Hej på er.
Tänkte berätta lite om vår berg&dalbane resa.
jag köpte en bostadsrätt,2:a 57kvm som 18 åring , när jag fick min anställning, träffade kort därefter min nuvarande fru.
Flera år gick och hon kände väl att det blev ett slags inneboende och att vi ville ha en gemensam bostad, skaffa familj och så, vi båda jobbade och hade en dröm om villaområde, barn, och allt det där svenska schablonbilden av medelklassområde..
Vi gick på husvisningar i 2 år och var nära att bygga själva, gick på ett par möten med hustillverkare och tittade på tomter, det skulle bli toppen, men ingen av oss ville ens ta i ett verktyg, vi kände inte innerst inne att vi ville lägga ner vår själ och vi hade ej kunnande till att bygga hus själva, totalentrepenad föll bort pga ekonomin.
tillslut fick vi hybris kanske efter 2 år av springande på husvisningar så köpte vi ett hus, ett tidigt 60-tals hus med endel renoveringsbehov.
Vi höll på i slipdamm och ett evigt byggande och ständigt jagande av olika lösningar och nya saker dök upp hela tiden..
Vi inredde och donade huset som en familj mest gör..
Vi gled längre och längre ifrån varandra.
Jag vaknade på golvet en dag, utbränd, avsvimmad av stress. var bara tvungen att lägga det där golvet innan jag skulle iväg på jobbet. Blev glömsk, frånvarande, och ständigt stressad av att fixa allt i huset, en iver som höll på i 5 år..
En morgon sa min fru: XX du är inte lycklig, jag har tappat bort dig.
Vi bestämnde oss att sälja huset då, på 10 minuter.
Vi flyttade till en lägenhet.
Blev med barn en månad efter beslutet om husförsäljningen.
Bor nu i lägenhet och trivs
Har ett sommarställe vi kan åka till och påta om vi känner för det.
Min psykolog sa att min strävan efter att passa in i ett villaområde tog över, vi ville så mycket, har stressanlag så det renoveringsprojekt vi köpte var nära att skapa en hjärtinfarkt på en då 28åring.
Idag är vi lyckliga och är medveten om att villa oavsett skick passar inte alla.
/förlåt om detta är OT eller på dålig svenska.
bara ett inlägg i förbifarten.
Men att spara och ha is i magen gör man rätt i när det gäller hus.
Jag skulle nog försöka hyra ett så man får en hint om hur det är att bo i villa om man är osäker.
Mvh
Tänkte berätta lite om vår berg&dalbane resa.
jag köpte en bostadsrätt,2:a 57kvm som 18 åring , när jag fick min anställning, träffade kort därefter min nuvarande fru.
Flera år gick och hon kände väl att det blev ett slags inneboende och att vi ville ha en gemensam bostad, skaffa familj och så, vi båda jobbade och hade en dröm om villaområde, barn, och allt det där svenska schablonbilden av medelklassområde..
Vi gick på husvisningar i 2 år och var nära att bygga själva, gick på ett par möten med hustillverkare och tittade på tomter, det skulle bli toppen, men ingen av oss ville ens ta i ett verktyg, vi kände inte innerst inne att vi ville lägga ner vår själ och vi hade ej kunnande till att bygga hus själva, totalentrepenad föll bort pga ekonomin.
tillslut fick vi hybris kanske efter 2 år av springande på husvisningar så köpte vi ett hus, ett tidigt 60-tals hus med endel renoveringsbehov.
Vi höll på i slipdamm och ett evigt byggande och ständigt jagande av olika lösningar och nya saker dök upp hela tiden..
Vi inredde och donade huset som en familj mest gör..
Vi gled längre och längre ifrån varandra.
Jag vaknade på golvet en dag, utbränd, avsvimmad av stress. var bara tvungen att lägga det där golvet innan jag skulle iväg på jobbet. Blev glömsk, frånvarande, och ständigt stressad av att fixa allt i huset, en iver som höll på i 5 år..
En morgon sa min fru: XX du är inte lycklig, jag har tappat bort dig.
Vi bestämnde oss att sälja huset då, på 10 minuter.
Vi flyttade till en lägenhet.
Blev med barn en månad efter beslutet om husförsäljningen.
Bor nu i lägenhet och trivs
Har ett sommarställe vi kan åka till och påta om vi känner för det.
Min psykolog sa att min strävan efter att passa in i ett villaområde tog över, vi ville så mycket, har stressanlag så det renoveringsprojekt vi köpte var nära att skapa en hjärtinfarkt på en då 28åring.
Idag är vi lyckliga och är medveten om att villa oavsett skick passar inte alla.
/förlåt om detta är OT eller på dålig svenska.
bara ett inlägg i förbifarten.
Men att spara och ha is i magen gör man rätt i när det gäller hus.
Jag skulle nog försöka hyra ett så man får en hint om hur det är att bo i villa om man är osäker.
Mvh
