Vi som gillar kärnkraft, vad behövs för att det ska bli

[bjorn.abelsson]

Nåja, bevisligen har vi partier likt Mp som i regeringsställning lyckats fördyra kärnkraft till den grad att reaktorer stängts

MP var med och höjde effektskatten 2014, så långt har du rätt. Men effektskatten höjdes även av regeringen Reinfeldt, så ansvaret för att kärnkraften fördyrats delas av de flesta partierna i Riksdagen. Och redan 2016 deltog MP tillsammans med S, C, M och KD i beslutet att avskaffa effektskatten. Detta var flera år innan reaktorerna i Ringhals stängdes.

Tidölaget kommer säkert att fatta några beslut om kärnkraft. Men beslut om statliga subventioner måste fattas av Riksdagen. Och även om en majoritet i Riksdagen beslutar att ge kärnkraftsbolagen hundratals miljarder i kreditgarantier och garantera ett minimipris på 80 öre/kWh så kommer inga nya kärnkraftverk att byggas om det inte finns en blocköverskridande majoritet för hur den ska finansieras.

Så de som gillar kärnkraft bör försöka få Ebba Busch att inse att hon omgående bör bjuda in alla partier i Riksdagen till förutsättningslösa diskussioner om kärnkraftens finansiering.

 

[bjorn.abelsson]

Det här är ren historieförfalskning. 2015 gällde decemberöverenskommelsen och 2019 och 2020 januariavtalet. Det fanns inget blått block såsom du beskriver det, utan det fanns ett anti SD-block som samlade en majoritet. Någon samlad borgerlighet fanns det inte heller, liksom det inte finns det nu om man, likt du uppenbarligen gör, räknar centern till borgerligheten. Och något block inkluderande SD (jag trodde för övrigt ni rödgröna hade stallorder på att kalla det blåbrunt) fanns definitivt inte.

De geografiska och demografiska skillnaderna är obekanta, eller? Kanske skulle de gjort som norrlänningarna och skaffat sig vattenkraft också?

Självklart är C ett borgerligt parti. De tar dock avstånd från det nationalkonservativa SD, vilket även M och L länge gjorde. Men, precis som du beskriver, de borgerliga har inte lyckats ena sig kring en gemensam politik. Om de hade varit eniga hade de kunnat regera sedan 2006 och bygga så många kärnkraftverk de hade velat.

Vad gäller geografiska skillnader inom Sverige, så blåser det rätt bra på västkusten. Så det är inget hinder för vindkraft i SE4. Och demografiskt, så är Tyskland betydligt mer tättbefolkat än södra Sverige, så det borde inte heller vara något hinder.

Dessutom är det litet märkligt att du bortser från politikens betydelse för motståndet mot vindkraft i södra Sverige samtidigt som du envist hävdar att det var politiken som medförde stängningen av några små gamla kärnreaktorer. Enligt dåvarande GD i Vattenfall berodde stängningen av Ringhals på ekonomiska faktorer. Men du kanske vet bättre än den ansvarige generaldirektören?

Oskarshamn var inte statligt ägt och kunde alltså inte läggas ner av MP eller några andra politiker. Barsebäck, däremot, lades ner av politiska skäl. MP röstade dock inte för beslutet 1997 om att stänga Barsebäck. Det beslutet drevs igenom av S, V och C. Däremot röstade MP senare samma år (tillsammans med även KD) för avvecklingslagen om kärnkraft.

 

[Nötegårdsgubben]

effektskatten höjdes även av regeringen Reinfeldt, så ansvaret för att kärnkraften fördyrats delas av de flesta partierna i Riksdagen.

Enig. Det var en vidrig form av straffbeskattning.

Och redan 2016 deltog MP tillsammans med S, C, M och KD i beslutet att avskaffa effektskatten. Detta var flera år innan reaktorerna i Ringhals stängdes.

Men efter att de beslutats stängas. Och handen på hjärtat, tror du att Mp ville ta bort effektskatten, eller kördes de över av nyktrare politiker?

Såhär skriver de exempelvis i sitt partiprogram (4.5): ”Vi motsätter oss byggandet av nya reaktorer i Sverige, eller effekthöjning i befintliga, och vill istället påbörja avvecklingen av kärnkraften omedelbart.”

Tidölaget kommer säkert att fatta några beslut om kärnkraft. Men beslut om statliga subventioner måste fattas av Riksdagen.

