Finns ingen genväg.K KarlaK skrev:
En av fastighetsägarna kan ansöka. Sen är det Lantmäteriet som avgör om reglerna i anläggningslagen uppfylls för att ansluta den nya vägen. Det spelar ingen större roll om den ena fastighetsägaren motsätter sig detta.
kolla om det inte finns nå papper bland alla gamla papper att väg ut ingår och helst om man hittar med en karta där vägen är utritad
För det mesta så finns det ju rätt till väg till dom flesta fastigheter som har väg förbi och även om många papper och överenskommelser har försvunnit över åren så är det ju egentligen ovanligt att man inte har rätt till väg ut..
Även om nån markägare längst ut fått storhetsvansinne och rotat i nå samfälligheter på min fastighet på lantmäteriet och kommit fram till att nisses fastighet står ju inte med...
så länge det bara är möjligt så är det ju bara att åka och hävda att man har hus där och rätt till väg ut finns..
Även om det inte alltid är sant så är det jäkligt ovanligt att man faktiskt gör nåt straffbart och man hävdar till dö dagar att man naturligtvis har rätten till väg ut..
Tjejtjuriga markägare oavsett vad man har mellan stortårna som ofta stör sig på nåt ,brukar ju starta såna här bråk oftast för att det bottnar i nåt helt annat. ofta är det bara att åka och fortsätta hävda sin rätt och skit i dåren det effektivaste motmedlet. att dividera med dom triggar ju ofta mer problem
när man letar rättigheter för vägen ut så får man ofta leta även på dom fastighetsbeteckningar det är avstyckat från osv för att få fram uppgifter och inte sällan finns det nånstans nån beskrivning eller karta hur ens väg ut ser ut och mest sannolikt i gamla områden så är den såklart ut där över den markägarens mark där vägen alltid gått.. Det är inte alltid lätt att hitta där det är många avstyckningar och sammanslagningar kors och tvärs att spåra upp sin rättighet till vägen.
Att den inte står med på lantmäteriet idag betyder inte att den inte finns
Alla vill ju egentligen slippa längbänk via lantmäteriet och tvinga fram rätten om den nu mot alla odds verkligen saknas , ofta liggger den ju med i nå gamla papper nånstans och det är ju inte nån markägare som styr vem som åker på vägen egentligen.. Är det bilväg sen århundranden så är det inte bara att stänga av hur som helst eller försöka stoppa nån som av en hög andra saknar rätten men har fastighet innanför.
Det heter ju också att vägar som mottager bidrag från stat eller kommun eller en gång i tiden byggdes med statliga bidrag skall hållas öppna för allmänheten. Det gäller ju ännu och det är många markägare som försöker stänga av även såna vägar olovligen..
Ibland har nån av dina grannar korrekta rättigheter till vägen så då finns ju möjligheten att snacka ihop sig och varje gång stollen står ivägen och gnäller så ska du såklart hem till grannen.. 😂
Tills det börjar komma papper från advokater om ens tagande av olovlig väg och kallelser till rätten så är det egentligen bara att åka på och låtsas att det regnar och hoppas gnällspiken inser att den har noll att vinna på det här tramset.
För det mesta så finns det ju rätt till väg till dom flesta fastigheter som har väg förbi och även om många papper och överenskommelser har försvunnit över åren så är det ju egentligen ovanligt att man inte har rätt till väg ut..
Även om nån markägare längst ut fått storhetsvansinne och rotat i nå samfälligheter på min fastighet på lantmäteriet och kommit fram till att nisses fastighet står ju inte med...
så länge det bara är möjligt så är det ju bara att åka och hävda att man har hus där och rätt till väg ut finns..
Även om det inte alltid är sant så är det jäkligt ovanligt att man faktiskt gör nåt straffbart och man hävdar till dö dagar att man naturligtvis har rätten till väg ut..
Tjejtjuriga markägare oavsett vad man har mellan stortårna som ofta stör sig på nåt ,brukar ju starta såna här bråk oftast för att det bottnar i nåt helt annat. ofta är det bara att åka och fortsätta hävda sin rätt och skit i dåren det effektivaste motmedlet. att dividera med dom triggar ju ofta mer problem
när man letar rättigheter för vägen ut så får man ofta leta även på dom fastighetsbeteckningar det är avstyckat från osv för att få fram uppgifter och inte sällan finns det nånstans nån beskrivning eller karta hur ens väg ut ser ut och mest sannolikt i gamla områden så är den såklart ut där över den markägarens mark där vägen alltid gått.. Det är inte alltid lätt att hitta där det är många avstyckningar och sammanslagningar kors och tvärs att spåra upp sin rättighet till vägen.
Att den inte står med på lantmäteriet idag betyder inte att den inte finns
Alla vill ju egentligen slippa längbänk via lantmäteriet och tvinga fram rätten om den nu mot alla odds verkligen saknas , ofta liggger den ju med i nå gamla papper nånstans och det är ju inte nån markägare som styr vem som åker på vägen egentligen.. Är det bilväg sen århundranden så är det inte bara att stänga av hur som helst eller försöka stoppa nån som av en hög andra saknar rätten men har fastighet innanför.
Det heter ju också att vägar som mottager bidrag från stat eller kommun eller en gång i tiden byggdes med statliga bidrag skall hållas öppna för allmänheten. Det gäller ju ännu och det är många markägare som försöker stänga av även såna vägar olovligen..
Ibland har nån av dina grannar korrekta rättigheter till vägen så då finns ju möjligheten att snacka ihop sig och varje gång stollen står ivägen och gnäller så ska du såklart hem till grannen.. 😂
Tills det börjar komma papper från advokater om ens tagande av olovlig väg och kallelser till rätten så är det egentligen bara att åka på och låtsas att det regnar och hoppas gnällspiken inser att den har noll att vinna på det här tramset.
Redigerat:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 21 915 inlägg
Det beror på vad det står i servitutet. Det vanligaste är att det är markägarens väg, och att härskande har rätt att bruka och underhålla den. Då har tjänande en tydlig rätt till vägen denne med.K KarlaK skrev:
Men ibland är rätten att ha en väg på tjänandes fastighet. Då finns inte en automatisk rätt för tjänande att använda härskandes väg.
Om det inget står så kan man räkna med att tjänande fastighets ägare har rätt att använda vägen på sin mark. Även om den har anlagts av härskande fastighets ägare. Det beror på att härskande servitut inte får vara mer belastande än nödvändigt. Samt att använda en väg inte innebär någon skada av vägen eller att servitutsrätten förnärmas.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 21 915 inlägg
Det är klart att det gör. Vägar slits av att användas.Claes Sörmland skrev:
Det är inte fritt att nyttja annans egendom för att den ligger på ens egen egendom.
Skulle härskande exempelvis sätta en bom på vägen förhindrar det markägarens möjlighet att bruka vägen, men knappast på något annat vis. Jag har svårt att se att det skulle vara otillåtet om servitutet är skrivet så att det är härskandes väg.
Slitaget lär vara minimalt. Låter som ett krystat argument.
Normalt kan du inte sätta bom på annans mark utan medgivande från markägaren. Så bom är vanligen endast aktuellt om det finns inskrivet i servitutet eller tjänande och härskande är överens om det.
Det som är knepigt med vägservitut (utfartsservitut) är att det i princip är en rätt att använda viss mark för vägändamål. Och det krävs minimal ändring av marken för att börja använda den som väg. Att markägarens rätt att beträda marken skulle utsläckas av servitutet utan att det uttryckligen står så i servitutet är inte en tolkning som jag har hittat något stöd för. Finns det rättsfall som stödjer denna idé?
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 21 915 inlägg
Ren spekulation. Frågan var om tjänande fastighet får använda härskandes väg.
För det första har jag inte pratat om rätt att beträda marken, utan att använda vägen. Det senare får rimligen tolkas som med motorfordon då det mesta andra beträdandet är reglerat på annat sätt (allemansrätten exempelvis).
Att det kräver ett uttryckligt servitut (och faktiska omständigheter) om att härskande har rätt att anlägga och ha en väg på tjänande fastighet för att vara aktuellt är vi eniga om.
Medlem
· Västernorrland
· 2 366 inlägg
Ven som får köra på en enskild väg är det väghållaren som bestämmer. Dvs. den som äger väganläggningen, oavsett vem som äger marken under. Så länge det inte finns skyltar/annan info som säger något annat så kan man anta att det inte finns något förbud att köra på en väg. Rör det sig om små vägar och nära grannar ska det räcka med att säga till om att trafiken inte är önskvärd.
I många fall är det med sunt förnuft orimligt att inte låta markägaren köra där i viss omfattning gratis.
I många fall är det med sunt förnuft orimligt att markägaren ska få använda vägen obegränsat utan att vara med och betala underhåll/skador som skogstransporter orsaka/köpa in sig på en del av anläggningskostnaden.
Allt beror på fastigheternas och vägens historik, vad för typ av landskap/bebyggelsemiljö vi är i, lokala sedvänjor osv.
Men ska man gå på det strikt juridiska är det väghållarens beslut som gäller. (sedan finns en del fall med gamla vägar där det kanske inte heller är helt solklart vem som är ägare, men det är en annan fråga...)
I många fall är det med sunt förnuft orimligt att inte låta markägaren köra där i viss omfattning gratis.
I många fall är det med sunt förnuft orimligt att markägaren ska få använda vägen obegränsat utan att vara med och betala underhåll/skador som skogstransporter orsaka/köpa in sig på en del av anläggningskostnaden.
Allt beror på fastigheternas och vägens historik, vad för typ av landskap/bebyggelsemiljö vi är i, lokala sedvänjor osv.
Men ska man gå på det strikt juridiska är det väghållarens beslut som gäller. (sedan finns en del fall med gamla vägar där det kanske inte heller är helt solklart vem som är ägare, men det är en annan fråga...)
Medlem
· Västernorrland
· 2 366 inlägg
Beror helt på. En enda körning vid tjällossning eller en timmertransport kan ju demolera hur mycket som helst om någon är oförsiktig.
Sen finns det ju ställen med mark som går att köra på utan att göra knappt något med den, men det kan ju lika gärna röra sig om en plats där det krävs en massa arbete både initialt och löpande med dikning, röjning, rensning av vägtrummor, grusning, plogning...
Går inte att generalisera på det sättet.
Det var ju du som spekulerade om skada, inte jag. Jag håller helst diskussionen om skada vid sidan av då den inte har med frågan att göra. Det är ett separat scenario som ger andra skyldigheter för den som skadar.
Ja, som utgångsläge får den tjänande fastigheten använda sin mark som belastas av servitut så länge som det inte inkräktar på servitutsrätten, t ex hindrar utfarten.
Ok, så härskande fastighets ägare får beträda marken men inte använda motorfordon? Varför går gränsen just vid motorfordon? Var hittar du lagstöd för detta i jordabalken?
Tack! Och väghållarens beslut måste i händelse av ett det är härskande fastighets ägare följa servitutets begränsningar. D v s härskande fastighets ägare kan inte utöka sin rätt till tjänande fastighets mark utöver servitutsrätten med hänvisning till att den personen är väghållare.R Räknenisse skrev:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 21 915 inlägg
@Räknenisse förklarade saken bättre än jag. Kan bara instämma i det han skrev.
@Räknenisse har sin poäng men...
Till att börja med är "väghållare" inte den som äger vägen. Det går utmärkt att äga vägen och inte vara väghållare och tvärt om, att inte äga vägen och vara väghållare. Jag är t ex ägare av en stump servitutsväg på annans mark där en vägförening är väghållare för vägen. Hela ägandeskapsfrågan är ofta irrelevant samt svårutredd vad gäller vägar.
Nästa sak att inse är att lagen om enskilda vägar där begreppet "hålla väg" och t o m "väghållare" nämns är avskaffad sedan 90-talet. Begreppet låter som ett ämbete med magisk myndighetskraft men det är bara ålderdomligt språkbruk. Begreppet lever kvar i väglagen för den som förestår vägen, alltså den myndighet som förestår allmän väg. Man ska inte låta sig luras av sådana begrepp och mystifiera sin tolkning. Det finns ingen särskilt rätt som ges till en "väghållare" av enskilda vägar i lag.
I grund och botten blir således detta en fråga om att tolka varje enskilt servitut. Och där är det jordabalken som erbjuder ramarna:
3 kap 1 § JB: "Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen."
14 kap 6 § "Ägaren av den härskande fastigheten skall vid servitutets utövning förfara så, att den tjänande fastigheten icke betungas mer än nödvändigt."
Dessa regleringar i sammanhang av servitutets ändamål såsom det var när det upplåts får sedan vägas mot varandra. Detta är inte lagstiftningen för den som vill leka rättshaveristlekar av typen herren på täppan. Hela lagstiftningen kring fastighetssamverkan bygger på att kommunicera och komma överens. Kommer man inte överens så kommer rätten att döma i den andan, inget för rättshaveristen alltså.
Sen har vi typen av härksande servitut också. Gemensamhetsanläggningar har "bästa servitutsrätt", ett begrepp från propositionstexten för anläggningslagen. Har man som tjänande fastighet en gemensamhetsanläggning med vägändamål på sin fastighet så har man således den största inskränkningen i nyttjanderätten av marken som ett vägservitut kan ge. I princip har man förlorat rådighet över marken. Men för andra servitut så är de snarare så lite rådighetsinskränkande som bara är möjligt utan att servitutets ändamål förnärmas. Och avtalsservitut är troligen svagare i en rättssal är ett officialservitut.
Till att börja med är "väghållare" inte den som äger vägen. Det går utmärkt att äga vägen och inte vara väghållare och tvärt om, att inte äga vägen och vara väghållare. Jag är t ex ägare av en stump servitutsväg på annans mark där en vägförening är väghållare för vägen. Hela ägandeskapsfrågan är ofta irrelevant samt svårutredd vad gäller vägar.
Nästa sak att inse är att lagen om enskilda vägar där begreppet "hålla väg" och t o m "väghållare" nämns är avskaffad sedan 90-talet. Begreppet låter som ett ämbete med magisk myndighetskraft men det är bara ålderdomligt språkbruk. Begreppet lever kvar i väglagen för den som förestår vägen, alltså den myndighet som förestår allmän väg. Man ska inte låta sig luras av sådana begrepp och mystifiera sin tolkning. Det finns ingen särskilt rätt som ges till en "väghållare" av enskilda vägar i lag.
I grund och botten blir således detta en fråga om att tolka varje enskilt servitut. Och där är det jordabalken som erbjuder ramarna:
3 kap 1 § JB: "Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen."
14 kap 6 § "Ägaren av den härskande fastigheten skall vid servitutets utövning förfara så, att den tjänande fastigheten icke betungas mer än nödvändigt."
Dessa regleringar i sammanhang av servitutets ändamål såsom det var när det upplåts får sedan vägas mot varandra. Detta är inte lagstiftningen för den som vill leka rättshaveristlekar av typen herren på täppan. Hela lagstiftningen kring fastighetssamverkan bygger på att kommunicera och komma överens. Kommer man inte överens så kommer rätten att döma i den andan, inget för rättshaveristen alltså.
Sen har vi typen av härksande servitut också. Gemensamhetsanläggningar har "bästa servitutsrätt", ett begrepp från propositionstexten för anläggningslagen. Har man som tjänande fastighet en gemensamhetsanläggning med vägändamål på sin fastighet så har man således den största inskränkningen i nyttjanderätten av marken som ett vägservitut kan ge. I princip har man förlorat rådighet över marken. Men för andra servitut så är de snarare så lite rådighetsinskränkande som bara är möjligt utan att servitutets ändamål förnärmas. Och avtalsservitut är troligen svagare i en rättssal är ett officialservitut.
Redigerat: