Bara så att ni vet. Enl juristen MÅSTE huset säljas och kontantinsatsen återbetalas. Vinsten delas/2. Hade inget varit skrivet om kontantinsatsen, hade dom delat rubbet/2.
Dom var tillsammans i 3 år. Bodde i villan 2. Och det var tjejen som gjorde slut!
Det är sånt jag inte begriper. Att ha ett litet barn och ...
Dom var tillsammans i 3 år. Bodde i villan 2. Och det var tjejen som gjorde slut!
Det är sånt jag inte begriper. Att ha ett litet barn och ...
Alltså, jag VET hur det är för mig. För mig äger min sambo halva huset (och står för halva lånet, och jag har bjudit henne på halva kontantinsatsen, men det var inte särskilt mycket och vi har bott i huset 12 år hittills så det känns överspelat).
Jag förklarade det som exempel på varför jag frågade TS vem som står som ägare.
Jag förklarade det som exempel på varför jag frågade TS vem som står som ägare.
Som Suhagg säger: huset måste inte säljas, rent principiellt. Men den som vill bo kvar MÅSTE kunna lösa ut den andra, om inte den andra tycker det är okej att ge bort sin andel eller vara långivare åt den andra. Så i detta exempel kan ju inte tjejen bo kvar. Det är alltså, i detta fall, killen som bestämmer om han vill bo kvar eller sälja huset, hon har i brist på pengar ingen talan.
Men många missuppfattar ju det där. Vanligt är att man tror att den som har bäst behov får bo kvar oavsett, men det gäller bara hyresrätt. När det gäller bostadsrätt och hus gäller det bara under förutsättning att den som har bäst behov också har råd att behålla bostaden, vilket ju inte är fallet här, om det nu är hon som kommer att vara boendeförälder.
Men många missuppfattar ju det där. Vanligt är att man tror att den som har bäst behov får bo kvar oavsett, men det gäller bara hyresrätt. När det gäller bostadsrätt och hus gäller det bara under förutsättning att den som har bäst behov också har råd att behålla bostaden, vilket ju inte är fallet här, om det nu är hon som kommer att vara boendeförälder.
Det låter rätt och rimligt att huset säljs och killen får tillbaka den kontantinsats han enl. avtalet har rätt till.
Men det finns fler aspekter som man måste ta med i bedömningen. Tjejen behöver någon form av boende, om vi antar att barnet i huvudsak bor hos henne (kanske en gammalmodig fördom). Så har även killen ett ansvar gentemot sitt barn för att se till att mamman får ett rimligt boende. Det kan man lösa på flera olika sätt.
I min bekantskapskrets vet jag 2 fall där killen flyttat ut, men sedan under en längre tid stått kvar som delägare i det gemensamma huset, för att barnen inte skulle behöva flytta. I ena fallet hade ingen av dem lagt in någon större kontantinsats, i andra fallet hade killen väldigt hög inkomst och kunde utan större problem finansiera ett eget vettigt boende trots att pengar stod bundna i huset han inte längre bodde i.
I båda fallen löstes situationen efter 4-5 år. Tjejen löste ut sitt ex. i första fallet (inte så omöjligt iom. att ingen av dem hade ngn. större kontantinsats.
Alla situationer är olika. Men jag tycker att man måste försöka lägga in synpunkten vid en separation. Att dels måste även den "medelöse" få möjlighet till ett anständigt boende, dels måste man prioritera ett bra boende för sina barn oavsett om man själv bor med dem. Och detta oavsett vem som har "kraschat förhållandet". Kan säkert vara svårt att leva efter "i stridens hetta".
Men det finns fler aspekter som man måste ta med i bedömningen. Tjejen behöver någon form av boende, om vi antar att barnet i huvudsak bor hos henne (kanske en gammalmodig fördom). Så har även killen ett ansvar gentemot sitt barn för att se till att mamman får ett rimligt boende. Det kan man lösa på flera olika sätt.
I min bekantskapskrets vet jag 2 fall där killen flyttat ut, men sedan under en längre tid stått kvar som delägare i det gemensamma huset, för att barnen inte skulle behöva flytta. I ena fallet hade ingen av dem lagt in någon större kontantinsats, i andra fallet hade killen väldigt hög inkomst och kunde utan större problem finansiera ett eget vettigt boende trots att pengar stod bundna i huset han inte längre bodde i.
I båda fallen löstes situationen efter 4-5 år. Tjejen löste ut sitt ex. i första fallet (inte så omöjligt iom. att ingen av dem hade ngn. större kontantinsats.
Alla situationer är olika. Men jag tycker att man måste försöka lägga in synpunkten vid en separation. Att dels måste även den "medelöse" få möjlighet till ett anständigt boende, dels måste man prioritera ett bra boende för sina barn oavsett om man själv bor med dem. Och detta oavsett vem som har "kraschat förhållandet". Kan säkert vara svårt att leva efter "i stridens hetta".
Det är ju lite mera självklart då så att säga. Men när ni flyttat ihop efter att ha varit jättekära i bara några månader och du bjuder henne på en halv mille och hon är otrogen och sticker med din bästa kompis det är då det är skönt med ett papper d^_^bNerre skrev:
Kan ju hända andra hemskheter också att någon av er avlider och så står man där och ska fördela saker med sin fd sambos föräldrar som aldrig gillat dig.
Är man bara medveten om vad allt innebär så är det d^_^bNerre skrev:Nu köpte ju vi huset efter att ha bott ihop i 5-6 år och hade fått vårt första barn. Då känns liksom risken inte lika stor
Tycker synd om de som är är så kära att det glöms bort och så blir det snyfthistorier några år senare när den ena har varit otrogen med grannen + att den där summan pengar som var ens egna gick upp i rök.
Knepig, och tyvärr, inte någon ovanlig situation ... Beroende på hur de har skrivit i samboavtalet, vilka ägarandelar de har i huset, ev. förbehåll och en hel massa andra frågor som måste besvaras innan man kan säga vad som egentligen gäller så är det så här ... Äger man någonting tillsammans så regleras det av samäganderättslagen (1904:48) och då räcker det att EN part vill sälja så måste man göra det, på offentligt auktion ... Det är dock inget hinder att de/den andra köper det tillbaka. Det gäller oavsett det är en bil, ett hus eller något annat slags egendom. Jag hoppas att de samarbetar för att få en bra framtid var för sig, de har ju trots allt barn ihop.
Går det att skriva in i sina papper att först ska man tillsammans försöka uppskatta ett värde och göra upp det utan att ha offentlig försäljning så att säga?Fröken Blom skrev:
Tänker mig ett läge där man går isär som vänner och kan uppskatta ett värde på huset tillsammans. Eller det kanske inte är något att skriva utan mer sunt förnuft som om det fungerar kan användas och gör det inte det är det enligt boken det får lösas dvs offentlig försäljning?
Det behöver inte skrivas in i några papper, det går utmärkt attl åta en värderingsman uppskatta marknadsvärdet och utgå från det. Finns inga lagkrav på att huset ska säljas, vilket även påpekats tidigare i tråden. Att TS tjatar om att huset enligt en jurist måste säljas är enbart av praktiska skäl: den som vill ha huset har inte råd och den som har råd vill inte ha huset. För att TS' son ska få sina pengar måste den andra parten antingen låna upp den summan elelr accetpera att huset säljs på öppna marknaden. Inga konstigheter alls.
