Medlem
· Västernorrland
· 2 467 inlägg
För att gå får man göra oavsett förekomst av väg eller ej med hänvisning till allemansrätten. Medan motorfordonstrafik enligt terrängkörningslagen är förbjuden så länge det inte finns en väg.Claes Sörmland skrev:
Markägande i sig ger alltså ingen tillgång till möjlighet att köra bil, den är exklusivt knuten till att det anlagts en väg -vilket alltså är något som primärt är knutet till härskande fastigheten om det är dennes väg. (givet att det är helt entydigt vems vägen är då...)
Detta är väl en fråga som är parallell till exempelvis om markägaren får använda en härskande fastighets brunn? Även om vattnet som skulle tas upp är markägarens så är brunnsanläggningen inte något som han har given rätt att använda till att få upp det även om den ligger på hans mark.
Beror på. De finns möjlighet att att få servitut även för att använda väg som inte är allemansrättsligt tillgänglig för gångtrafikanter.R Räknenisse skrev:
Korrekt men nu bytte du lagrum till terrängkörningslagen. Det blir liksom inte enklare att förstå detta av att blanda in fler olika juridiska frågor. Värt att notera är att det finns inget juridisk "kröning" av en väg. Det finns ingen ansökan som ska göra, ingen anmälan och ingen registrering. Det finns heller ingen definierad teknisk standard för vad som är och inte är en körbar väg. Det är således en bedömningsfråga vad som är en väg i ett sådant brottmål. Det kan t ex räcka med att markägaren säger att den här plana ytan över gräset är en väg på min fastighet för att t ex nå mitt bostadshus.R Räknenisse skrev:
En brunnsanläggning som omfattas av ett servitut är ju tekniskt betydligt mer avancerad än ett utfartsservitut. Utfartsservitutet säger ju bara att du får köra på viss mark som kallas för väg i servitutet och eventuellt att du får rätten att underhålla vägen. Så helt lika är de inte. Av det skälet har också servitut med vägändamål/utfartsändamål behandlats annorlunda än andra servitut i lagstiftningen genom åren.R Räknenisse skrev:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 163 inlägg
En klok inställning. Inte heller något som någon ifrågasatt. Tittar man på de direkta svaren på frågan råder också enighet om att det är osannolikt att fastighetsägaren skulle vara utesluten från att använda en väg på sin fastighet. Det vi diskuterar är alltså randfall som är tämligen osannolika.
Att kalla spekulerandet om att de skulle kunna finnas för rättshaverism är dock i mina ögon kontraproduktivt, utöver att vara en ohistorisk användning av ordet rättshaverism.
3:1 JB är en typisk paragraf som nästan aldrig används på riktigt. Mer precisa regler i miljöbalken används i första hand. Hur normalt brukande av ett vägservitut skulle vara i strid med regeln förstår jag inte heller.
Ett vägservitut betungar fastigheten genom att det ligger en väg där det annars skulle kunna ligga något annat. Att hindra markägaren att köpa in sig i vägen skulle nog vara omöjligt då det vore onödigt betungande, och Lantmäteriet skulle med största sannolikhet kunna tvinga fram en lösning där markägaren mot ersättning fick en sådan rätt om servitutet vore skrivet så att en sådan uteslöts. Men att markägaren per automatik skulle ha rätt att nyttja annans väg utan ersättning tror jag inte skulle bli utfallet av en tvist enligt 14:6 JB.
Bästa servitutsrätt handlar väl ändå inte om graden av rådighetsinskränkning, utan om prioriteringen mellan olika rådighetsinskränkningar. På samma vis som ”bästa panträtt” has av det första pantbrevet på en fastighet och alla efterföljande panthavare får sina rättigheter tillgodosedda efter den med bästa rätt.
Så har en gemensamhetsanläggning med bästa rätt och en servitutsägare med rätt att ha en ledning på samma plats motstridiga intressen går gemensamhetsanläggningens ”bästa rätt” före. Båda måste dock följa ovan nämnda 14:6 och inte göra större intrång än nödvändigt.
***
Vi bråkar (nåja) om en hypotetisk OT-fråga. För min del skulle jag tro att få vägservitut skrivits på det här sättet, så jag håller kvar vid mitt svar att man nog kan utgå från att även tjänande fastighets ägare har rätt att nyttja en väg på den fastigheten. Men jag delar som sagt inte bilden att det måste vara så.
För bara några dagar sedan hade vi dock en tråd där en fastighet med servitutsrätt anlagt en väg över en annan fastighet och den där tjänande fastighetsägaren funderade på hur han bäst skulle köps in sig i den vägen när han nu också skulle exploatera sin fastighet. Så det finns exempel i verkligheten där man vill reglera sådant här.
Om våra hårklyverier bidrog något i den tråden vet jag inte, men jag tycker att därvarande TS och dennes granne verkade lösa det bra.
nu framgår det väl vad jag läst , ja jag har läst hela tråden.. inte riktigt solklart vilken storlek på väg och antalet hus och markägare som finns innanför..
Inte heller riktigt om den som äger markbiten bråkar bara med ts eller med ett större antal
Eller är det bara ett hus och en liten stig som bara går till ts hus..
Det gör ju viss skillnad i praktiken även om det egentligen är samma lagtexter
Sen är det ju ovanligt att nån lyckas stänga av byvägen som går till 30 hus till och 15 mer markägare även om det fattas servitut för några.. särskillt om byvägen är sen 1800 talet..
Sen står det ju på dom flesta bidrag att det är ett krav att vägen hålls öppen för allmänheten och i vår vägförening så kollades upp och ja det gäller även fordon. så man kan såklart skylta motortrafik förbjuden men den är olovlig skyltning så länge vägen tar emot bidrag eller en gång byggdes med stadsbidrag. många gamla grusvägar byggdes av skatttemedel under en period. dom vägarna får inte stängas hus som helst. Särskillt markägare tror att man alltid har rätt att stänga av för motortrafik om man så önskar men det är inte riktigt helt sant/korrekt. eftersom bidragen oftast är årsvis så är det bara att hålla öppet det året och den som åker förbi en skylt under den tiden så har skylten knappast vunnit laga kraft
Att man genom dels urminnes hävd kan ha rätt till vägen om fastigheten och vägen är sen innan 1880 talet och Sen kan man argumentera om den rätten föjer med över till att även gälla motortrafik.. ja det är en tolkningsfråga och hänger väl på exakt hur det är använt över åren och om det finns nå gamla uppgifter i gamla avstyckningsdokument och köpe papper osv gällande fastigheten..
Skulle det finnas sån rätt och man stänger av en väg och det visar sig att man har fel så kan det vara straffbart att hindra. och troligen enklare att bli dömd för att hindrat än tvärtom att man åkt men kanske inte hade rätt att åka på vägen
Här till exempel pratar man lite om urminnes hävd i ett lite annorlunda ärende men det visar hur starkt det kan vara och att det kan finnas kvar förevigt för nya ägare som inte har en aning
Inte heller riktigt om den som äger markbiten bråkar bara med ts eller med ett större antal
Eller är det bara ett hus och en liten stig som bara går till ts hus..
Det gör ju viss skillnad i praktiken även om det egentligen är samma lagtexter
Sen är det ju ovanligt att nån lyckas stänga av byvägen som går till 30 hus till och 15 mer markägare även om det fattas servitut för några.. särskillt om byvägen är sen 1800 talet..
Sen står det ju på dom flesta bidrag att det är ett krav att vägen hålls öppen för allmänheten och i vår vägförening så kollades upp och ja det gäller även fordon. så man kan såklart skylta motortrafik förbjuden men den är olovlig skyltning så länge vägen tar emot bidrag eller en gång byggdes med stadsbidrag. många gamla grusvägar byggdes av skatttemedel under en period. dom vägarna får inte stängas hus som helst. Särskillt markägare tror att man alltid har rätt att stänga av för motortrafik om man så önskar men det är inte riktigt helt sant/korrekt. eftersom bidragen oftast är årsvis så är det bara att hålla öppet det året och den som åker förbi en skylt under den tiden så har skylten knappast vunnit laga kraft
Att man genom dels urminnes hävd kan ha rätt till vägen om fastigheten och vägen är sen innan 1880 talet och Sen kan man argumentera om den rätten föjer med över till att även gälla motortrafik.. ja det är en tolkningsfråga och hänger väl på exakt hur det är använt över åren och om det finns nå gamla uppgifter i gamla avstyckningsdokument och köpe papper osv gällande fastigheten..
Skulle det finnas sån rätt och man stänger av en väg och det visar sig att man har fel så kan det vara straffbart att hindra. och troligen enklare att bli dömd för att hindrat än tvärtom att man åkt men kanske inte hade rätt att åka på vägen
Här till exempel pratar man lite om urminnes hävd i ett lite annorlunda ärende men det visar hur starkt det kan vara och att det kan finnas kvar förevigt för nya ägare som inte har en aning
Jag tänker att en rimlig utgångspunkt är att rör det som ett vanligt luddigt formulerat utfartsservitut ("Rätt till utfart över marken X") så har det inte inrättats för att hålla markägaren borta från sin mark, inte ens med motorfordon. Skulle det istället vara ett servitut där härskande fastighet tar jungfrulig naturmark i användning och anlägger en helt ny väg där med stöd i ett inrättat servitut för ändamålet så är det mer sannolikt att tanken inte är att markägaren ska använda vägen. Men är det en viktig aspekt så skriver man rimligen detta i servitutet, att härskande fastighets ägare ej har rätt att använda den nya vägen på sin fastighet. Jag tror detta upplägg är ovanligt och rimmar inte med svensk tradition.
Det jag kallar rättshaverism är en försöka förbjuda tjänande fastighets ägare att använda vägen på sin mark med den enda anledningen att det går att jäklas med sin granne. Och jag tycker vi ser rätt mycket att detta tankesätt i trådar här på BH: "Jag kan, alltså ska jag jäklas med min granne."
Jag skulle säga att den används dagligen. Att detta är utgångspunkten för att förhållandet mellan grannar. Och att rätten också kommer att ta avstamp i det förhållningssättet som den formuleringen representerar. Det som fortfarande är vår grannerättslig kultur även om den verkar ändras i en annan riktning.
Jag tror som sagt att det beror helt på hur servitutet är formulerat och omständigheterna när det kom till. Står det i servitutstexten att tjänande fastighets ägare inte får bruka vägen som anläggs med servitut så är ju saken klar. (Om det nu ens är lagligt.) Men står det något luddigt om rätt att ta väg över viss mark så blir det oklart.
Det finns ju en lösning som lagstiftaren annars erbjuder för sambrukande av en väg, en gemensamhetsanläggning. Då är det hela löst med fördelning av kostnader för utförande och drift.
Jag tror inte det finns någon reglering av hierarkierna av olika servitut som belastar samma mark. T ex att samma markyta kan användas för en servitut för VA-ledning, servitut för fiberledning, utfartsservitut och en gemensamhetsanläggning för väg. (Tar exempel från marken utanför min fastighet.)
Du har en god poäng i att graden av rådighetsinskränkning avgörs av servitutstexten och ändamålet, t ex anläggningsbeslutet för en GA. När jag har funderat lite å det så är min förståelse att en GA och ett officialservitut har prövats av en myndighet, d v s myndigheten står som garant för att rådighetsinskränkningen inte är för omfattande i förhållande till lagens gränser. I fallet ett avtalsservitut har detta inte prövats annat än av avtalsparterna, d v s rätten och dess rådighetsinskränkning kan i ett senare skede finnas inte vara förenlig med jordabalkens skrivningar. D v s det är mer en fråga om bedömningen var laglighetsgränsen går i fråga om graden av rådighetsinskräkning än att de olika formerna ger olika rätt till sådan.
Då är vi nog rörande överens.