All nationell ekonomisk politik beslutas av riksdagen. Just nu har Tidöpartierna majoritet.

Och även om en majoritet i Riksdagen beslutar att ge kärnkraftsbolagen hundratals miljarder i kreditgarantier och garantera ett minimipris på 80 öre/kWh så kommer inga nya kärnkraftverk att byggas om det inte finns en blocköverskridande majoritet för hur den ska finansieras.

Det lär väl visa sig. Ett avtal gäller även om den som skrev under det ersätts.

Så de som gillar kärnkraft bör försöka få Ebba Busch att inse att hon omgående bör bjuda in alla partier i Riksdagen till förutsättningslösa diskussioner om kärnkraftens finansiering.

Varför förutsättningslösa? Man vet ju vad man vill. Miljöpartiet har därtill ett uttryckligt motstånd mot kärnkraft såsom visats ovan. Det finns därmed inget skäl att bjuda in dem till kärnkraftssamtal.

Sossarna är en annan sak, det vore bra att ha dem med på båten; sannolikheten att de mäktar med ett sånt beslut i opposition och i strid med sina potentiella samarbetspartiers mål känns dock extremt liten. Jag gissar dock att Tidöpartierna spelar på att en stor nog grupp inom socialdemokraterna är för det här, så att de inte kommer försöka riva upp beslutet när det väl är fattat. Om det är så man resonerar inom Tidöledningen tror och hoppas jag att de har rätt.

 

[bjorn.abelsson]

Sossarna är en annan sak, det vore bra att ha dem med på båten; sannolikheten att de mäktar med ett sånt beslut i opposition och i strid med sina potentiella samarbetspartiers mål känns extremt liten. Jag gissar dock att Tidöpartierna spelar på att en stor nog grupp inom socialdemokraterna är för det här, så att de inte kommer försöka riva upp beslutet när det väl är fattat. Om det är så man resonerar inom Tidöledningen tror och hoppas jag att de har rätt.

Det viktiga är inte vad Tidölaget tror om S framtida politik. Det viktiga är vad potentiella kärnkraftsintressenter tror. Och vad jag förstår, så är intresset för att satsa pengar på kärnkraft ytterst litet så länge det inte finns en stabil blocköverskridande majoritet. Men vi får väl se vad som händer.

 

[krfsm]

Det viktiga är inte vad Tidölaget tror om S framtida politik. Det viktiga är vad potentiella kärnkraftsintressenter tror. Och vad jag förstår, så är intresset för att satsa pengar på kärnkraft ytterst litet så länge det inte finns en stabil blocköverskridande majoritet. Men vi får väl se vad som händer.

S har väl ett förtroendeproblem i det sammanhanget. Alla inklusive investerarna vet att S utan att tveka skulle tvärvända i frågan om det gav dem möjlighet att regera, så en stabil blocköverskridande majoritet är inte möjlig.

 

[Fairlane]

S har väl ett förtroendeproblem i det sammanhanget. Alla inklusive investerarna vet att S utan att tveka skulle tvärvända i frågan om det gav dem möjlighet att regera, så en stabil blocköverskridande majoritet är inte möjlig.

Är det verkligen så?
Näringslivet efterfrågar ju en blocköverskridande överenskommelse.

Jag vet att man säger att S gör vad som helst för makten, men samtliga partier i Sveriges riksdag har ändrat sig och gjort saker de inte velat, för att få makt. Det är en del av politiken att kunna kompromissa.

 

[djac]

Är det verkligen så?
Näringslivet efterfrågar ju en blocköverskridande överenskommelse.

Jag vet att man säger att S gör vad som helst för makten, men samtliga partier i Sveriges riksdag har ändrat sig och gjort saker de inte velat, för att få makt. Det är en del av politiken att kunna kompromissa.

De som känner så kanske själv är lite på spektret och har därför associerat sig med partier som är motsatsen till pragmatiska, sk one-trick-ponies, de utmärker sig med att återanvända lösningar från 1900-talet och applicera dem på alla problem som uppstår, oavsett hur verkligheten ser ut eller vetenskapliga landvinningar. Det ger förmodligen trygghet för den gruppen där förutsägbarhet betyder allt.

 

[krfsm]

Är det verkligen så?
Näringslivet efterfrågar ju en blocköverskridande överenskommelse.

Näringslivet önskar sig troligen inte en överenskommelse som baseras på inget som helst bidrag till nybyggnation.

Jag vet att man säger att S gör vad som helst för makten, men samtliga partier i Sveriges riksdag har ändrat sig och gjort saker de inte velat, för att få makt. Det är en del av politiken att kunna kompromissa.

Man får titta på vilka S skulle behöva kompromissa med för att få regeringsmakten. MP har, även om de säger att de inte kommer att avveckla den existerande kärnkraften pronto, lovat att riva upp alla beslut som leder till bidrag till ny kärnkraft. (Rimligen inklusive billigare lån, och inte bara subventioner.) C och V är inte direkt kärnkraftsvurmare de heller.

 

[lars_stefan_axelsson]

Är det verkligen så?
Näringslivet efterfrågar ju en blocköverskridande överenskommelse.

Jag vet att man säger att S gör vad som helst för makten, men samtliga partier i Sveriges riksdag har ändrat sig och gjort saker de inte velat, för att få makt. Det är en del av politiken att kunna kompromissa.

Jovisst. Men två citat är bra att ha i huvudet:

"He who refuses to do arithmetic is doomed to talk nonsense" - John McCarthy (1995)

och

"I often say that when you can measure what you are speaking about, and express it in numbers, you know something about it; but when you cannot measure it, when you cannot express it in numbers, your knowledge is of a meagre and unsatisfactory kind; it may be the beginning of knowledge, but you have scarcely in your thoughts advanced to the state of Science, whatever the matter may be." Sir William Thomson, Lord Kelvin, 1883.


Så att säga att "alla har kompromissat någon gång" och därför så är alla lika goda kålsupare ignorerar just hur ofta man gjort det, hur stor kompromiss man gjort, och vad ens motiv var för att kompromissa. (Ja, motiv är faktiskt något vi lägger stor vikt vid. Samma händelse kan t ex dömas vara allt från en tragisk olyckshändelse till mord beroende enbart på det bakomliggande motivet.)

Det är inte för inte som just socialdemokratin fått ta ett rejält omtag med att definiera vad man faktiskt står för efter alla åren med Stefan Löfven. Som fackföreningsmänniska så var han kompromissens mästare; så länge man fortsätter förhandlingen så finns det möjlighet att nå ett avtal. För det är avtalet som är målet. Detta har landat i ett parti där ingen längre riktigt vet vad man faktiskt står för. (Och detta är, skall påpekas, också intern socialdemokratiskt kritik.) Man började dessutom redan på minus efter att ha "vunnit" oöverlägset och utan konkurrens under 90-talet och det tidiga 00-talet. Säga vad man vill om Olof Palme, men det rådde inga som helst tvivel om var han stod i frågorna...

Detta blir naturligtvis inte lättare av att S består av åtminstone tre större, och flera mindre interna block, som långtifrån alltid drar jämt.

Så att S, på senare tid, har fått bilden av att vara partiet som kompromissar med "allt" för att sitta vid makten, är inte en orättvis analys. Detta till skillnad från t ex MP, som inte klarade av att sitta vid makten, eftersom man inte klarade av att kompromissa. (Och det var naturligtvis en sju h-vetes kompromiss, inte tu tal att det, dvs att regera på en budget man inte själva lagt. Det är få partier som skulle acceptera det. Och så var vi tillbaka till socialdemokratins kompromissvilja igen... )

Så om man kvantifierar så framstår, i modern tid, socialdemokratin som just särskilt kompromissvillig på ett sätt som få andra partier varit. Varken nu, eller historiskt. Sedan så är det ett parti som varit i en position där man kunnat regera genom dessa kompromisser, det skall vi naturligtvis inte glömma. Många andra partier är ju så små att de kan stå för snart sagt vilken politik som helst, eftersom den aldrig kommer att genomföras. Och det vet alla inblandade. (VPK och V är väl 1900-talets arketyp inom svensk politik här.)

Så de som säger att MP är som alla andra partier vad gäller kärnkraften gör naturligtvis det här felet de med. De ser inte till frekvens, storlek och motiv. Hur många halmgubbar om detaljer i vem som gjorde vad när, och hur därför alla är lika goda kålsupare, spelar ingen som helst roll.

MP har ingen kompromissvilja vad gäller kärnkraften eftersom de är fundamentala och ideologiska motståndare mot denna. De flesta andra, tom Centern, kan tänka sig kompromisser inom området, men här sätter MP ner foten. Inte alltid öppet, tvärtom, men ner skall den. Man förstår miljöpartiet mycket bättre om man alltid påminner sig om att de är Miljöpartiet de Gröna, inte Miljöpartiet de gröna. Därav alla uttalanden om att vi t ex skall (el)-spara oss ur krisen, eller att Sverige inte behöver mer elproduktion. Det är ett fundament inom grön rörelse, dvs att allt löses genom nedskalning. Tillsammans med en massa andra övertygelser som iofs är trevliga, men också helt orealistiska, eller rent av direkt skadliga.


Att sedan just kärnkraften är ett området som inte tål några vidare kompromisser, se tidigare inlägg om framförallt storlek och längd på åtagandet som kärnkraften utgör, det är en annan fråga. Så det är inte det minsta förvånande att industrin inte vill ta i den med tång innan man tror på att politiken säger OK, och faktiskt menar det, under lång, lång tid.

 

[krfsm]

Jag vet att man säger att S gör vad som helst för makten, men samtliga partier i Sveriges riksdag har ändrat sig och gjort saker de inte velat, för att få makt.

Sen kan jag hålla med om att andra partier också är opålitliga på det sättet. Moderaterna och Liberalerna satsade exempelvis på att försöka slå sprintrekord i vallöftessvek genom att tvärvända kring massövervakning mindre än två veckor efter EU-valet i somras.

 

[bjorn.abelsson]

S har väl ett förtroendeproblem i det sammanhanget. Alla inklusive investerarna vet att S utan att tveka skulle tvärvända i frågan om det gav dem möjlighet att regera, så en stabil blocköverskridande majoritet är inte möjlig.

De som har tvärvänt i frågan om kärnkraft är M och KD. 2009 deltar de i Alliansens energiavtal, där en bärande del är att inget statligt stöd ska gå till att bygga kärnkraft. 2016 skriver de under en överenskommelse med S, MP och C med i huvudsak samma innehåll. I valrörelsen 2022 upprepar de att kärnkraften, om den ska byggas, ska klara sig utan subventioner. 2024 vill de ge flera hundra miljarder i kreditgarantier till kärnkraftsbolagen samt garantera ett minimipris på 80 öre/kWh. S, C och MP har inte ändrat åsikt om kärnkraften sedan 2016. MP håller dessutom just nu på att ändra sitt partiprogram avseende kärnkraft och deklarerar att minskad klimatpåverkan måste prioriteras, även om det innebär fortsatt kärnkraft.

Tittar man ännu längre bakåt, så stod KD på samma sida som V och embryot till MP i kärnkraftsomröstningen 1980 (inga nya reaktorer ska laddas). L (då FP) stod på samma linje som S och kom 1991 överens med S om avvecklingen av kärnkraften. Carl Bildt skrev in denna överenskommelse i sin regeringsförklaring 1991 för att få med FP och C i en borgerlig regering.

Så om det finns partier som har förtroendeproblem när det gäller kärnkraften, så är det nog inte S som har de största problemen.

 

[bjorn.abelsson]

Jovisst. Men två citat är bra att ha i huvudet:

"He who refuses to do arithmetic is doomed to talk nonsense" - John McCarthy (1995)

och

"I often say that when you can measure what you are speaking about, and express it in numbers, you know something about it; but when you cannot measure it, when you cannot express it in numbers, your knowledge is of a meagre and unsatisfactory kind; it may be the beginning of knowledge, but you have scarcely in your thoughts advanced to the state of Science, whatever the matter may be." Sir William Thomson, Lord Kelvin, 1883.


Så att säga att "alla har kompromissat någon gång" och därför så är alla lika goda kålsupare ignorerar just hur ofta man gjort det, hur stor kompromiss man gjort, och vad ens motiv var för att kompromissa. (Ja, motiv är faktiskt något vi lägger stor vikt vid. Samma händelse kan t ex dömas vara allt från en tragisk olyckshändelse till mord beroende enbart på det bakomliggande motivet.)

Det är inte för inte som just socialdemokratin fått ta ett rejält omtag med att definiera vad man faktiskt står för efter alla åren med Stefan Löfven. Som fackföreningsmänniska så var han kompromissens mästare; så länge man fortsätter förhandlingen så finns det möjlighet att nå ett avtal. För det är avtalet som är målet. Detta har landat i ett parti där ingen längre riktigt vet vad man faktiskt står för. (Och detta är, skall påpekas, också intern socialdemokratiskt kritik.) Man började dessutom redan på minus efter att ha "vunnit" oöverlägset och utan konkurrens under 90-talet och det tidiga 00-talet. Säga vad man vill om Olof Palme, men det rådde inga som helst tvivel om var han stod i frågorna...

