Isolera med rätt tjocklek och metod

Tjockleken på isoleringen är ingen enkel fråga för den som ska isolera eller tilläggsisolera sitt hus. Enligt nuvarande byggregler (BBR, 3 kap. 14 §) finns det en övre gräns för hur stora värmeförluster ett nybyggt småhus får ha. Detta uttrycks som ”genomsnittlig värmegenomgångskoefficient (Um i W/m²K) för de byggnadsdelar som omsluter byggnaden (Aom)”. Kravet för Um verifieras via en energiberäkning (BEN).

– Det finns allmänna rekommendationer som man kan följa för nybyggda småhus. Till exempel råder en praxis att isolernivåerna för mineralull motsvarar cirka 240 mm i väggar, 500 m lösull i tak och 300 mm i golv. När det gäller andra typer av isolermaterial får man utgå från angivna rekommendationer för respektive material, säger Christer Harrysson som är professor i byggteknik.

Frågan är om det är energiekonomiskt motiverat att öka isoleringens tjocklek jämfört med rekommenderade värden? I passivhus är det till exempel vanligt att använda 400 m isolering i grund, 500 mm isolering i ytterväggar och uppåt 600 mm isolering i tak.

– Mitt svar är att det inte är ekonomiskt motiverat att använda så extrema isolertjocklekar. Skillnaden i energibesparing och U-värde minskar ju mer isolering man lägger på. Det finns studier som till exempel visar att en väggkonstruktion med 290 mm respektive 490 mm mineralullsisolering endast har en procents skillnad i total energianvändning räknat på 50 års livslängd.

När det gäller tjocklek på isolering anser Christer Harrysson att de rådande rekommendationerna (240 mm vägg, 500 mm tak och 300 mm grund) är fullt tillräckliga för ett energieffektivt byggande och att man bör lägga tiden/pengarna på ett så noggrant utförande som möjligt. När det gäller val av isolermaterial för tilläggsisolering är det lämpligt att anpassa det till husets befintliga isolermaterial. 

– För äldre trähus med till exempel kutterspån på vinden är det bäst att fylla på med nytt kutterspån, eller använda ett annat organiskt material som till exempel cellulosafiber. 

– Man ska dock vara lite försiktig med att blåsa upp lösullsisolering och enligt min erfarenhet är det säkrare att använda isolerskivor, eller isolermattor, och säkerställa att vinden är ventilerad vid nocken. Lösull är känsligt för luftrörelser nära ytan och i materialet. Dessa kan leda till kraftigt ökade värmeförluster.

Jämförelse av två bostadsområden med olika  mängd isolering

Christer Harrysson har själv undersökt ett tiotal småhusområden för att jämföra och bedöma energiprestandan i bostäderna. Till exempel har han jämfört två bostadsområden med snarlika förutsättningar. I det ena området har husen 120 mm mineralullsisolering i väggarna och i det andra 340 mm. Medelvärdet för den totala energianvändningen per bostad uppgick till 15 473 kWh i första området och 15 664 kWh/år i det andra området. Trots att det senare området hade nästan tre gånger så tjock väggisolering var energianvändningen i stort sett densamma.

– Tjockleken på isoleringen visar sig alltså inte särskilt avgörande för energiprestandan. Det som påverkar resultatet mest är snarare hur arbetet utförs. Jag har i mina studier kunnat visa att ett noggrant arbetsutförande för isolering, tätningar, injusteringar av värme och ventilation kan ge så mycket som 30 procent lägre energianvändning för ett småhus.

Extrema isolertjocklekar är inte bara omotiverat ur kostnadssynpunkt. Det medför också stora risker för byggnaden, menar byggprofessorn.

– Höga isolertjocklekar påverkar temperaturförhållanden i klimatskärmen och minskar uttorkningseffekten, vilket innebär en högre risk för fukt- och mögelangrepp i till exempel ytterväggar och vindsutrymmen. Risken ökar dessutom ytterligare om man applicerar isolering och tätskikt på ett felaktigt sätt.

Att välja isoleringsmaterial

När man jämför olika isolermaterial ska man inte bara se på material- och arbetskostnaden för att få materialet på plats, framhåller Christer. Värmeisoleringsförmågan hos porösa isolermaterial kan i hög grad påverkas beroende på hur materialet appliceras.

– Det går knappast att förlita sig till de uppgifter om värmeförluster som materialtillverkarna anger, eftersom det baseras helt på laboratorieresultat. Det är många andra faktorer som påverkar materialet rent praktiskt, till exempel materialets luftgenomsläpplighet och arbetsutförandet, inklusive eventuella installationer i väggen eller taket.

Tilläggsisolering

När det gäller områden för tilläggsisolering menar Harrysson att det framförallt kan vara motiverat att förstärka isoleringen i vindsbjälklaget, eftersom det rymmer stora ytor och i regel tillgång till arbetsutrymme. Det är även klokt att vara noggrann med vindtätning av byggnaden och inte minst tätning av fönster och dörrar.

– Jag rekommenderar däremot inte tilläggsisolering av ytterväggar eller fönsterbyte, såvida inte fasaden eller fönstren är i mycket dåligt skick. Tilläggsisolering av väggar och fönsterbyte innebär kostsamma ingrepp som inte lönar sig ens på lång sikt. Åtgärden kan också dra med sig att taket måste förlängas, fönster och dörrar flyttas samt att grunden måste byggas ut.

Under senare decennier har det byggts ett flertal hus som betecknas som ”lågenergihus”, ”passivhus” eller ”plusenergihus”. Vad som utmärker dessa hus är att de är täta och välisolerade och därför inte behöver något dyrt uppvärmningssystem som kompenserar värmeförlusterna från byggnaden. Vissa förespråkare har till exempel menat att det kan räcka med att installera ett effektivt ventilationssystem med värmeåtervinning (FTX) för att klara värmebehovet i ett passivhus.

– Det har visat sig vara helt fel. Inget hus på våra nordliga breddgrader har lyckats uppnå en acceptabel uppvärmning utan ett värmesystem, säger Christer.

Fakta/Rätt tätskikt för rätt isolermaterial

Oavsett vilket isolermaterial man använder är det alltid viktigt att skapa en så lufttät konstruktion som möjligt. Luftströmmar (konvektion) i isoleringen försämrar inte bara isoleringsförmågan utan även fuktbalansen i konstruktionen. Däremot skiljer sig utförandet för olika isolermaterial när det gäller materialens förmåga att hantera fukt. 

Organiska isolermaterial som till exempel cellulosafiber och träfiber ska kompletteras med ett fuktgenomsläppligt tätskikt, så kallad ångbroms, på den varma (inre) sidan av isoleringen. Oorganiska material som till exempel mineralull har hittills oftast försetts med ett fukttätt skikt, så kallad ångspärr. 

Det finns idag även diffusionsöppen ångbroms för till exempel takkonstruktioner som, likt Gore tex-material, är vattentät utvändigt men tillåter uttorkning av fukt från insidan. Observera att tätskiktet på insidan ska vara 5-10 gånger tätare än tätskiktet på utsidan, vindskyddet. Alltför stor skillnad bör det inte vara eftersom fukt i klimatskärmen transporteras i båda riktningarna under året.