Trassel med lagfart
Jag har en vän som äger en liten hästgård. De har strul med lagfarten på en markplätt om cirka 3000 kvm som förvärvades för en herrans massa år sedan.
Vännen står idag som taxerad ägare med inte lagfaren ägare utan det gör en gubbe (utan personnummer) sedan 1898. Borde inte min vän kunna ordna lagfarten om de spårar upp den person som ärvt gubben? Typ hävda bättre rätt?
Vännen står idag som taxerad ägare med inte lagfaren ägare utan det gör en gubbe (utan personnummer) sedan 1898. Borde inte min vän kunna ordna lagfarten om de spårar upp den person som ärvt gubben? Typ hävda bättre rätt?
Men har vännen inget papper på att han köpt marken?
Var i en liknande situation, det som hände var att lantmäteriet gör en utredning och så kontaktas den som har lagfarten och läget förklaras, men det behöver inte betyda att den som har lagfarten måste lämna över den.
Vid tvist så avgör LM utfallet. Så se till att ha kvitton m.m redo.
I mitt fall gick inte lagfarten över utan den som köpt marken fick köpa den en gång till, det var en samfäldighet där några av delägarna motsatte sig.
Vid tvist så avgör LM utfallet. Så se till att ha kvitton m.m redo.
I mitt fall gick inte lagfarten över utan den som köpt marken fick köpa den en gång till, det var en samfäldighet där några av delägarna motsatte sig.
Normalt gör man i denna sits såhär:
1. Fastighetsregistret upplyser om aktnummer och vilken domsaga som 1898 meddelade lagfart.
2. Landsarkivet spårar (efter skriftlig förfrågan) ägaren via exempelvis mantalslängd tills man hittar ägarens bouppteckning. Av bouppteckningen kan man utlösa två saker, nämligen dels vem som ärvt ägaren och dels om man i bouppteckningen tagit upp den aktuella fastigheten. Sedan fortsätter man sin släktforskning ända tills dess man når nu levande arvtagare. Det är rätteligen de som äger fastigheten. Men av någon orsak har den inte blivit korrekt lagfaren vid varje arvskifte.
3. Arvtagarna personligen kontaktas och får ta ställning till överlåtelse. Oavsett om de väljer att sälja eller behålla sin fastighet måste de verkställa tilläggsbouppteckning. Ett korrekt protokoll för varje gång någon arvtagare avlidit utan att fastigheten den gången blivit upptagen i ursprungliga bouppteckningen.
4. Tilläggsbouppteckningen/-arna styrker sedan de levande arvtagarnas ägorätt, och inges som stöd för korrekt lagfart.
5. När nu levande arvtagare är lagfarna ägare står det dem fritt att överlåta fastigheten till överenskommet pris med sedvanligt köpekontakt och köpebrev. De kan överlåta var sin andel av fastigheten oberoende av övriga delägare.
pbengtsson hänvisar till "förenklat förfarande" enligt 6 Kap 6§, Fastighetsbildninglagen. Denna möjlighet är avsedd för extremt invecklade ägoförhållanden. Jag kan inte se att det skulle vara särskilt svårt att spåra arvtagare till en enda lagfaren ägare. Men om lantmäterimyndigheten tycker det är okey kan man istället för ovannämnda process omedelbart begära förrättning för att helt enkelt slå ihop de båda fastigheterna. Förenklingen består i att man annonserar ut och anslår att man söker arvtagarna, som då får höra av sig.
Förrättningen utmynnar i att man, enligt myndighetens beslut, deponerar en skälig summa ersättning för marken hos länsstyrelsen i tio år. Gränserna regleras omedelbart.
1. Fastighetsregistret upplyser om aktnummer och vilken domsaga som 1898 meddelade lagfart.
2. Landsarkivet spårar (efter skriftlig förfrågan) ägaren via exempelvis mantalslängd tills man hittar ägarens bouppteckning. Av bouppteckningen kan man utlösa två saker, nämligen dels vem som ärvt ägaren och dels om man i bouppteckningen tagit upp den aktuella fastigheten. Sedan fortsätter man sin släktforskning ända tills dess man når nu levande arvtagare. Det är rätteligen de som äger fastigheten. Men av någon orsak har den inte blivit korrekt lagfaren vid varje arvskifte.
3. Arvtagarna personligen kontaktas och får ta ställning till överlåtelse. Oavsett om de väljer att sälja eller behålla sin fastighet måste de verkställa tilläggsbouppteckning. Ett korrekt protokoll för varje gång någon arvtagare avlidit utan att fastigheten den gången blivit upptagen i ursprungliga bouppteckningen.
4. Tilläggsbouppteckningen/-arna styrker sedan de levande arvtagarnas ägorätt, och inges som stöd för korrekt lagfart.
5. När nu levande arvtagare är lagfarna ägare står det dem fritt att överlåta fastigheten till överenskommet pris med sedvanligt köpekontakt och köpebrev. De kan överlåta var sin andel av fastigheten oberoende av övriga delägare.
pbengtsson hänvisar till "förenklat förfarande" enligt 6 Kap 6§, Fastighetsbildninglagen. Denna möjlighet är avsedd för extremt invecklade ägoförhållanden. Jag kan inte se att det skulle vara särskilt svårt att spåra arvtagare till en enda lagfaren ägare. Men om lantmäterimyndigheten tycker det är okey kan man istället för ovannämnda process omedelbart begära förrättning för att helt enkelt slå ihop de båda fastigheterna. Förenklingen består i att man annonserar ut och anslår att man söker arvtagarna, som då får höra av sig.
Förrättningen utmynnar i att man, enligt myndighetens beslut, deponerar en skälig summa ersättning för marken hos länsstyrelsen i tio år. Gränserna regleras omedelbart.
Sånt här kan bli råddigt. Jag var en gång inblandad i uppsägandet av ett arrendekontrakt som hade tecknats runt 50 år tidigare. Ursprungligen tecknades kontraktet mellan dåvarande fastighetsägare och fyra syskon. Då kontraktet sas upp var endast en av de fyra syskonen fortfarande i livet. Det fanns ingen känd motpart som hade känt intresse av kontraktet men någon tänkbar arvtagare skulle ju kunna tänkas dyka upp i en framtid.Sjörre skrev:
Jag vill minnas att totalt runt 100 rekommenderade brev skickades ut och en ansenlig mängd dokument så småningom hamnade hos hyres- och arrendenämden innan det hela till sist var över.
Hoppas jag inte skrämmer upp dig. Ingen expert på sådant här men råkade en gång bli inblandad. Det kan säkert gå lättare också. Lycka till. d^_^b
Måste tillägga att jag utgick från att vännen saknar giltiga köpehandlingar. Om sådana finns behöver han bara skicka in dem tillsammans med lagfartsansökan direkt till inskrivningen. Att någon annan dittills varit lagfaren ägare är isåfall helt ointressant.
Vem som är taxerad ägare är i vilket fall som helst utan betydelse. Skattemyndigheten hör av sig med blanketter så snart rätte ägaren blir lagfaren.
Vem som är taxerad ägare är i vilket fall som helst utan betydelse. Skattemyndigheten hör av sig med blanketter så snart rätte ägaren blir lagfaren.
I vårt fall fanns gamla köpehandlingar, men det strulade ändå. Bla skall det bevisas att de inte är uppgjorda i efterhand m.m. Lantmäteriet försökte jämka och medla utan resultat. Det som komplicerade i detta fall, var att den som var rättmätige ägaren (men saknade lagfart) sålt sin del, det var så det upptäcktes att lagfarterna var fel.billy_baver skrev:
I TS fall verkar det enklare.