Det här med att oroa sig för framtiden
Har under någon månad gått och oroat mig för att taket behöver bytas, säljaren (som bara ägt huset byggt på 40-talet i 3-4år) sa att taket aldrig varit bytt. Det läcker inte ”men vilken dag som lär det komma”.
Var uppe på vinden o stökade bland isoleringen i helgen och hittade då en lapp instucken vid vindsluckan ”bytt 1984”. Taket blev i en handvändning 40 år yngre. Var o frågade grannen o han bekräftade detta.
gott, då väntar jag i tio år och lägger pengar på annat i huset sålänge. Oron borta och solen skiner, och inget som skaver.
imorse var barnen sjuka, jag drog korta stickan och fick vara hemma med dem. Sambon lånar min bil, kikade ut mot vägen när hon drog iväg.
”Är det inte väldigt mycke rök från avgaserna”
In o kolla på nätet, ingen fara med vit rök sålänge som den inte drar kylarvätska. …”men det har den ju gjort” fick fylla på för några veckor sen. Då är nog topplockspackningen körd, fan där försvann den blåa himlen. Oroat mig för det hela dagen. När hon kom hem flög jag ut till bilen. ”Nä, ingen sörja i oljelocket, inget på stickan. Luktar inte mysko om avgaserna o kylarvätskan ser ok ut. Varför är det blött runt luftningsskruven? Jaha jag har inte dragit åt den, då smiter det ju ut kylarvätska. Minusgrader imorse förklarar ju också vit rök”
Solen lyser igen raka spåret mot sommaren!
Men imorrn ska jag tillbaka till jobbet, molnen tornar upp sig igen… Ajuste den där Putin ja. - kolsvart blev framtiden igen.
Varför funkar man såhär? Är vi (jag) programmerade för att alltid oroa sig för något. Upplever att sekunden efter att man löst ett problem som gnagt så kommer man på nästa sak att oroa sig för. Som i sin tur dyker upp i huvudet och stör idyllen med lagom mellanrum. Gärna hand i hand med en sömnlös natt.
Var uppe på vinden o stökade bland isoleringen i helgen och hittade då en lapp instucken vid vindsluckan ”bytt 1984”. Taket blev i en handvändning 40 år yngre. Var o frågade grannen o han bekräftade detta.
gott, då väntar jag i tio år och lägger pengar på annat i huset sålänge. Oron borta och solen skiner, och inget som skaver.
imorse var barnen sjuka, jag drog korta stickan och fick vara hemma med dem. Sambon lånar min bil, kikade ut mot vägen när hon drog iväg.
”Är det inte väldigt mycke rök från avgaserna”
In o kolla på nätet, ingen fara med vit rök sålänge som den inte drar kylarvätska. …”men det har den ju gjort” fick fylla på för några veckor sen. Då är nog topplockspackningen körd, fan där försvann den blåa himlen. Oroat mig för det hela dagen. När hon kom hem flög jag ut till bilen. ”Nä, ingen sörja i oljelocket, inget på stickan. Luktar inte mysko om avgaserna o kylarvätskan ser ok ut. Varför är det blött runt luftningsskruven? Jaha jag har inte dragit åt den, då smiter det ju ut kylarvätska. Minusgrader imorse förklarar ju också vit rök”
Solen lyser igen raka spåret mot sommaren!
Men imorrn ska jag tillbaka till jobbet, molnen tornar upp sig igen… Ajuste den där Putin ja. - kolsvart blev framtiden igen.
Varför funkar man såhär? Är vi (jag) programmerade för att alltid oroa sig för något. Upplever att sekunden efter att man löst ett problem som gnagt så kommer man på nästa sak att oroa sig för. Som i sin tur dyker upp i huvudet och stör idyllen med lagom mellanrum. Gärna hand i hand med en sömnlös natt.
