Vart ska man bo egentligen?
Hej
Sitter här med tankar till höger och vänster men inte lyckats bli riktigt klok. Men då det finns många kloka huvuden samt mycket erfarenheter här på forumet så tänkte jag delge mina tankar och situationen som hägrar.
För nio år sedan lämnade jag en småstad för att flytta 25 mil till en större stad för studier. 3 år senare får jag jobb i samma område och blir kvar pga min sambo då pluggar och inte ännu är klar.
Nu har det gått några år till och vi har 2 barn (1 resp 3 år) och båda har jobb.
Nu är vi givetvis intresserade av att köpa ett eget hus(vi hyr ett idag).
För en vecka sedan var jag nära att köpa ett hus men i huvudet snurrade det för många tankar och jag valde att avvakta lite.
Nu till mina funderingar:
Nu bor vi 28 mil från min släkt samt 40 mil från min sambos släkt. Vi har klarat av att ta hand om våra barn utan släktens hjälp till 99% och kan säkert göra så resten av livet med, men kanske vill man kunna umgås lite enklare med sin släkt utan att behöva åka 3 timmar bil. Hur viktigt är det egentligen att bo nära sin familj eller iaf någon släkt.
Nästa aspekt är även när ens föräldrar blir äldre och kanske behöver lite hjälp, flyttar alla 100 mil bort idag och glömmer bort sina föräldrar eller hur tänker man? Givetvis överlever de ju ändå, men de har ju tagit hand om mig "ett par år" när man va mindre
så lite assistans förtjänar de ju faktiskt.
Jobb: jag har ett kanonjobb som jag verkligen trivs med även om det innefattar att jag jobbar väldigt mycket. Min sambo har också jobb som hon trivs med. Arbetet är viktigt för mig och jag är lite orolig att jag inte ska hitta ett lika bra jobb om jag flyttar, fast det är nog inget problem egentligen.
Hus: Mina föräldrar har idag ett stort hus som givetvis är enormt när jag och syskonen flyttat ut allihop och de önskar att någon av oss kanske vill ta över det. Jag är väl den enda som visat något intresse.
Jag vänder ut och in men jag blir inte klokare, nackdelen nu om vi köper ett hus långt bort lite ute på vishan är att det kanske inte så lätt att sälja det om några år om man ångrar sig. Idag hyr vi ju hus och har fortfarande möjligheten att dra iväg på 3 månader utan större problem.
Vi vill även helst inte flytta sedan när väl barnen börjat skolan för deras skull.
Hur tänker ni här på forumet och hur har nog gjort era val i livet?
Dela gärna med er av tankar och erfarenheter!
Väl mött
Sitter här med tankar till höger och vänster men inte lyckats bli riktigt klok. Men då det finns många kloka huvuden samt mycket erfarenheter här på forumet så tänkte jag delge mina tankar och situationen som hägrar.
För nio år sedan lämnade jag en småstad för att flytta 25 mil till en större stad för studier. 3 år senare får jag jobb i samma område och blir kvar pga min sambo då pluggar och inte ännu är klar.
Nu har det gått några år till och vi har 2 barn (1 resp 3 år) och båda har jobb.
Nu är vi givetvis intresserade av att köpa ett eget hus(vi hyr ett idag).
För en vecka sedan var jag nära att köpa ett hus men i huvudet snurrade det för många tankar och jag valde att avvakta lite.
Nu till mina funderingar:
Nu bor vi 28 mil från min släkt samt 40 mil från min sambos släkt. Vi har klarat av att ta hand om våra barn utan släktens hjälp till 99% och kan säkert göra så resten av livet med, men kanske vill man kunna umgås lite enklare med sin släkt utan att behöva åka 3 timmar bil. Hur viktigt är det egentligen att bo nära sin familj eller iaf någon släkt.
Nästa aspekt är även när ens föräldrar blir äldre och kanske behöver lite hjälp, flyttar alla 100 mil bort idag och glömmer bort sina föräldrar eller hur tänker man? Givetvis överlever de ju ändå, men de har ju tagit hand om mig "ett par år" när man va mindre
så lite assistans förtjänar de ju faktiskt.Jobb: jag har ett kanonjobb som jag verkligen trivs med även om det innefattar att jag jobbar väldigt mycket. Min sambo har också jobb som hon trivs med. Arbetet är viktigt för mig och jag är lite orolig att jag inte ska hitta ett lika bra jobb om jag flyttar, fast det är nog inget problem egentligen.
Hus: Mina föräldrar har idag ett stort hus som givetvis är enormt när jag och syskonen flyttat ut allihop och de önskar att någon av oss kanske vill ta över det. Jag är väl den enda som visat något intresse.
Jag vänder ut och in men jag blir inte klokare, nackdelen nu om vi köper ett hus långt bort lite ute på vishan är att det kanske inte så lätt att sälja det om några år om man ångrar sig. Idag hyr vi ju hus och har fortfarande möjligheten att dra iväg på 3 månader utan större problem.
Vi vill även helst inte flytta sedan när väl barnen börjat skolan för deras skull.
Hur tänker ni här på forumet och hur har nog gjort era val i livet?
Dela gärna med er av tankar och erfarenheter!
Väl mött
Min tanke är att det oftast är billigare med hus på landsbygden och man får mer pengar över till att fixa till det som man vill. Sen kan det ju också vara skönt att ha släkten hyfsat nära.
Men det viktigaste är ändå att man trivs med sitt boende.
Men det viktigaste är ändå att man trivs med sitt boende.
Har själv 35 mil till min frus syster och 184 mil till mina svärföräldrar min far är avliden och min mamma lite för gammal för att ta hand om små. Mina barn är 2 och 3 år gamla. Högt på önskelistan är släkt i närheten som kan hjälpa med barnen i bland då vi inte har några alls att lämna till, visst vi har vänner som ställer upp ibland men man vill ju inte belasta dem för mycket då de flesta har egna småbarn. Man skall nog stanna upp och ställa sig frågan " är det värt det"?
Jag menar då att ha det där jobbet där man tjänar hyfsat men sällan kan göra det där lilla extra på egen hand eller med sin respektive pga av att inte ha sina nära inom rimligt avstånd.
Jag menar då att ha det där jobbet där man tjänar hyfsat men sällan kan göra det där lilla extra på egen hand eller med sin respektive pga av att inte ha sina nära inom rimligt avstånd.
Vi flyttade nyligen tillbaka till min hemort efter många år i Stockholm. Märker att det är oerhört värdefullt med närheten till min dotters farmor och farfar för alla parter!
De hjälper gärna till och vardagspusslet blir genast otroligt mycket enklare.
Nackdelen är att jag tillsvidare pendlar till Stockholm tre dagar i veckan (2-2,5 h enkel resa) men det är det värt.
De hjälper gärna till och vardagspusslet blir genast otroligt mycket enklare.
Nackdelen är att jag tillsvidare pendlar till Stockholm tre dagar i veckan (2-2,5 h enkel resa) men det är det värt.
Jag flyttade för många år sedan till Stockhom, 60 mil "hemifrån". Jag har aldrig ångrat det. Visst vi hade inte tillgång till far och morföräldrar som barnpassningshjälp. Min pappa gick bort för många år sedan, min mamma var lite för gammal för att fungera som barnpassare redan när barnen var små, och bodde som sagt 60 mil från oss. Samma med min svärfar, svärmor var död.
Barnen fick träffa de äldre släktingarna skapligt ofta ändå. Vi hade viss hjälp av våra syskon i Stockholm. Men allra bäst barnpassningshjälp fick vi av en granntjej som var 7 år när vårt första barn kom. Hon älskade att var med honom, visserligen fick man ju ha viss övervakning, det går inte att lägga ansvar på en 7 åring, det var lite win win över det, hon kom ofta in till oss direkt efter skolan och var med våran baby till hennes föräldrar kom hem, sedan efter några år anlitade vi henne som betald barnvakt vissa kvällar. Nu är hon vuxen och vi har fortfarande kontakt då och då.
Även om man tycker sig ha ett ansvar för sina äldre släktingar så tycker jag inte att det skall innebära att man inrättar sitt liv efter det. Varje människa måste få utveckla sitt liv efter eget tycke. Den åldrande föräldern får väl i så fall flytta närmare sin barn. De sista åren min mamma levde var det ganska jobbigt för oss syskon, både känslan att vara där för lite, och alla resorna dit. Jag försökte hälsa på var 4e eller 5e vecka, men syster hade samma ambition men "råkade" ha vägarna förbi ännu oftare, trots att hon numera bor längre ned i Europa. Men jag ångrar inte att jag placerat mitt liv här.
Nu om några dagar flyttar min son till andra sidan jorden, visserligen bara för ett år (får vi hoppas), så historien upprepar sig. Visst det är blandade känslor, men känslan stoltheten av att få se honom utveckla sig och göra sina val i livet överväger med råge känslan av att inte ha honom här längre. Jag vet att min mamma tänkte liknande om mitt liv i Stockholm.
Så när det gäller hjälp med barnen kan jag rekommendera att leta efter lagom gamla barn hos släktingar/grannar eller liknande som kan vara intresserade av lite extraknäck. Tjejen vi hade turen att ha som granne var så bra så det kan man inte hoppas att hitta, hon jobbar nu som lärare och skiner lika mycket när hon pratar om sina elever som när hon passade våra barn som 10 åring.
Barnen fick träffa de äldre släktingarna skapligt ofta ändå. Vi hade viss hjälp av våra syskon i Stockholm. Men allra bäst barnpassningshjälp fick vi av en granntjej som var 7 år när vårt första barn kom. Hon älskade att var med honom, visserligen fick man ju ha viss övervakning, det går inte att lägga ansvar på en 7 åring, det var lite win win över det, hon kom ofta in till oss direkt efter skolan och var med våran baby till hennes föräldrar kom hem, sedan efter några år anlitade vi henne som betald barnvakt vissa kvällar. Nu är hon vuxen och vi har fortfarande kontakt då och då.
Även om man tycker sig ha ett ansvar för sina äldre släktingar så tycker jag inte att det skall innebära att man inrättar sitt liv efter det. Varje människa måste få utveckla sitt liv efter eget tycke. Den åldrande föräldern får väl i så fall flytta närmare sin barn. De sista åren min mamma levde var det ganska jobbigt för oss syskon, både känslan att vara där för lite, och alla resorna dit. Jag försökte hälsa på var 4e eller 5e vecka, men syster hade samma ambition men "råkade" ha vägarna förbi ännu oftare, trots att hon numera bor längre ned i Europa. Men jag ångrar inte att jag placerat mitt liv här.
Nu om några dagar flyttar min son till andra sidan jorden, visserligen bara för ett år (får vi hoppas), så historien upprepar sig. Visst det är blandade känslor, men känslan stoltheten av att få se honom utveckla sig och göra sina val i livet överväger med råge känslan av att inte ha honom här längre. Jag vet att min mamma tänkte liknande om mitt liv i Stockholm.
Så när det gäller hjälp med barnen kan jag rekommendera att leta efter lagom gamla barn hos släktingar/grannar eller liknande som kan vara intresserade av lite extraknäck. Tjejen vi hade turen att ha som granne var så bra så det kan man inte hoppas att hitta, hon jobbar nu som lärare och skiner lika mycket när hon pratar om sina elever som när hon passade våra barn som 10 åring.
Det är ju så otroligt individuellt! Vissa är sociala personer som vill umgås hela tiden med släkt och vänner, ha nära till kulturella utbud osv, medan andra gärna håller sig för sig själva i ostördhet.
Själv skulle jag gärna bo mer lantligt, om det fanns jobb inom rimligt avstånd och nära till bra förskolor, skolor och lekkamrater för barnen.
Själv skulle jag gärna bo mer lantligt, om det fanns jobb inom rimligt avstånd och nära till bra förskolor, skolor och lekkamrater för barnen.