Nja, det hjälper väl lite, men koppartråden utsätts då åter för ett högre tryck och kallflyter lite till. Osv, Detta är nog i de allra föesta fall inget riktigt problem, mer ett teoretiskt. Men om det gäller kopplingar med väldigt höga strömmar eller i en "skum miljö", så kan det ge problem på riktigt.B Bengt65 skrev:
En fjäderbelastad koppling flyter också, men då följer fjädern med.
När du har en koppling med korrekt kontaktryck, så blir det en gastät förbindning mellan kopplingen (skruv/klämma) och koppartråden, då oxiderar inte kontaktytorna. Men blir det liiite glapp, så fungera kopplingen ändå, men ytorna oxiderar och ger sämre kontakt, värme och snabbare oxidering osv.
I ex. den gamla torixkopplingen "tomtehattarna", så kan man förledas att tro att det egentligen är samma sak som att bara tvinna ihop trådar och isolera med eltejp. Så som sämre hempulare har gjort ibland. Men Torixkopplingen fungerar genom att gängorna på metallfjädern som finns innne i tomtehatten skär in i koppartrådarna och ger en gastät koppling där de skär in. Att gängorna dessutom är på en fjäder gör att den krammar åt med fjäderkraft, och följer med när koppartråden kallflyter.
Även de gamla virkopplingarna som var vanliga i elektronik långt in på 80 talet. Där komponenter monterades i s.k virsocklar med fyrkantiga ben som stack ned genom kretskortet, och där man sedan drog tunna trådar som virades med en speciell maskin runt de fyrkantiga benen ger en gastät koppling, kanterna på de kvadratiska pinnarna skär in i tråden som viras runt benet. Maskinen sträcker tråden vid virningen lagom så att den verkligen pressas in i varje hörn av komponentbenet. På 80 talet när jag började min bana som elektronikkonstruktör var det vanligt vid prototypbyggen. Men även i viss produktion, men då var det robotar som körde maskinen. 2 - 3000 trådar på ett kretskort var inte ovanligt.
