Nu är mina föräldrar redan döda innan pensionen (grattis till mig...), men nej. Jag hjälper svärföräldrar och min mormor samt övrig släkt så gott jag kan, men det tycker jag också räcker.
Klart man vill hjalpa sa langt man kan. Men med var vaxande befolkning av aldre, hojd arbetsloshet och ett slut pa lanade statsfinanser kommer det nog att leda till att farre och farre svenskar ens far mojligheten att valja.
Generationsboende fungerar bast om man har stora familjer eller slakten samlad pa nara hall och det har vanliga svenskar inte idag, men det kommer. Dessutom hoppas jag, som vissa tidigare kommentarer, att dodshjalp legaliseras sa snart som mojligt. Den dagen jag inte kan mata mig sjalv...
Generationsboende fungerar bast om man har stora familjer eller slakten samlad pa nara hall och det har vanliga svenskar inte idag, men det kommer. Dessutom hoppas jag, som vissa tidigare kommentarer, att dodshjalp legaliseras sa snart som mojligt. Den dagen jag inte kan mata mig sjalv...
Jag skulle kunna tänka mig det om det fanns ekonomiska förutsättningar för det.
Men det är väl för mycket begärt att man ska få betalt för nåt sånt.
Nä då är det bättre att skänka pengarna till diverse skumma företagsledare inom den privata vårdsektorn.
Sen beror det på hur dåliga dom är med så ett kanske från min sida.
Men det är väl för mycket begärt att man ska få betalt för nåt sånt.
Nä då är det bättre att skänka pengarna till diverse skumma företagsledare inom den privata vårdsektorn.
Sen beror det på hur dåliga dom är med så ett kanske från min sida.
Värst vad alla utgår från det värsta i denna tråd? Men för att svara på frågan, hobbyekonom som man är så förutspår jag rejält sämre förutsättningar för jätteproppen Orvar i sjukvården i framtiden. Så det blir nog bäst om jag själv tar hand om päronen. Och med att ta hand om dom så menar jag lite vedhuggning och besök på julafton vart eller vartannat år. 
d^_^bjenssoderberg skrev:Värst vad alla utgår från det värsta i denna tråd? Men för att svara på frågan, hobbyekonom som man är så förutspår jag rejält sämre förutsättningar för jätteproppen Orvar i sjukvården i framtiden. Så det blir nog bäst om jag själv tar hand om päronen. Och med att ta hand om dom så menar jag lite vedhuggning och besök på julafton vart eller vartannat år.
I övrigt tycker jag att folk blir "illa" tvungna att hjälpa till med allt. Så som det håller på, med att bli i Sverige...
Redigerat:
Fråga från äldreboendet: "Nu när hemtjänst inte längre är tillräckligt, kan du tänka dig att ta ansvar för vården?"jenssoderberg skrev:Värst vad alla utgår från det värsta i denna tråd? Men för att svara på frågan, hobbyekonom som man är så förutspår jag rejält sämre förutsättningar för jätteproppen Orvar i sjukvården i framtiden. Så det blir nog bäst om jag själv tar hand om päronen. Och med att ta hand om dom så menar jag lite vedhuggning och besök på julafton vart eller vartannat år.
- "Jorå, jag kan hugga ved någon helg framöver, inga problem
."Krasst sett så lär vi få se försämringar i "välfärden" framöver.
Allt handlar om prioriteringar. Vad får det kosta?
Det är lätt för mig att säga i nuläget, jag vet.
Men jag har svårt att tycka att det är samhällsekonomiskt vettigt att någon skall ha 6 besök av hemtjänsten dagtid och två under natten.
Bara för att man tvunget _vill_ bo kvar hemma ensam i ett överdimensionerat boende (dvs en normalvilla).
(Och märkligt nog påstår man att det är billigare än en plats på ett äldreboende. )
Addera demensproblematiken till detta och "någon" har lite svåra överväganden att ta ställning till.
Att tänka på är att många demenssjukdomar utvecklas långsamt och den sjuke (oftast äldre) lever i förnekelse.
Och att sedan tvinga barnen, dvs förvärvsarbetande, dvs de som betalar skatt, att sluta arbeta för att ta hand om sina respektive äldre är kvalificerat vansinne.
Ekonomer snackar om stordriftsfördelar. Här är det nog tyvärr enda lösningen.
Sedan lär vi få kämpa med resursfrågorna, personaltäthet, nattpersonal osv tills vi själva stupar...
Och ju äldre förstföderskorna blir, desto större generationsglapp blir det.
Med lite otur har barnen egna småbarn samtidigt som föräldern börjar behöva mer hjälp.
Då blir det berömda livspusslet toksvårt att lägga. Hur gärna jag än skulle vilja finnas där för dem.
Och återigen. Jag vill definitivt inte att mina egna barn skall sluta leva sina liv för att ta hand om mig!
Allt handlar om prioriteringar. Vad får det kosta?
