Vilken engagerande tråd. Kan inte låta bli att göra mitt första inlägg som ny medlem
. Jag har själv varit med om en uppslitande skilsmässa för några år sedan.
Gick in i äktenskapet som välutbildad och välbetald och med ungefär samma ekonomiska bidrag till huset som min man. Gick sedan rakt in i kvinnofällan då jag tog ut den mesta föräldraledigheten och tog all vab. Ett av våra barn blev allvarligt sjuk och jag skötte hennes egenvård i hemmet dygnet runt.
När vi sedan skildes 10 år senare hade jag halkat efter rejält i min karriär, inte haft någon vettig inkomst på många år, inte sparat ihop pensionspoäng - Min man ville heller inte bodela enligt regelverket och försökte med alla medel ta ifrån mig allt. Som tur var stod jag på mig och ansökte om en oberoende bodelningsman så att det hela efter ca ett år slutade rättvist angående våra tillgångar och skulder ( som ju ska delas av båda ). Däremot blev jag inte kompenserad det arbete jag lagt ner (dygnet runt med det sjuka barnet) på att sköta barn och hem.
Så varken giftemål eller samboavtal garanterar att det blir enkelt eller rättvist ekonomiskt att skilja sig. Det viktigaste är att man vågar vara realistisk när man flyttar ihop och lever tillsammans med någon. Gemensam vårdnad och rättvist delat föräldraledighet och vab och att stötta varandra i att göra karriär eller utvecklas är kanske den viktigaste grunden.
. Jag har själv varit med om en uppslitande skilsmässa för några år sedan. Gick in i äktenskapet som välutbildad och välbetald och med ungefär samma ekonomiska bidrag till huset som min man. Gick sedan rakt in i kvinnofällan då jag tog ut den mesta föräldraledigheten och tog all vab. Ett av våra barn blev allvarligt sjuk och jag skötte hennes egenvård i hemmet dygnet runt.
När vi sedan skildes 10 år senare hade jag halkat efter rejält i min karriär, inte haft någon vettig inkomst på många år, inte sparat ihop pensionspoäng - Min man ville heller inte bodela enligt regelverket och försökte med alla medel ta ifrån mig allt. Som tur var stod jag på mig och ansökte om en oberoende bodelningsman så att det hela efter ca ett år slutade rättvist angående våra tillgångar och skulder ( som ju ska delas av båda ). Däremot blev jag inte kompenserad det arbete jag lagt ner (dygnet runt med det sjuka barnet) på att sköta barn och hem.
Så varken giftemål eller samboavtal garanterar att det blir enkelt eller rättvist ekonomiskt att skilja sig. Det viktigaste är att man vågar vara realistisk när man flyttar ihop och lever tillsammans med någon. Gemensam vårdnad och rättvist delat föräldraledighet och vab och att stötta varandra i att göra karriär eller utvecklas är kanske den viktigaste grunden.
Det har jag sett på nära håll, och det är nog tyvärr mycket vanligt.Flowerpower skrev:
Svärmor och svärfar gick isär strax före pensionsåldern,
och gissa hur deras pensioner kom att bli
Svärmor som lagt sitt liv på barnuppfostran och deltidsarbete,
jämfört med svärfar med heltidsjobb under hela livet
Varför gör vi så, gubbar
Å andra sidan. Min fru tjänar 40% mindre än mig, efter andra barnet bestämde vi att hon skulle jobba 80%, och då tjänade hon knappt hälften så mycket. Det var ju inte direkt så att hon bidrog till hälften av utgifterna, snarare så att jag fick täcka upp med i princip det hon tappade i lön. Redan innan så klarade hon inte att stå för halva utgifterna i hushållet.
Kanske ska tilläggas att vi båda är arbetare med svennelöner. Kan förstå att det blir skillnad om man tjänar typ 50 i månaden. Men i dom flestas verklighet så går all lön åt till utgifter, och då finns inget jämnställdhetstjosan att ta ställning till. Ska gubben vara hemma 20% eller ta all vab så går man back varje månad.
En annan aspekt är ju att man lever idag, man gör det som är mest gynnsamt idag och i framtiden utifrån dom förutsättningarna man har idag. Visst ska man ha i åtanke "tänk om vi skiljer oss", men ska man tänka "om" i allting man gör så kan man lika gärna lägga ned. Plus att som jag nämnde tidigare, har man inga superinkomster så måste man välja att leva i nuet eller fundera på alla "om" och bosätta sig i en husvagn istället.
. Min fru tjänar 40% mindre än mig, efter andra barnet bestämde vi att hon skulle jobba 80%, och då tjänade hon knappt hälften så mycket. Det var ju inte direkt så att hon bidrog till hälften av utgifterna, snarare så att jag fick täcka upp med i princip det hon tappade i lön. Redan innan så klarade hon inte att stå för halva utgifterna i hushållet. Kanske ska tilläggas att vi båda är arbetare med svennelöner. Kan förstå att det blir skillnad om man tjänar typ 50 i månaden. Men i dom flestas verklighet så går all lön åt till utgifter, och då finns inget jämnställdhetstjosan att ta ställning till. Ska gubben vara hemma 20% eller ta all vab så går man back varje månad.
En annan aspekt är ju att man lever idag, man gör det som är mest gynnsamt idag och i framtiden utifrån dom förutsättningarna man har idag. Visst ska man ha i åtanke "tänk om vi skiljer oss", men ska man tänka "om" i allting man gör så kan man lika gärna lägga ned. Plus att som jag nämnde tidigare, har man inga superinkomster så måste man välja att leva i nuet eller fundera på alla "om" och bosätta sig i en husvagn istället.
Tack Kow . Men nu är vi ju en ny generation med bättre insikt och förutsättningar för jämställdhet. Det är idag förstås både mäns och kvinnors ansvar att se till att det blir så.
Män har ju också mycket att vinna på detta då de får chans att bli lika viktiga föräldrar med samma föräldrarättigheter som kvinnor. Dessutom är det ju en fördel att inte känna press på att stå för hela/merparten av försörjningsbördan.
Jag lovar att samlivet också blir mycket bättre och mer spännande mellan två jämnstarka personer
Män har ju också mycket att vinna på detta då de får chans att bli lika viktiga föräldrar med samma föräldrarättigheter som kvinnor. Dessutom är det ju en fördel att inte känna press på att stå för hela/merparten av försörjningsbördan.
Jag lovar att samlivet också blir mycket bättre och mer spännande mellan två jämnstarka personer
Jag har som sagt själv hamnat just i den fällan så jag menar inte att moralisera över andras val. Men i ärlighetens namn är det inte du utan din fru som råkar illa ut om erat förhållande spricker... De argument du för är just de som många av oss för och gör men då kommer det aldrig att bli någon förändring... det blir ett moment 22.
Så jag vågar nog säga att det är värt OTROLIGT mycket och att man därför bör göra precis ALLT vad man kan för att dela lika på föräldraledighet och vab för att lönerna skall bli jämställda ( vilket skulle eliminera bl a det problem du framför).
Ekonomi är makt är viktigt.
Så jag vågar nog säga att det är värt OTROLIGT mycket och att man därför bör göra precis ALLT vad man kan för att dela lika på föräldraledighet och vab för att lönerna skall bli jämställda ( vilket skulle eliminera bl a det problem du framför).
Ekonomi är makt är viktigt.
MItt senaste inlägg var ett svar på detta ( ursäkta nybörjarmissenMarkarbetaren skrev:Å andra sidan
Kanske ska tilläggas att vi båda är arbetare med svennelöner. Kan förstå att det blir skillnad om man tjänar typ 50 i månaden. Men i dom flestas verklighet så går all lön åt till utgifter, och då finns inget jämnställdhetstjosan att ta ställning till. Ska gubben vara hemma 20% eller ta all vab så går man back varje månad.
En annan aspekt är ju att man lever idag, man gör det som är mest gynnsamt idag och i framtiden utifrån dom förutsättningarna man har idag. Visst ska man ha i åtanke "tänk om vi skiljer oss", men ska man tänka "om" i allting man gör så kan man lika gärna lägga ned. Plus att som jag nämnde tidigare, har man inga superinkomster så måste man välja att leva i nuet eller fundera på alla "om" och bosätta sig i en husvagn istället.
)Men min fru är ju en vinnare idag, jag är en förlorare idag, ekonomiskt sett. Hon får ju ta del av min kaka idag, jag offrar uteblivna besparingar som hon tar del av idag. Det är ju ett givande och tagande. Hade hon haft samma lön som mig så hade inte situationen existerat, men nu är det som det är. Det är ju knappast mitt fel att hon har valt ett yrke med sämre betalt än vad jag har, och nej lönen har inget med jämnställdhetstjafs att göra. På hennes arbetsplats tjänar alla samma, oavsätt kön, precis likadant på min arbetsplats! Inom yrkesarbetande grupper är lönen lika osvsätt kön, problemet är när man kommer upp i chefspositioner med 50K+/mån, då är det en helt annan grej.
Du pratar om att din karriär gick förlorad pga. din ledighet, på våra arbetarjobb har man kvar samma lön/förmåner/position när man kommer tillbaka från ledighet/sjukdom whatever. Så problemet du beskriver är nog tyvärr klassrelaterat!
Du pratar om att din karriär gick förlorad pga. din ledighet, på våra arbetarjobb har man kvar samma lön/förmåner/position när man kommer tillbaka från ledighet/sjukdom whatever. Så problemet du beskriver är nog tyvärr klassrelaterat!
Jag håller inte alls med dig och har många andra erfarenheter. Jo trad kvinnliga yrken och arbetsplatser har lägre lön eftersom de ofta är styrda på ett helt annat sätt. Vård_skola_ omsorg får inte verka fritt på den fria marknaden. (Varför det är så skulle jag kunna skriva en uppsats om men avstår)Markarbetaren skrev:
Karriär behöver inte alls heller vara höga chefer med över 50.000kr/m! en lärare med ämnesansvar tjänar lite mer än en utan, en gruppledare inom hemtjänsten tjänar lite mer än en utan osv. Den stora skillnaden är att många! jag känner inkl mig själv har blivit uppsagda/avskedade/omplacerade mm redan under graviditeten! Många av oss kvinnor i fertil ålder får ju inte ens en tillsvidareanställning. Eftersom arbetsgivare räknar med att kvinnor som föder barn får hög frånvaro så har många arbetsgivare satt i system att bara hyra sin personal, använda tim-anställda eller vikarier. Det gäller alla samhällsklasser.
Problemet är att barn tar tid och engagemang och på något sätt måste man lösa det, antingen genom att hela samhället förändras och underlättar för föräldrar eller att de som skaffar barn ihop justerar det med ekonomiska avtal. Dessa ekonomiska avtal brukade förr kallas för "Äktenskap".
Å andra sidan kanske de som bara jobbar 75% inte blir utbrända och därför kan jobba fram till pension. Att tvinga sig att jobba heltid så att man förlorar sin hälsa är inte heller ekonomiskt lönsamt. Det är dyrt att vara sjukskriven.snowjim skrev:
Jag förstår precis situationen och jag tycker inte man ska tvinga alla att leva helt jämställt faktiskt. Alla måste bara vara medvetna om att hur man än väljer så finns det fördelar och nackdelar med bägge varianterna och att bägge varianterna från konsekvenser.Markarbetaren skrev:Å andra sidan
Kanske ska tilläggas att vi båda är arbetare med svennelöner. Kan förstå att det blir skillnad om man tjänar typ 50 i månaden. Men i dom flestas verklighet så går all lön åt till utgifter, och då finns inget jämnställdhetstjosan att ta ställning till. Ska gubben vara hemma 20% eller ta all vab så går man back varje månad.
En annan aspekt är ju att man lever idag, man gör det som är mest gynnsamt idag och i framtiden utifrån dom förutsättningarna man har idag. Visst ska man ha i åtanke "tänk om vi skiljer oss", men ska man tänka "om" i allting man gör så kan man lika gärna lägga ned. Plus att som jag nämnde tidigare, har man inga superinkomster så måste man välja att leva i nuet eller fundera på alla "om" och bosätta sig i en husvagn istället.
Självklart men visst jobbar de flesta till de går i pension utan att bli totalt utbrända? Jag vet att siffrorna har gått upp kraftigt nu men jag har fått för mig att man förlorar väldigt mycket på att inte jobba heltid när det gäller pension. Iallafall de sista åren.MissMuffet skrev:
Jag förstår det inte som att du har en lyxhustru som glassar vid polen hela dagarna medans du jobbarMarkarbetaren skrev:
utan att hon arbetar ( minst) lika mycket som du även om en del av det är oavlönat hemarbete. Ni bidrar på så sätt lika mycket till er familj med skillnaden att du antagligen gör någon sorts karriär (oavsett vilket yrke du än har avancerar du på något sätt - gruppchef eller liknande eller får åtminstonde mer lön ju längre du arbetar) samt fyller på pensionskassan.
Hur hon då utnyttjar dig idag är för mig ett mysterium?
Att kalla jämställdhet för tjafs är ogenomtänkt. Det är knappast en slump att det är din fru och inte du som tjänar minst av er... Så ser det ut överlag oavsett "klass". Faktum är att den tydligaste ekonomiska klassgränsen idag är just mellan könen ( läs statistik från scb).
Poängen jag ville få fram är att det är viktigt att beakta denna skillnad under samboskapet/äktenskapet för att det inte skall sluta i dubbel tragedi för den ena parten om man skiljer sig.
Har man efterlevandeskydd på sin pensionsförsäkring får frun ta del av den ekonomiskt.snowjim skrev: