Olika sätt att bygga till huset - guide och jämförelse

Att göra en förlängning av huskroppen är kanske för många den mest naturliga metoden för en tillbyggnad. Gör man det skickligt behöver det inte ens synas att man har byggt till. Ur planlösningssynpunkt kan den dock vara mindre lämplig. Risken är stor att man försämrar användbarheten hos befintliga rum genom att ta bort fönster eller att man skapar en väldigt lång korridor. Har man ett fasadmaterial som är svårt att komplettera med ett likvärdigt, t.ex. tegel, kan en materialskarv mitt på en fasad se egendomlig ut.

Att bygga till en förskjuten förlängning av huskroppen har fördelen av att inte inkräkta så mycket på den befintliga planlösningen. Det är också lättare att dölja skillnader i fasadmaterial.

Estetiskt blir det ofta mer tilltalande med en markerad uppdelning av fasaden. Förskjutningen skapar också en utomhushörna som kan utnyttjas till en altan eller ett däck.  Hörnans användbarhet ökar om den ligger i sydväst läge.

Metodens stora fördel är att man kan skapa en koncentrerad och trevlig planlösning med bra sikt mellan husets olika delar. Det finns också bra möjligheter till en utemiljö som samverkar med många av rummen. Om bostadsytan blir stor efter tillbyggnaden är det här en lämplig metod.  

Det finns dock en del problem med just den här metoden.  På den sträcka där tillbyggnaden ansluter till det befintliga huset måste en tidigare yttervägg, som är bärande, göras om till en innervägg.  Detta kräver att öppningen i gamla fasaden avväxlas med en balk av stål eller limträ. Är öppningen lång kan balkens dimensioner bli stora. För att få ett snyggt möte mellan taken på tillbyggnaden och det befintliga huset bör tillbyggnaden vara lika bred och hög samt ha samma taklutning som det senare.

Metoden att bygga till genom att göra en separat tillbyggnad med förbindelse har många fördelar. Tillbyggnaden kan utformas utan hänsyn till den befintliga byggnaden, bortsett från rent estetiska aspekter. Mått och konstruktion kan väljas på funktionella grunder. Särskilt användbar är metoden när den befintliga byggnaden har en speciell och sluten form. Förbindelsedelen kan utformas som en entré och får på det sättet en naturlig roll.

En förutsättning för att bygga en takkupa är att man har ett 1 1/2-planshus eller högre. Det kan gå med ett 1-planshus om vinden är inredningsbar (tillräcklig höjd och taklutning) och takstolarna inte är av fackverkstyp (W-takstolar).  En takkupa höjer övervåningens användbarhet betydligt genom att man dels får in mer ljus dels ökar den andel av ytan som har full takhöjd. Konstruktionsmässigt innebär det att en eller två takstolar kapas av och avväxlas till angränsande takstolar. Detta brukar normalt inte innebära några svårigheter.  Detta är utan tvekan en effektiv form av tillbyggnad. Även om detaljplanen bara tillåter byggnader i 1 plan brukar reglerna i Plan- och byggförordningen (PBF) ändå göra det möjligt att bygga takkupor.

Har man bara en begränsad tomtyta till sitt förfogande kan detta vara enda möjligheten att öka ut boytan. Bor man i ett område med detaljplan gör man klokt i att först kontrollera att detaljplanen verkligen tillåter en sådan förändring.  Ser man tillbaka i tiden var det mycket vanligt med tillbyggnader på höjden.  Var och varannan mangårdsbyggnad på landet har fått en extra våning, inte minst för att man utnyttjade värmekällorna bättre på det sättet. 

Metoden är förenad med en del utmaningar, utöver ork och pengar.  Om det inte redan finns en vindstrappa som kan byggas om, måste man få plats med en ny trappa. Det är ofta en fördel att lägga en trappa, L- eller U-formad, intill en yttervägg. Då kan man utnyttja taklutningen och spara yta på övervåningen. Ur konstruktionssynpunkt finns det en del svårigheter.  Om utgångsläget är ett 1-planshus med W-takstolar, där mellanväggarna i bottenvåningen inte är bärande, måste man antingen bygga sådana eller använda sig av golvbjälkar (i det nya mellanbjälklaget) som klarar den spännvidd som följer av husets bredd. Det kan betyda limträbalkar, fanérbalkar eller stålbalkar, eventuellt i kombination med pelare. Vanligtvis brukar inte ytterväggarnas utformning vara något problem, om man inte har ett elementbyggt äldre småhus.  Det finns dock lösningar på det också.

Läs mer: Projekt taklyft!

Det finns några tillbyggnadssätt som förtjänar att lyftas fram, även om de kan ses som specialfall av några av de ovanstående.  De har det gemensamt att små tillskott av yta kan ge mycket bättre planlösningar. De är också allmänt trivselhöjande.

Att kombinera en takkupa med en veranda är en klassisk metod, som man har använt sig av under lång tid.  Den fungerar bäst på ett symmetriskt hus när tillbyggnaden placeras mitt på en långsides fasad.

Ett separat trapphustorn är en klassisk lösning på ett invändigt trapproblem.  Genom en fristående trappa med rejäla mått kan man dels underlätta kommunikationen mellan våningarna, dels frigöra bra placerade ytor för andra ändamål. I ett hus med två lägenheter på skilda plan, kommer trapphustornet att upplevas som en fantastisk förbättring.  Likaså om man av tillgänglighetsskäl behöver installera hiss.

En separat utbyggnad för en entré kan lösa många trängselproblem, särskilt om det gäller en äldre byggnad.  I en omodern byggnad som saknar ordentliga våtutrymmen, kan man placera sådana i entrén och förenkla rördragningar, byggande av tätskikt mm.

Checklista för tillbyggnad
Vad kostar det att bygga till?
Vad kostar en attefallstillbyggnad?