Det skrämmande med höga priser utan stor egen insats är ju hur man klarar en dipp som i kronor kanske närmar sig en miljon och man blir tvingad att sälja av någon anledning.
Har en gång i tiden förlorat 300.000 på hus och det gick helt enkelt inte att få ihop det utan rubbet hamnade hos Kronofogden. Kan lova att det känns surt att avbetala 300.000 på 5 år med en lön kring 19000 före skatt...
Vore väl en sak att betala av 300.000 på boende eller så men att betala för nåt man inte äger suger fett.
Men nu är jag fri som fågeln!
Har en gång i tiden förlorat 300.000 på hus och det gick helt enkelt inte att få ihop det utan rubbet hamnade hos Kronofogden. Kan lova att det känns surt att avbetala 300.000 på 5 år med en lön kring 19000 före skatt...
Vore väl en sak att betala av 300.000 på boende eller så men att betala för nåt man inte äger suger fett.
Men nu är jag fri som fågeln!
Skönt att höra att du nu är fri!Cheesus skrev:Det skrämmande med höga priser utan stor egen insats är ju hur man klarar en dipp som i kronor kanske närmar sig en miljon och man blir tvingad att sälja av någon anledning.
Har en gång i tiden förlorat 300.000 på hus och det gick helt enkelt inte att få ihop det utan rubbet hamnade hos Kronofogden. Kan lova att det känns surt att avbetala 300.000 på 5 år med en lön kring 19000 före skatt...
Vore väl en sak att betala av 300.000 på boende eller så men att betala för nåt man inte äger suger fett.
Men nu är jag fri som fågeln!
Jag tyckte det var jobbigt nog att förlora 50.000 kr på hus (= mäklararvodet) och då blev jag ändå endast ansvarig för hälften av det (separation).
Men jag måste säga att jag ändå tycker bankerna är hyfsat försiktiga med vilka de lånar ut till, de krävde att vi skulle kunna klara av en räntenivå på 10% vilket vi klarar med råge. Det går inte att försäkra sig mot allt, men ex en räntehöjning samtidigt som sjukskrivning bör man kunna klara, annars är det illa. Och frågan är hur många som fick beviljat lån innan bankerna började dra åt sig öronen ....
Tror inte alls på 40% ned. Klart det kommer en sättning i marknaden så småningom. Men populära områden kommer att klara sig utmärkt. Det finns begränsat antal hus på Lidingö och i Danderyd för att ta ett exempel. Folk flytar hela tiden in till Sthlm vilket gör att centrala lägen blir allt mer efterfrågade. I London har ingen normal människa råd att bo centralt, mer eller mindre alla måste bo på pendlingsavstånd. En liknande situation kommer att uppstå i Sthlm och kanske även i Gbg och delar av Skåne.
J
J
Åsa76 skrev:
Du får det att låta som om 80% eller så av Stockholmarna ska ha råd att bo i villa eller radhus. För att det ska vara fallet måste det finnas så många radhus och villor att det räcker till 80% av Stockholmarna. Så är dock inte fallet.Åsa76 skrev:
Det hela är rätt enkelt. Om det i en stad finns radhus och villor som är tillräckligt många för att räcka till 30% av befolkningen, så kommer det inte vara de 30 fattigaste procenten som har råd att bo där.
Fastigheterna har inte generellt sett sålts till under marknadspris.Leffe skrev:
Det gäller att förstå att marknaspriserna på en fullt bebodd fastighet är mycket lägre än alla bostadsrätternas sammatagna pris.
Om du äger en hyresfastighet (med massa boende, som alla har besittningsrätt) så har du begränsade rättigheter vad gäller vad du kan göra med fastigheten, och en hel del skyldigheter. Därför är priset på en hyresfastighet ganska begränsat. Marknaden för att sälja hyresfastigheter är mycket mindre än marknaden för att sälja en bostad.
Om du säljer fastigheten till en nybildad bostadsrättsförening kan du sälja den för mer än du skulle få ut om du sålde den vidare som hyresfastighet, och ändå gör bostadsrättsinnehavarna en stor vinst om de säljer bostadsrätten direkt. Både fastighetsägaren och hyresrättsinnehavaren är alltså i normalfallet stora vinnare på utförsäljningen, vilket är förklaringen till att så många privata hyresvärdar väljer att sälja ut fastigheter till bostadsrättsföreningar.
Eller tror du att de privata hyresvärdarna säljer sina fastigheter för att de vill vara snälla mot hyresgästerna?
Ok, förlåt, nu kom vi off topic.
Nu beror det helt på om vi pratar huspriser eller bostadsrättspriser. Bostadsrätter fluktuerar i pris, och huspriser kan fluktuera i enskilda områden, men i riket totalt fluktuerar inte huspriserna så värst mycket.Åsa76 skrev:
Om vi tittar tillbaka under den period vi har någorlunda bra statistik över huspriserna så har priserna fallit under endast två år (1992 och 1993) och endast en gång med >10% (1993 föll huspriserna 11,2% enligt SCB:s fastighetsprisindex).
Så ett fall på 10% är extraordinärt vad gäller småhuspriser, inte normala variationer.
Nejdå, de privata husägarna vill förstås tjäna pengar på affären. Men när allmännyttiga bostadbolag säljer ut statens eller kommunens tillgångar till underpris blir situationen en annan. Dels sker en gigantisk kapitalöverföring från stat och kommun (svenska folket) till de privat bostadsrättsköparna, dels utarmas beståndet av tillgängliga hyreslägenheter på marknaden.ordain skrev:
Allmännyttan brukar inte sälja ut till underpris. Vad gäller Stockholmsbolagens utförsäljningar så görs värdering av fastigheter för ombildning till bostadsrätt av oberoende värderingskonsulter. Givetvis kan dessa ha fel, men lika ofta torde de ha fel åt ena hållet som åt andra hållet. Allmännyttan gör en bra affär, precis som de privata värdar som ombildar, och även de som köper loss bostadsrätterna. Alla involverade blir vinnare.Leffe skrev:
Förlorarna är väl de som blir avundsjuka på att någon annan gör en vinst.
Jag misstänker att du inte lyssnat på Stockholms bostadsborgarråd Kristina Alvendal när hon motiverar valet att sälja allmännyttans bostäder till reapris!ordain skrev:
Är det mer rätt att någon som haft turen eller kontakterna att få ett förstahandskontrakt ska få bo i stan till ett subventionerat pris, än någon som är beredd att betala för det?Leffe skrev:
Personligen så skulle jag helst se att samtliga sägs upp från sina hyreslägenheter, som då kan säljas på den öppna marknaden. Förstår inte att någon som bott med subventionerad hyra även ska få fördelen att få betala mindre än vilken annan bostadsköpare som helst.
Det var givetvis inte ALvendal utan journalisten som intervjuade henne som kallade det för reapriser. Men svaret var mycket talande. Hon ansåg att man (= Sthlms skattebetalare = ex jag) inte ska tjäna pengar på försäljningen utan det ska tydligen endast de som idag besitter 1:a handskontrakt som ska ha den rätten.ordain skrev:Jag skulle bli väldigt förvånad om Alvendal kallat det reapriser (men det vore inte första gången något förvånar mig
Klart att priserna är subventionerade, Om hyran (bruksvärdeshyran) är lägre än vad någon annan som inte nu bor i lägenheten är villig att betala så är stadens intäkt lägre, vi övriag får betala mer i skatt osv.
Så nog är hyrorna i innerstaden subventionerade.
Numera (tror jag)= att bruksvärdeshyrorna inte är helt orimligt låga. För ett antal år sedan var det en artikel i DN om en äldre dam som bodde ensam i en 12 rummare på ca 200kvm på östermalm något kvarter upp från Strandvägen, hon ville ha en mindre lägenhet. Hade haft ett byte på gång till en 2a i Solna.
Hon backade för att hyran i Solna var mycket högre än vad hon betalade för sina 12 rum på Östermalm.
Personligen tror jag varken på "råa marknadshyror" elle att det bara skall finnas ägda lägenheter, alla upplåtelseformer behövs, och en helt marknadsmässig hyressättning skulle bli sned. Kunden (hyrsegästen) har mycket svårare att välja en annan leverantör (hyresvärd) än vad leverantören har att välja en annan kund. Dvs hyrsevärden skulle på en helt oreglerad marknad kunna ta ut högre hyra för att låta någon bo kvar än vad någon är villig att betala för att flytta dit. Ett boende är också oftast en mer långsiktig "verksamhet" än en renodlad investering. Kankse man skulle ha marknadshyra men med krav att kontrakten skall vara på minst 10 år, och bara indexreglering av hyran under kontraktstiden.
Så nog är hyrorna i innerstaden subventionerade.
Numera (tror jag)= att bruksvärdeshyrorna inte är helt orimligt låga. För ett antal år sedan var det en artikel i DN om en äldre dam som bodde ensam i en 12 rummare på ca 200kvm på östermalm något kvarter upp från Strandvägen, hon ville ha en mindre lägenhet. Hade haft ett byte på gång till en 2a i Solna.
Hon backade för att hyran i Solna var mycket högre än vad hon betalade för sina 12 rum på Östermalm.
Personligen tror jag varken på "råa marknadshyror" elle att det bara skall finnas ägda lägenheter, alla upplåtelseformer behövs, och en helt marknadsmässig hyressättning skulle bli sned. Kunden (hyrsegästen) har mycket svårare att välja en annan leverantör (hyresvärd) än vad leverantören har att välja en annan kund. Dvs hyrsevärden skulle på en helt oreglerad marknad kunna ta ut högre hyra för att låta någon bo kvar än vad någon är villig att betala för att flytta dit. Ett boende är också oftast en mer långsiktig "verksamhet" än en renodlad investering. Kankse man skulle ha marknadshyra men med krav att kontrakten skall vara på minst 10 år, och bara indexreglering av hyran under kontraktstiden.