Möjligheten att bo i seniorboenden, och jag avser inte nu serviceboende utifrån äldreomsorg, är något som ökar och där man faktiskt redan från 60-65års ålder kan boka/köpa sig en lägenhet.
Skillnaden idag mot för 20-30år sedan är de ekonomiska förutsättningarna där "seniorer" oftast har en bättre pension men även eget sparat kapital, bl.a. att hos de nya pensionärerna har den absolut största delen varit förvärvarbetande och inte som tidigare haft en "hemmafru" som endast fått en låg grundpension.
Man har råd att själva betala för olika service/hjälpinsatser och även nyttja RUT-avdrag.
I min egen planering inför framtiden så vill jag absolut inte bo hos någon av barnen, men gärna umgås och träffas rent socialt. Vill troligtvis inte flytta till en okänd ort utan bekanta bara för att barn/en bor där.
Jag måste sätta av pengar för att kunna köpa den service jag önskar när jag själv får svårigheter att utföra vissa delar i hemmet.
Jag säger som i Hedebyborna "Det är nya tider, det är nya kvastar som sopar". Ålderdomshemmens tid är förbi, precis som fattigstugorna har försvunnit, vi är inte bofasta på samma sätt som förr och har inte föräldrar på samma ort, etc.
Skillnaden idag mot för 20-30år sedan är de ekonomiska förutsättningarna där "seniorer" oftast har en bättre pension men även eget sparat kapital, bl.a. att hos de nya pensionärerna har den absolut största delen varit förvärvarbetande och inte som tidigare haft en "hemmafru" som endast fått en låg grundpension.
Man har råd att själva betala för olika service/hjälpinsatser och även nyttja RUT-avdrag.
I min egen planering inför framtiden så vill jag absolut inte bo hos någon av barnen, men gärna umgås och träffas rent socialt. Vill troligtvis inte flytta till en okänd ort utan bekanta bara för att barn/en bor där.
Jag måste sätta av pengar för att kunna köpa den service jag önskar när jag själv får svårigheter att utföra vissa delar i hemmet.
Jag säger som i Hedebyborna "Det är nya tider, det är nya kvastar som sopar". Ålderdomshemmens tid är förbi, precis som fattigstugorna har försvunnit, vi är inte bofasta på samma sätt som förr och har inte föräldrar på samma ort, etc.
http://bloggar.expressen.se/medicinbloggen/2011/11/jag-grat-nar-astrid-fick-do-ensam/
Skulle det vara ok om det vare Er mamma?
Skulle det vara ok om det vare Er mamma?
Nej, sådant är aldrig OK.BigGitt skrev:
Debatten har kommit att handla om hur pengar förs till skatteparadis, men det är inte riktigt hela problemet. Det är en konsekvens av hur vi har valt att organisera välfärden.
Sverige har 290 kommuner. Det betyder att det finns 290 olika kommunala styrdokument om hur de anser att äldreomsorg skall bedrivas. En hel del bygger på Socialstyrelsens krav, annat på var vanliga lagbok, men en hel del på politikers och tjänstemäns förmåga att täppa till kryphål, vara beredd att betala för kvalitet och förstå vad verksamheten innebär. Det gäller både om verksamheten är kommunalt eller privat. Kommunerna är rätt duktiga på att försöka hitta genvägar till att göra vården billig eftersom man börjat nått taket för vad man rimligen kan debitera i kommunalskatt.
Ett bra sätt att hålla nere kostnaderna är att se till så att det är så låga löner som möjligt. Det gäller tyvärr hela personalkedjan där det alls inte är ovanligt att en chef för ett äldreboende med 50-100 patienter tjänar ungefär som en skicklig rörmokare eller sopåkare. Utan att nedvärdera de yrkena så kan man väl konstatera att det inte är världens vassaste CV rekryterarna har att kika på när sådana chefer skall utses.
Sedan fortsätter man hela kedjan ned med minimalt med fast anställd personal och istället massor med timvikarier, projektanställda, deltidsanställda, pool-anställda etc. Massor med arbetstid går åt till att instruera och lära upp stora skaror ny personal istället för att faktiskt vårda patienterna. Ny och tillfällig personal har alltid betalt på den lägsta nivån ett avtal medger, de vågar inte ta ledigt eller tacka nej till erbjudna arbetspass, de hamnar aldrig på semesterlistorna, aldrig snack om vidareutbildning och kompetensutveckling eftersom de bara är tillfälliga etc.
Självklart blir det då missförhållanden i vården. Här på forumet finns det massor av historier om totala katastrofer som skett vid husbyggen och renoveringar när man använt samma principer med massor av tillfällig personal som inte är vana vid arbetsplatsen och som har luckor i kompetensen. Varför skulle vård av människor vara annorlunda?
Vi behöver en nationell standard för vad som är värdig åldringsvård, istället för luddiga kommunala styrdokument där man inte drar sig för att tala om allt från entrepenörers möjligheter till miljövänliga boenden, med inslag av än den ena, än den andra pedagogiska metoden. Har man läst några sådana där styrdokument så inser man att det för smarta företag går att skriva anbud som politikerna blir alldeles saliga inför, för att sedan skita i allt man diffust utlovat och bara tjäna pengar. Ibland har det varit viktigare vid upphandlingarna att visa på hur mycket närproducerad mat man kommer servera de gamla än hur många det är som kommer att mata de gamla med den maten.
Dagens åldringsvård handlar nästan uteslutande om svårt dementa människor eller på annat sätt så svårt sjuka att de inte kan ta hand om sig själva. Många känner inte igen sina barn, andra orkar inte vara vaken mer än några timmar per dag, många har kraftigt nedsatta funktioner som hörsel och syn. Deras tid på vårdinstitutionen kommer i förhållande till deras långa liv att bli en kort parentes. Tiden då de gick från att vara levande och vitala människor till döda. Jag vill, om jag tar den vägen ut ur mitt liv, mötas av människor som hjälper mig att göra det jag fortfarande kan göra, behandlar mig värdigt och med respekt så att jag i mån av att jag fortfarande förstår något kan få samla ihop mitt liv och avsluta det.
Att det skall vara så svårt att förstå?
Redigerat: