Kunde det jag skrev uppfattas annorlunda ??
För det jag menade är luftningsrören i slutet i bädden som för in luft hela vägen i sakta mak genom bädden (och delar av syret försvinner in i bädden och ersätts delvid med koldioxid), till fördelningsbrunn, via 3-kammare och till sluts sugs ur med avloppsventilationen i huset med rör som hålls varmare än utomhus och skapar skorstensdraget när det går igenom huset större delen av året.
Anaerob (helt syrefri) process kan bara bryta ned en del av biomassan av olika bakterier som bildas när näringsämnena i avloppsvattnet omsätts och när reaktionsvägarna för anaerob nedbrytning är tömda så blir den bildade (efter tiden döda) biomassan kvar på obestämd tid, tills det kan angripas av bakterier som behöver syre (aerob process) och först då reducerar den kvarvarande massan av den anaeroba processerna till allt mindre volymer och på så sätt fördröjer igenkläggandet av bäddens sand och grusmassor som till slut gör den tät.
Det bildas alltid anaeroba zoner i en infiltrering/markbädd vilket också är önskvärd för nedbrytningen av nitrater.
Vid nyanläggning och efter ett antal månaders användning så är dessa främst i perifera områden av bädden som har sämst syresättning och där får man med tiden anaeroba bakterier - medans åren går och allt mer substans avsätts och blir levande och död biomassa som inte kan reduceras vidare för att det inte finns fri syre, så kryper denna anaeroba zon allt närmare infiltreringsrören och kvarlämnade syrefria områden med död biomassa fyller upp mellanrummen mellan sand och gruskornen, sätts igen och lämnar en por-igensatt massa som knappt släpper igenom vatten längre.
Med syresättning både via markytan (om det inte är för tjock och tät lager överst) och med hjälp av luftningen via rören i bädden så bromsas denna bildning som tätar igen bäddmassan med hjälp av syrekrävande bakterier som hinner bryta ned en del av denna bildade anaeroba biomassa till betydligt mindre upptagen storlek och öppnar upp porerna eller åtm. minska hastigheten på att sättas igen och man den vägen får acceptabel livslängd för bädden.
Om bädden är dåligt eller bra luftad märks inte de första 10 åren, men efter det så är det skillnaden om bädden behöver läggas om efter drygt 10 år eller håller långt förbi 30 år, i somliga fall ända till 50-60 år.
Det är som en kompost i trädgården där stora volymer trädgårdsavfall som blir mindre än 1/20-del av volymen efter några år av arbetet från syrekrävande bakterier och svampar - men hade man stoppat in samma avfall i diffusions-gastäta plastpåsar så hade reduceringen varit väldigt mycket mindre och dessutom hade säckarna börja svälla upp av metangas med tiden (tänk som en allt tjockare surströmmingsburk...) då det är typ den sista anaeroba reaktionen som är möjlig när alla andra anaeroba processer har tömt ut sina möjligheter med att stuva om molekyler (som att strippa nitratmolekyler på sitt syre för att oxidera kol och väte, sulfatjoner strippas på sitt syre för att bilda svavelväte, och metanbildninge är på samma sätt som svavelväten men svavlet bytt till kol när koldioxid strippas på sitt syre för att syret skall oxidera väte mot vatten då det ger mer energi än att oxidera mot kol) för att få ut lite energi för bakteriernas levnad. (8H + CO2 -> CH4 + 2 * H2O + 168 kJ/mol)
För det jag menade är luftningsrören i slutet i bädden som för in luft hela vägen i sakta mak genom bädden (och delar av syret försvinner in i bädden och ersätts delvid med koldioxid), till fördelningsbrunn, via 3-kammare och till sluts sugs ur med avloppsventilationen i huset med rör som hålls varmare än utomhus och skapar skorstensdraget när det går igenom huset större delen av året.
Anaerob (helt syrefri) process kan bara bryta ned en del av biomassan av olika bakterier som bildas när näringsämnena i avloppsvattnet omsätts och när reaktionsvägarna för anaerob nedbrytning är tömda så blir den bildade (efter tiden döda) biomassan kvar på obestämd tid, tills det kan angripas av bakterier som behöver syre (aerob process) och först då reducerar den kvarvarande massan av den anaeroba processerna till allt mindre volymer och på så sätt fördröjer igenkläggandet av bäddens sand och grusmassor som till slut gör den tät.
Det bildas alltid anaeroba zoner i en infiltrering/markbädd vilket också är önskvärd för nedbrytningen av nitrater.
Vid nyanläggning och efter ett antal månaders användning så är dessa främst i perifera områden av bädden som har sämst syresättning och där får man med tiden anaeroba bakterier - medans åren går och allt mer substans avsätts och blir levande och död biomassa som inte kan reduceras vidare för att det inte finns fri syre, så kryper denna anaeroba zon allt närmare infiltreringsrören och kvarlämnade syrefria områden med död biomassa fyller upp mellanrummen mellan sand och gruskornen, sätts igen och lämnar en por-igensatt massa som knappt släpper igenom vatten längre.
Med syresättning både via markytan (om det inte är för tjock och tät lager överst) och med hjälp av luftningen via rören i bädden så bromsas denna bildning som tätar igen bäddmassan med hjälp av syrekrävande bakterier som hinner bryta ned en del av denna bildade anaeroba biomassa till betydligt mindre upptagen storlek och öppnar upp porerna eller åtm. minska hastigheten på att sättas igen och man den vägen får acceptabel livslängd för bädden.
Om bädden är dåligt eller bra luftad märks inte de första 10 åren, men efter det så är det skillnaden om bädden behöver läggas om efter drygt 10 år eller håller långt förbi 30 år, i somliga fall ända till 50-60 år.
Det är som en kompost i trädgården där stora volymer trädgårdsavfall som blir mindre än 1/20-del av volymen efter några år av arbetet från syrekrävande bakterier och svampar - men hade man stoppat in samma avfall i diffusions-gastäta plastpåsar så hade reduceringen varit väldigt mycket mindre och dessutom hade säckarna börja svälla upp av metangas med tiden (tänk som en allt tjockare surströmmingsburk...) då det är typ den sista anaeroba reaktionen som är möjlig när alla andra anaeroba processer har tömt ut sina möjligheter med att stuva om molekyler (som att strippa nitratmolekyler på sitt syre för att oxidera kol och väte, sulfatjoner strippas på sitt syre för att bilda svavelväte, och metanbildninge är på samma sätt som svavelväten men svavlet bytt till kol när koldioxid strippas på sitt syre för att syret skall oxidera väte mot vatten då det ger mer energi än att oxidera mot kol) för att få ut lite energi för bakteriernas levnad. (8H + CO2 -> CH4 + 2 * H2O + 168 kJ/mol)
Redigerat:
Jag läste för några år sedan den sammanställning av den vetenskapliga litteraturen som gjordes av Naturvårdsverket inom ramen för ett samarbete inom Nordiska rådet på 80-talet kring små avlopp. Där gav man en helt annan beskrivning av hur infiltrationer syresätts.X xxargs skrev:
Man menade att eftersom infiltrationsytans är täckt av en biofilm som det står vatten över kan luft och därmed syre inte passera ned i bädden den vägen. Istället syresätts marken huvudsakligen från sidan, alltså att luft rör sig i marken sidledes.
I en markbädd som har ett avlopp så syresätts sandbädden från sidan och underifrån via utloppsledningen.
I båda fallen har alltså "luftningsrören", spridarledningen och avloppsluftningen mycket lite att göra med att lufta bädden. Därför beskrevs luftningsrören inte som sådana i Naturvårdsverkets skrifter. Avluftningen över knock beskrevs heller inte ha någon funktion i luftning av infiltrationer eller markbäddar utan som ett sätt att minska risken för lukt kring främst slamavskiljaren.
Så det finns lite olika syn på det här.
Och det som också talar mot att infiltrationer typiskt sett får syre via spridarledningen är att det råder lätt undertryck i dem. D v s luften i spridarledningen kan inte sippra ut i spridarhålen. Å andra sidan kan man ju hävda att undertrycket kan tänkas dra luft från spridarlagret som diffust tar in luft via marken. Då syresätta i alla fall spridarlagret genom en indirekt mekanism som beror på luftdrag och undertryck i spridarledningarna. Jag gissar att det faktiskt spelar roll, men det är ju mest min tro. Krävs empiri för att visa det.
Redigerat:
Jag har funderat på det du skriver - säger inte att det är fel det heller, och kan också vara förklaring till att äldre infiltreringsbäddar ofta är utan ändrör då man spelat med tanken att undertrycket i spridningsröret håller på att 'dammsuger' och hoppas att luften från marken skall sippra ned till där där rören går - och då är det logiskt att tänka att den sugverkan uteblir helt om ändan av spridningsröret är kopplad upp till luften.
Min resonemang är lite annat och har tankegången att hög partialtryck av luftsyre som går i spridningsrören, söker sig mot områden med lägre partialtryck - att luftsyre diffunderar in i bädden och om man säger att biofilmer hindrar vidare inträngning av syre så beror det på att biofilmerna helt enkelt förbrukar syre i sin omsättning tills de inte har näring längre av sin nedbrytningsprocess och syret kan vandra vidare - och detta är långsamma processer som pågår i åratal.
och då ser jag spridningsrören genom bädden att den helt enkelt håller upp syrenivån bättre i bädden för att det ligger nära där saker händer och inte att luften först skall ta sig genom kanske flera dm jord/markbädd innan det når området.
