i grunden politiska, men varken i England eller i övriga Europa var det de ideologiska idéerna som gjorde sig gällande. I stället var det just miljön som hamnade i fokus och det var mot lokala traditioner och den lilla byn eller småstaden man blickade tillbaka. I stället för att lägga radhus i rad efter rad grupperades husen kring torg och gemensamma öppna platser. Ett varierat byggnadssätt var också något som förespråkades.

Som sagt spred sig tankarna över Europa snabbt. I Sverige har vi många trädgårdsstäder från åren i början av 1900-talet med inspiration från England. Gamla Enskede i Stockholm, Landala egnahem och Kungsladugård i Göteborg, Västra Malmen i Kalmar och områden i Norrköping, Uppsala och Åmål är exempel.

Beroende på var idéerna om trädgårdsstaden plockades upp, förändrades de och anpassades till lokala förhållanden. I industrilandet Tyskland till exempel var det till en början de socialistiska tankarna som var intressanta.

Kring 1880 bestod tyska arbetarbostäder av strikta rader med två- och trevånings kasernliknande stenhus. Vid sekelskiftet inspirerades man av borgarklassens villor och byggde friliggande, rikt ornamenterade, tre- och fyrfamiljshus. Men med trädgårdsstadens intåg övergick man till låga längor med radhus, inspirerade av de engelska förebilderna och den lilla lantliga byn.

Holland har haft en annan utveckling. Det är ett litet land uppbyggt kring deltan och omgärdat av flera stora länder. Ett resultat av dess litenhet är att det nästan inte finns några riktigt stora byggnader i Holland. Man har aldrig haft några mäktiga kungar eller höga prelater som manifesterat sin ställning med slott, palats, katedraler eller kloster. Det är de holländska borgarna som satt sin prägel på städerna genom sina stadshus och bostadshus i täta rader längs kanalerna.

Det är också den typen av höga, smala, detaljrika hus som är karaktäristiska för Holland, för holländarna bygger ogärna på större yta än nödvändigt. Anledningen är helt enkelt att landet inte förfogar över så mycket mark och därför ses det som något mycket värdefullt.
En annan väsentlig faktor för hur husen är byggda har också att göra med naturliga förutsättningar. I Holland finns ingen sten att bygga av. Här används lera till att göra tegel, vilket också är det vanligaste byggnadsmaterialet.

Klimatet har också påverkat arkitekturen. Husen är ofta öppna mot sol och ljus med stora fönster men ändå byggda för att hålla kylan ute.
Till dessa förutsättningar, givna av naturliga förhållanden, hör att holländarna alltid handlat och haft kontakt med andra länder, både när och fjärran. De har aldrig levt isolerat och de har aldrig varit rädda för att ta till sig influenser utifrån. Däremot har de alltid utvecklat influenserna utifrån till att passa deras egen stil.

Till skillnad mot Holland är Spanien ett stort land med en natur som erbjuder enorma variationer. De naturliga förutsättningarna men också en turbulent historisk utveckling har präglat arkitekturen i hela landet. En del säger att för att förstå Spanien måste man komma ihåg att man blandade åtminstone sju folkslag, med sju olika kulturer, för att skapa det spanska kungadömet; iberer, kelter, fenicier, kartager, romare, västgoter och morer. Möjligen är det också därför spansk arkitektur sällan anklagas för att vara återhållsam. Här finns allt, barrock, rokoko, avantgarde, nostalgi, kitsch, modernism och lantlig charm.

De stora svängarna märks tydligast i den monumentala arkitekturen. När det gäller vanligt folks bostadshus har de, som många andra länder kring Medelhavet, kubformade drag med terrasser och flacka tak, ofta vit- eller gulrappade. Men till skillnad mot andra länder är spanska hus ofta rikt dekorerade med mosaiker av olika slag. Utsmyckningen är ett historiskt arv, från när de muslimska morerna invaderade Spanien i slutet av 600-talet. Över huvudtaget har morerna lämnat utpräglade spår i den spanska arkitekturen.