Detta blir naturligtvis inte lättare av att S består av åtminstone tre större, och flera mindre interna block, som långtifrån alltid drar jämt.

Så att S, på senare tid, har fått bilden av att vara partiet som kompromissar med "allt" för att sitta vid makten, är inte en orättvis analys. Detta till skillnad från t ex MP, som inte klarade av att sitta vid makten, eftersom man inte klarade av att kompromissa. (Och det var naturligtvis en sju h-vetes kompromiss, inte tu tal att det, dvs att regera på en budget man inte själva lagt. Det är få partier som skulle acceptera det. Och så var vi tillbaka till socialdemokratins kompromissvilja igen... )

Så om man kvantifierar så framstår, i modern tid, socialdemokratin som just särskilt kompromissvillig på ett sätt som få andra partier varit. Varken nu, eller historiskt. Sedan så är det ett parti som varit i en position där man kunnat regera genom dessa kompromisser, det skall vi naturligtvis inte glömma. Många andra partier är ju så små att de kan stå för snart sagt vilken politik som helst, eftersom den aldrig kommer att genomföras. Och det vet alla inblandade. (VPK och V är väl 1900-talets arketyp inom svensk politik här.)

Så de som säger att MP är som alla andra partier vad gäller kärnkraften gör naturligtvis det här felet de med. De ser inte till frekvens, storlek och motiv. Hur många halmgubbar om detaljer i vem som gjorde vad när, och hur därför alla är lika goda kålsupare, spelar ingen som helst roll.

MP har ingen kompromissvilja vad gäller kärnkraften eftersom de är fundamentala och ideologiska motståndare mot denna. De flesta andra, tom Centern, kan tänka sig kompromisser inom området, men här sätter MP ner foten. Inte alltid öppet, tvärtom, men ner skall den. Man förstår miljöpartiet mycket bättre om man alltid påminner sig om att de är Miljöpartiet de Gröna, inte Miljöpartiet de gröna. Därav alla uttalanden om att vi t ex skall (el)-spara oss ur krisen, eller att Sverige inte behöver mer elproduktion. Det är ett fundament inom grön rörelse, dvs att allt löses genom nedskalning. Tillsammans med en massa andra övertygelser som iofs är trevliga, men också helt orealistiska, eller rent av direkt skadliga.


Att sedan just kärnkraften är ett området som inte tål några vidare kompromisser, se tidigare inlägg om framförallt storlek och längd på åtagandet som kärnkraften utgör, det är en annan fråga. Så det är inte det minsta förvånande att industrin inte vill ta i den med tång innan man tror på att politiken säger OK, och faktiskt menar det, under lång, lång tid.

Om du med ditt långa inlägg vill påstå att MP har sämre koll på siffrorna än exempelvis M eller KD, så handlar det nog om vilka siffror man bryr sig om. Kanske har de borgerliga bättre koll på ekonomiska siffror. Men de siffror som beskriver halten av koldioxid i luften, förändringar av jordens medeltemperatur och hur länge jordens resurser räcker med en ständigt ökande konsumtion, så är de MP som har bättre koll.

För övrigt är det ingen skillnad mellan "miljö" och "de gröna". Miljön är naturen, det gröna. Däremot kan man möjligen skilja mellan klimat och miljö. Men både den globala uppvärmningen och utarmningen av den biologiska mångfalden är existentiella hot mot vår civilisation. Så vi måste hitta åtgärder som både minskar uppvärmningen av vår planet och räddar de tusentals arter som hotas av utrotning.

Både ekonomi och ekologi är bildat från det grekiska ordet "oikos" som betyder ungefär "hushållet". Ekonomi handlar om hushållningen med hushållets resurser. Ekologi handlar om skötseln av själva huset. Men om vi inte ser till att bevara vårt hus spelar det ingen roll hur vi hushållar med våra övriga resurser.

 

[krfsm]

De som har tvärvänt i frågan om kärnkraft är M och KD. 2009 deltar de i Alliansens energiavtal, där en bärande del är att inget statligt stöd ska gå till att bygga kärnkraft. 2016 skriver de under en överenskommelse med S, MP och C med i huvudsak samma innehåll. I valrörelsen 2022 upprepar de att kärnkraften, om den ska byggas, ska klara sig utan subventioner. 2024 vill de ge flera hundra miljarder i kreditgarantier till kärnkraftsbolagen samt garantera ett minimipris på 80 öre/kWh. S, C och MP har inte ändrat åsikt om kärnkraften sedan 2016.

Förvisso sant.

MP håller dessutom just nu på att ändra sitt partiprogram avseende kärnkraft och deklarerar att minskad klimatpåverkan måste prioriteras, även om det innebär fortsatt kärnkraft.

Här drar jag harka-kortet. Det är förvisso lovvärt, men det är ett förslag. Innan det är beslutat så betyder det ingenting.

Så om det finns partier som har förtroendeproblem när det gäller kärnkraften, så är det nog inte S som har de största problemen.

Jag drar inte samma slutsats som du. Helt klart har M och KD vänt, men ser man framåt är sannolikheten mycket mindre att de lite spontant skulle tvärvända igen, jämfört med S som troligen behöver kompromissa med MP, C och V.

(Även om jag personligen kan tycka att regeringens kärnkraftspaket är väl vidlyftigt.)

 

[lars_stefan_axelsson]

Om du med ditt långa inlägg

Ja, som politisk analys av läget så är den ju försvinnande kort och inget annat. Det går inte att säga vad som helst inom twittergenerationens tvångströjja till förkrympta förmåga till koncentrationsförmåga.

vill påstå att MP har sämre koll på siffrorna än exempelvis M eller KD,

Absolut inte. Var i allsin dar får du det ifrån? Jag tyckte inte jag kunde vara tydligare.

Sedan så har du iofs en poäng i att miljöpartiet i allmänhet har svårt för siffror. Man är inte ett teknokratiskt parti. Tvärtom.

För övrigt är det ingen skillnad mellan "miljö" och "de gröna".

Så talar en sann och övertygad miljöpartist! Vill du vi skall stämpla ditt partikort?

Nej. Det är naturligtvis stor och fundamental skillnad på grön politik som ovan och miljöns bästa.

Vi har som sagt inställningen till kärnkraft som det tydligaste exemplet på detta. Kärnkraften borde ticka så många "miljöboxar" som man rimligtvis kan tänka sig och ändå så är motståndet kompakt. Kärnkraften tar nästan ingen plats, påverkar mångfalden minimalt (en och annan extra anka som övervintrar utanför kylvattenutsläppet undantagen), men levererar trots det som ingen annan energikälla.

Varför? Jo för kärnkraften är allt det som den gröna rörelsen hatar. Den är högteknologisk, den är storskalig med stort "S". Den kräver stora komplexa system för sin drift och den fungerar bara som energikälla i stora komplexa system.

Den är så långt från "gröna vågens" hemfiltade ulltofflor från egna får på landet som går att komma. Man måste vara avfälling, pss som i Finland, för att ens komma på tanken att stå bakom kärnkraft som "grön".

Både ekonomi och ekologi är bildat från det grekiska ordet "oikos" som betyder ungefär "hushållet". Ekonomi handlar om hushållningen med hushållets resurser. Ekologi handlar om skötseln av själva huset. Men om vi inte ser till att bevara vårt hus spelar det ingen roll hur vi hushållar med våra övriga resurser.

Naturligtvis. Men den gröna politiken syftar inte till det. Den bygger inte på en analys av vad som behöver göras och sedan ett nyktert val av åtgärder. Tvärtom så har man satt åtgärderna först, med en väldigt tydlig, framförallt småskalig, målbild i allt, och sedan så får analysen kommer på efterkälken.

 

[Nötegårdsgubben]

Säga vad man vill om Olof Palme, men det rådde inga som helst tvivel om var han stod i frågorna.

Nåja, på hans tid frågade man sig inom borgerlighet och näringsliv ifall man kan lita på att socialdemokraterna ljuger. Det fanns ett stort mått av demagogi som manifesterade sig i grandiosa planer från vilka det gjordes massiva undantag för dem med kontakter.

Samhället i alla dess sfärer var beroende av att hålla sig väl med den offentliga makten.

Men det föll -76 och avvecklades sedan långsamt under de efterföljande 20 åren, även under Palme, även om han retoriskt aldrig släppte den stora statens maktanspråk.