Det är lätt för mig att säga i nuläget, jag vet.
Men jag har svårt att tycka att det är samhällsekonomiskt vettigt att någon skall ha 6 besök av hemtjänsten dagtid och två under natten.
Bara för att man tvunget _vill_ bo kvar hemma ensam i ett överdimensionerat boende (dvs en normalvilla).
(Och märkligt nog påstår man att det är billigare än en plats på ett äldreboende. )
Addera demensproblematiken till detta och "någon" har lite svåra överväganden att ta ställning till.
Att tänka på är att många demenssjukdomar utvecklas långsamt och den sjuke (oftast äldre) lever i förnekelse.
Och att sedan tvinga barnen, dvs förvärvsarbetande, dvs de som betalar skatt, att sluta arbeta för att ta hand om sina respektive äldre är kvalificerat vansinne.
Ekonomer snackar om stordriftsfördelar. Här är det nog tyvärr enda lösningen.
Sedan lär vi få kämpa med resursfrågorna, personaltäthet, nattpersonal osv tills vi själva stupar...
Och ju äldre förstföderskorna blir, desto större generationsglapp blir det.
Med lite otur har barnen egna småbarn samtidigt som föräldern börjar behöva mer hjälp.
Då blir det berömda livspusslet toksvårt att lägga. Hur gärna jag än skulle vilja finnas där för dem.
Och återigen. Jag vill definitivt inte att mina egna barn skall sluta leva sina liv för att ta hand om mig!
Visst kan jag tänka mig att ha föräldrarna boende hos mig. Men det förutsätter att man har tillräckligt stort hus eller lägenhet. Den gamle får hemhjälp från kommunen på samma sätt som om h*n bodde i egen lägenhet.
Att byta blöjor, klippa naglar, hjälpa till med dusch och annat som är väldigt personligt är svårt. Både för föräldern som känner sig utlämnad på ett sätt som föräldrar inte borde känna sig och även svårt för barnen som gärna behåller bilden av föräldern som en som man ser upp till och respekterar. Det är svårt med respekten och många (inklusive mig själv) tycker förstås det är äckligt att byta blöjor mm.
Vi erbjöd min pappa att bo hos oss (min mamma var då borta sedan ett antal år) men han tackade bestämt nej. Han ville bo i sin lägenhet, gå ner till centrum och äta lunch och sitta med granngubbarna på bänken och prata.
Problemen kommer ju sedan när föräldern blir riktigt dålig, med demens t.ex. som någon skrev. Det finns då en gräns när gemensamt boende inte fungerar om man inte slutar arbeta. Istället blir det många gånger som för min pappa som vägrade hemtjänst och vägrade flytta. Den som fick hjälpa honom blev då förstås jag. Det är oerhört jobbigt med konstant dåligt samvete att åka över 2-3 ggr i veckan när man bor en bit ifrån varandra. Till slut gick det förstås inte utan min pappa fick acceptera hemtjänst. Med en alzheimer som utvecklades snabbt blev det förstås ändå jobbigare. Sista tiden gick dock snabbt och pappa slapp flytta in på äldreboende som han inte ville.
Min gudmor hjälpte jag också under flera år. Hon var pigg och helt klar i huvudet tills hon var 86. Med henne var det tvärtom. Hon ville ha hemtjänst men vägrades detta. jag fick överklaga ända till Kammarrätten för att hon skulle få hjälp. När hon sedan drabbades av nån slags psykos (inte ovanlig hos äldre) där hon satt livrädd inklämd i en garderob hela nätterna eftersom hon annars skulle bli "strålad av japanerna" eller "dö av alla stora kadaver som slängdes i hennes säng" på nätterna var det fruktansvärt sorgligt. Inte minst för denna söta lilla gumma som var livrädd. Återigen fick jag kräva plats på äldrehem som först efter kammarrättsdom beviljades.Några veckor efter hon kom dit så dog hon. Jag är fortfarande så fruktansvärt arg på myndighetern som lät min gudmor lida helt i onödan under två årstid. Dessutom jobbade jag i Danmark o Finland under den här tiden och veckopendlade. Och det var jättejobbigt med stor egen familj o min gudmor och bara lördag-söndag för att hinna med.
Att byta blöjor, klippa naglar, hjälpa till med dusch och annat som är väldigt personligt är svårt. Både för föräldern som känner sig utlämnad på ett sätt som föräldrar inte borde känna sig och även svårt för barnen som gärna behåller bilden av föräldern som en som man ser upp till och respekterar. Det är svårt med respekten och många (inklusive mig själv) tycker förstås det är äckligt att byta blöjor mm.
Vi erbjöd min pappa att bo hos oss (min mamma var då borta sedan ett antal år) men han tackade bestämt nej. Han ville bo i sin lägenhet, gå ner till centrum och äta lunch och sitta med granngubbarna på bänken och prata.
Problemen kommer ju sedan när föräldern blir riktigt dålig, med demens t.ex. som någon skrev. Det finns då en gräns när gemensamt boende inte fungerar om man inte slutar arbeta. Istället blir det många gånger som för min pappa som vägrade hemtjänst och vägrade flytta. Den som fick hjälpa honom blev då förstås jag. Det är oerhört jobbigt med konstant dåligt samvete att åka över 2-3 ggr i veckan när man bor en bit ifrån varandra. Till slut gick det förstås inte utan min pappa fick acceptera hemtjänst. Med en alzheimer som utvecklades snabbt blev det förstås ändå jobbigare. Sista tiden gick dock snabbt och pappa slapp flytta in på äldreboende som han inte ville.
Min gudmor hjälpte jag också under flera år. Hon var pigg och helt klar i huvudet tills hon var 86. Med henne var det tvärtom. Hon ville ha hemtjänst men vägrades detta. jag fick överklaga ända till Kammarrätten för att hon skulle få hjälp. När hon sedan drabbades av nån slags psykos (inte ovanlig hos äldre) där hon satt livrädd inklämd i en garderob hela nätterna eftersom hon annars skulle bli "strålad av japanerna" eller "dö av alla stora kadaver som slängdes i hennes säng" på nätterna var det fruktansvärt sorgligt. Inte minst för denna söta lilla gumma som var livrädd. Återigen fick jag kräva plats på äldrehem som först efter kammarrättsdom beviljades.Några veckor efter hon kom dit så dog hon. Jag är fortfarande så fruktansvärt arg på myndighetern som lät min gudmor lida helt i onödan under två årstid. Dessutom jobbade jag i Danmark o Finland under den här tiden och veckopendlade. Och det var jättejobbigt med stor egen familj o min gudmor och bara lördag-söndag för att hinna med.
Frågan är mycket mera komplicerad än som den ställs.
* Vad är definitionen på "hem" utifrån det hjälp och ev. vårdbehov som kan föreligga, det finns här många olika varianter?
* När man ska välja mellan Ja och Nej, har man den kunskap och erfarenhet av vad "ta hand om" kan innebära om man dristar sig till att svara Ja?
Avstår från att svara, men ville ändå ge mina synpunkter.
* Vad är definitionen på "hem" utifrån det hjälp och ev. vårdbehov som kan föreligga, det finns här många olika varianter?
* När man ska välja mellan Ja och Nej, har man den kunskap och erfarenhet av vad "ta hand om" kan innebära om man dristar sig till att svara Ja?
Avstår från att svara, men ville ändå ge mina synpunkter.
Vem ska ta hand om gubben då?
http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article13933416.ab
Det är många gamla pappor och icke pappor i dagens Sverige.
De vägras hjälp. Hur skulle han leva utan dottern? Hur ska leva alla pappor som saknar döttrar, eller empatiska grannar?
http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article13933416.ab
Det är många gamla pappor och icke pappor i dagens Sverige.
De vägras hjälp. Hur skulle han leva utan dottern? Hur ska leva alla pappor som saknar döttrar, eller empatiska grannar?
Skulle aldrig falla mig in att "ta hand om" mina föräldrar, destruktiva sura gamla människor som bara gnäller!
Nej, röstade jag utan eftertanke...
Min mor och far är skilda sedan länge, ser ingen större glädje i att sammanföra dem med deras nya respektive i mitt hus! ^^
Min mor blevo vansinnig om hon inte fick resa runt i Europa och "kladda" på sina tavlor med min styvfar, min far träffar jag ganska ofta med min styvmor, men den dagen den ena parten går bort så kan det hända att jag blir tvungen att ordna en plats på ett "hem" men inte mitt hem. Kan låta hårt men jag vill leva mitt liv utan inblandning av/från mina föräldrar, jag älskar dem väldigt mycket och det vet de om! Men att öppna mitt hem för dem är en utopi, det kommer bara att bli stora problem med olika parter inblandade som inte kan finna sig i att acceptera dem andres privatliv.
Älskar mina 4 föräldrar för mycket för att låta dem bli irritationsmoment i mitt liv.....
Nej, röstade jag utan eftertanke...
Min mor och far är skilda sedan länge, ser ingen större glädje i att sammanföra dem med deras nya respektive i mitt hus! ^^
Min mor blevo vansinnig om hon inte fick resa runt i Europa och "kladda" på sina tavlor med min styvfar, min far träffar jag ganska ofta med min styvmor, men den dagen den ena parten går bort så kan det hända att jag blir tvungen att ordna en plats på ett "hem" men inte mitt hem. Kan låta hårt men jag vill leva mitt liv utan inblandning av/från mina föräldrar, jag älskar dem väldigt mycket och det vet de om! Men att öppna mitt hem för dem är en utopi, det kommer bara att bli stora problem med olika parter inblandade som inte kan finna sig i att acceptera dem andres privatliv.
Älskar mina 4 föräldrar för mycket för att låta dem bli irritationsmoment i mitt liv.....
