Svenska språket

[Husbuset]

Var inte det där också lite förminskande?

Ja, en aning, men jag syftade mer på påståendet om varandet av en rolig prick.

 

[TheGame]

Det har precis det ursprunget du skrev att det inte har med att göra. Ett life hack är ett sätt att ”knäcka koden” till livet och göra det lite lättare.

Ja det var fyndigt av dig att knäcka, ett riktigt life hack

 

[Nötegårdsgubben]

Kråkan är däremot könsbestämd. För här används inte det könsneutrala "han", utan här specificerar texförfattarinnan att det är en flickkråka genom att skiva "hon". Och som synes på detta gamla fotografi, kör hon inte bil utan åker i en skrinda.

Oj, vad du sytt ihop egna etymologier. Men låt oss nöja oss med ditt missförstånd om kråkan. Hon kallas – likt kattan – hon oavsett kön (alla ord som är reale, den-ord alltså, har en historia som femininum eller maskulinum även om de flesta av oss inte pratar så). Samma med ord som klocka alltså, som alltjämt kallas hon av många.

Så om kråkan i visan är av han- eller honkön kan vi inte så noga veta.

 

[Alfredo]

Hon kallas – likt kattan – hon oavsett kön

Jag kallar då mina katter för han eller hon beroende på vad de faktiskt har för kön och det gäller normalt även andra djur. Skulle kännas extremt konstigt att kalla en ko för han eller en tjur för hon... "Hon betäckte honom" funkar liksom inte...

 

[Husbuset]

Oj, vad du sytt ihop egna etymologier. Men låt oss nöja oss med ditt missförstånd om kråkan. Hon kallas – likt kattan – hon oavsett kön (alla ord som är reale, den-ord alltså, har en historia som femininum eller maskulinum även om de flesta av oss inte pratar så). Samma med ord som klocka alltså, som alltjämt kallas hon av många.

Så om kråkan i visan är av han- eller honkön kan vi inte så noga veta.

Tack, intressant, jag har inte tänkt i de banorna när det gäller kråkan.

 

[Nötegårdsgubben]

Jag kallar då mina katter för han eller hon beroende på vad de faktiskt har för kön

Det skulle jag också göra om jag hade några, men det betyder inte att det inte också kan finnas ett annat bruk av pronomen som man kan behöva känna till om man ska analysera andras användande.

 

[Claes Sörmland]

Det som stör mig mest är att jag allt oftare har svårare att förstå vad folk menar. Framförallt i sociala medier så verkar allt fler bara hamra slumpmässigt på tangentbordet, och resultatet blir obegripliga meningar med märkliga syftningar. Till detta kommer brist på läsförståelse, vilket gör att en del inte ens förstår vad som skrivs trots korrekt språk.

Jag undervisar på universitetsnivå, och ser att allt fler kommer från gymnasiet med helt bedrövliga kunskaper i det skrivna språket. Talar gör de utan problem, men att skriva tycks vara en helt främmande uttrycksform. Det är lite ledsamt.

Samhället har genomgått en demokratisering gällande skriftspråkets användning. Kreti och pleti kan nu publicera sig utan granskning och hälften i varje ungdomsgeneration påbörjar universitetsstudier. För inte så så länge sedan visste de som inte kunde skriva väl sin plats och skrev heller inget. Man dolde noga denna brist för omgivningen.

 

[trähandtag]

Tycker att det finns motsägelse i att ungdomar skriver allt mer genom sociala medier, men ändå skriver sämre? Enligt mig borde övning ger färdighet. Men det kanske bara tummarna som blir snabba o duktigare, men att en del av hjärnan har ansamlats i trakten av fingrarna!

 

[Claes Sörmland]

Tycker att det finns motsägelse i att ungdomar skriver allt mer genom sociala medier, men ändå skriver sämre? Enligt mig borde övning ger färdighet. Men det kanske bara tummarna som blir snabba o duktigare, men att en del av hjärnan har ansamlats i trakten av fingrarna!

Hjärnan är kognitivt sektionerad. Det finns inga generella eller överförbara färdigheter, man måste lära sig varje sak för sig. Man kan t ex vara väldigt duktig på att t ex uttrycka sig i tal och samtidigt vara svag i skriftspråket. På samma sätt är ungdomars digitala meddelandespråk inte särskilt hjälpsamt för att utveckla ett mer formellt och avancerat skriftspråk.

 

[andersmc]

Tja, man måste följa med tiden. Förr hade man rökrum på många arbetsplatser.

Då borde den analoga termen vara "knarkrum".

 

[MathiasS]

Ett annat ord som används främst av akademiker är ”kontext” istället för sammanhang. Noterat att ordet hade sin höjdpunkt för några år sedan, numera hör lite oftare sammanhang.

En bajsmening borde vara något åt detta:
Svårigheten med utmaningen är problemet att förstå sammanhanget i kontexten!

Frågan är om din spaning är korrekt här....dvs att du kopplar samman ordet med utbildningsnivå.

Exempel: På jobbet pratar jag mer engelska en svenska, helt enkelt för att det alltid är någon som inte pratar svenska i mötet/diskussionen/samtalet. Det går så långt att det titt som tätt fortsätter att pratas engelska även när det bara är svensktalande kvar. Man glömmer bort sig. Att då ett ord som "kontext" följer med till svenskan då och då - man kan säkert hitta fler exempel, är inte så konstigt (även om det inte är önskvärt) och det har inte med utbildningsnivå att göra.

Att anta en utmaning är mer positivt än att "ha ett problem". Varför inte ta den positiva vägen framåt, slutresultatet blir ju densamma. Tex går jag ju inte till en kund och degar ner mig i "problem", det är ett negativt klingande ord som inte hjälper, det viktiga är ju att göra något åt det som inte fungerar, inte att kalla det "problem".

 

[Nötegårdsgubben]

Att anta en utmaning är mer positivt än att "ha ett problem". Varför inte ta den positiva vägen framåt, slutresultatet blir ju densamma. Tex går jag ju inte till en kund och degar ner mig i "problem", det är ett negativt klingande ord som inte hjälper, det viktiga är ju att göra något åt det som inte fungerar, inte att kalla det "problem".

Jag tycker att det där är mumbo-jumbo. Har man problem så har man, då får man försöka lösa dem. Har man inga problem bör man förstås ta sig an några utmaningar, så att man kan göra gott bättre. Men att säga att problem och utmaningar är samma sak, då känner man nog inte igen ett reellt problem och får svårt att prioritera vad som är viktigt. Eller så är man kommunikationsmänniska och tycker att det är viktigare vad man signalerar med sina ord än med sina handlingar.

 

[MathiasS]

Jag tycker att det där är mumbo-jumbo. Har man problem så har man, då får man försöka lösa dem. Har man inga problem bör man förstås ta sig an några utmaningar, så att man kan göra gott bättre. Men att säga att problem och utmaningar är samma sak, då känner man nog inte igen ett reellt problem och får svårt att prioritera vad som är viktigt. Eller så är man kommunikationsmänniska och tycker att det är viktigare vad man signalerar med sina ord än med sina handlingar.

Varför kan man inte både signalera rätt i sin kommunikation OCH gå till handling. Det smarta verkar vara att göra både och, inte det ena eller det andra.

 

[Nötegårdsgubben]

Visst kan man signalera rätt och gå till handling. Men ett problem slutar inte vara ett problem för att man kallar det något annat. Sen kan förstås den enes problem vara den andres utmaning, i alla fall till en viss gräns.

Brinner det hos mig har jag ett problem, medan brandkåren har en utmaning. Men brinner det både hos mig och hos grannen 500 meter bort kanske även brandkåren har ett problem, om de inte kan bekämpa två bränder samtidigt.

Fagra ord löser inte problem.

 

[MathiasS]

Du verkar fast i att bara göra det ena, inte båda.