Det som också kan skapa pumpeffekt är det faktiska vattenspegelnivån i bädden går upp och ned med vattenutsläpp och när det sjunker undan igen och den verkan gör att man också får en luftpumpande effekt som syresätter bädden mer eller mindre för dom delarna som inte är kapillärt porfyllda med vatten permanent.
En orsak till att man vill ha öppna ändar i spridningsrören är nog också att göra det lättare inspekterbart om man har vatten stående i rören eller inte...
Oavsett vilket som är mest rätt så är det viktigt för båda filosofierna att brunnslocken till spridningsbrunnar, till 3-kammarbrunnen är något så när täta och inte har stora hål eller stora springor som tar in luft på enklare sätt (eller att lock saknas helt) och att man inte har vatten stående i svackande avloppsrör mellan hus och 3-kammare, rör mellan 3-kammare och fördelningsbrunn och i bädd som stoppar luftströmmen, och är viktigt om man önskar en långlivad infiltreings/markbädd.
Min resonemang är lite annat och har tankegången att hög partialtryck av luftsyre som går i spridningsrören, söker sig mot områden med lägre partialtryck - att luftsyre diffunderar in i bädden och om man säger att biofilmer hindrar vidare inträngning av syre så beror det på att biofilmerna helt enkelt förbrukar syre i sin omsättning tills de inte har näring längre av sin nedbrytningsprocess och syret kan vandra vidare - och detta är långsamma processer som pågår i åratal.
och då ser jag spridningsrören genom bädden att den helt enkelt håller upp syrenivån bättre i bädden för att det ligger nära där saker händer och inte att luften först skall ta sig genom kanske flera dm jord/markbädd innan det når området.
Det som också kan skapa pumpeffekt är det faktiska vattenspegelnivån i bädden går upp och ned med vattenutsläpp och när det sjunker undan igen och den verkan gör att man också får en luftpumpande effekt som syresätter bädden mer eller mindre för dom delarna som inte är kapillärt porfyllda med vatten permanent.
En orsak till att man vill ha öppna ändar i spridningsrören är nog också att göra det lättare inspekterbart om man har vatten stående i rören eller inte...
Oavsett vilket som är mest rätt så är det viktigt för båda filosofierna att brunnslocken till spridningsbrunnar, till 3-kammarbrunnen är något så när täta och inte har stora hål eller stora springor som tar in luft på enklare sätt (eller att lock saknas helt) och att man inte har vatten stående i svackande avloppsrör mellan hus och 3-kammare, rör mellan 3-kammare och fördelningsbrunn och i bädd som stoppar luftströmmen, och är viktigt om man önskar en långlivad infiltreings/markbädd.
Den förbättring vad gäller syresättning av biofilmen på infiltrationsytan som faktiskt fungerar är ju plastgaller (det som har fått namnet biomoduler i handeln) och domer/bågar (standard ui USA men trots att de är geniala tog de sig aldrig över Atlanten).
Typisk bra biomodul för spridarlagret:
Amerikansk dom/båge som ersätter spridarlagret:
Jag funderade nästan på att sälja de där domerna/bågarna i Sverige för tio år sedan. Men jag har en annan karriär och den lilla avloppsreningssvängen i Sverige är en tuff bransch att göra pengar på.
Typisk bra biomodul för spridarlagret:
Amerikansk dom/båge som ersätter spridarlagret:
Jag funderade nästan på att sälja de där domerna/bågarna i Sverige för tio år sedan. Men jag har en annan karriär och den lilla avloppsreningssvängen i Sverige är en tuff bransch att göra pengar på.
Tack igen för alla svar och den "utbildning" som jag fått 
.
Jag har ju nyligen beställt och fått 3-kammarbrunn/infiltration installerad men har nu insett hur hela processen fungerar när den är i drift. Rör efter infiltrationsbädd är således inte till för att släppa ut luft från bädden utan att släppa in luft, och i sin tur avluftningen som släpper ut luft. Lukten kommer från processen i 3-kammarbrunnen, och just lukten motiverar att avluftningen ska vara över nock.
. Jag har ju nyligen beställt och fått 3-kammarbrunn/infiltration installerad men har nu insett hur hela processen fungerar när den är i drift. Rör efter infiltrationsbädd är således inte till för att släppa ut luft från bädden utan att släppa in luft, och i sin tur avluftningen som släpper ut luft. Lukten kommer från processen i 3-kammarbrunnen, och just lukten motiverar att avluftningen ska vara över nock.
