Förvirrad igen.....billy_baver skrev:Även om exeplet är taget fritt ur luften är INTE min tolkning alls lika fri.
Ärvdabalken 23 kap 1 § föreskriver att bodelning förrättas innan arv kan skiftas. Om ingen begär arvskifte behöver man heller inte förrätta bodelning.
Det man förvärvat genom bodelning är på inget sätt öronmärkt eller utmätningsfritt.
Detta lagrum tillkom i nuvarande formulering 2003.
Kan du förklara så vi andra idioter förstår också?
Tack på förhand!
Rent strikt är det alltså på det viset att efterlevande garanteras sin rätt (enligt äktenskapsbalken) genom formell BODELNING innan den avlidnes ägohalva kan fördelas i arvskifte (enligt ärvdabalkens regler). Den egendom som tillfaller den efterlevande efter makes dödsfall forfogar hon/han över precis lika suveränt som om egendomen hade delats i samband med skilsmässa.
Hoppas det är begripligt.
Hoppas det är begripligt.
Det är precis som några tidigare nämnt i tråden, du har fri förfoganderätt avseende tillgångarna och kan göra det som behagar dig, under förutsättning att du inte testamenterar bort tillgångar alt. skänker eller dylikt. Detta förutsätter att barnen inte är särkullbarn, de får ut sin del av arvet omgående.
Med vänliga hälsningar,
Med vänliga hälsningar,
Exakt! Och det var inte JAG som sa att detta "känns" krångligt...
Det finns väl inget som hindrar att den överlevande ger bort egendom/pengar?
Gåvor till barnen är komplicerade, eftersom de räknas som förskott på arv.
Gåvor till andra är inget problem vad jag vet, bara de slutförs när givaren lever.
Testamente gäller, men ej för barnens laglott.
Barnen ärver av det som finns kvar när båda föräldrarna avlidit, vad som händer innan dess har de inget inflytande över.
/Hasse
Gåvor till barnen är komplicerade, eftersom de räknas som förskott på arv.
Gåvor till andra är inget problem vad jag vet, bara de slutförs när givaren lever.
Testamente gäller, men ej för barnens laglott.
Barnen ärver av det som finns kvar när båda föräldrarna avlidit, vad som händer innan dess har de inget inflytande över.
/Hasse
Testamente gäller också för barnens laglott. Ett sådant testamente är visserligen mycket lätt att klandra, så att laglotten skyddas. Men om inget av barnen inom föreskriven tid inleder sådan klandertalan kommer testamentets föreskrifter att slå igenom med laglig verkan.
Gåva till bröstarvinge räknas som förskott på arv - OM INGET ANNAT ANGES. Ifall man i ett gåvobrev anger att gåvan INTE är förskott på arv räknas den heller inte som sådant.
Nu är ju det vanligaste att gåvor och arv löper från föräldrar till barn och deras barn. Men samma regler gäller - mig veterligen - också om arvet leds via föräldrar till syskon och syskonbarn. Därför ska man fundera på ordentliga gåvobrev också om man hjälper sin gamla mamma med en slant till nya tänder, eller skänker en stor peng till en begåvad brorsons studieresa. Även om man inte är barnlös just den dagen kan man mycket väl vara det på sin dödsdag.
Nu är ju det vanligaste att gåvor och arv löper från föräldrar till barn och deras barn. Men samma regler gäller - mig veterligen - också om arvet leds via föräldrar till syskon och syskonbarn. Därför ska man fundera på ordentliga gåvobrev också om man hjälper sin gamla mamma med en slant till nya tänder, eller skänker en stor peng till en begåvad brorsons studieresa. Även om man inte är barnlös just den dagen kan man mycket väl vara det på sin dödsdag.
Jag är skeptisk.billy_baver skrev:
Hur ska man kolla detta?
Om en förälder ger ett syskon pengar men inte de andra... Vem håller koll?
Så länge man är i livet får man väl ge sina pengar till vem man vill utan att tala om för nån person eller staten?
/ATW
Skeptisk till vadå? Du får givetvis ge en gåva till vem du vill. Det står dig fritt att berätta för vem du vill om gåvan. Om du istället vill försöka hålla saken hemlig går det också bra. Arvs- och gåvoskatt är avskaffad, så du har heller ingen uppgiftsskyldighet till någon myndighet.
MEN om någon bröstarvinge (på något vis, vilket som helst) får kännedom om en gåva till någon annan bröstarvinge kan gåvan omtvistas rättsligt. Att gåvan ö.h.t. existerar måste den klandrande arvingen själv bevisa. OCH kan detta bevisas blir det sedan motparten (gåvomottagaren) som i sin tur måste bevisa att gåvan INTE varit förskott på arv. Saknas sådant bevis reduceras alltså hans arvslott. Dessutom riskerar han att tvingas bekosta motpartens rättegångskostnad.
Alltsammans grundar sig alltså på fri bevisföring.
MEN om någon bröstarvinge (på något vis, vilket som helst) får kännedom om en gåva till någon annan bröstarvinge kan gåvan omtvistas rättsligt. Att gåvan ö.h.t. existerar måste den klandrande arvingen själv bevisa. OCH kan detta bevisas blir det sedan motparten (gåvomottagaren) som i sin tur måste bevisa att gåvan INTE varit förskott på arv. Saknas sådant bevis reduceras alltså hans arvslott. Dessutom riskerar han att tvingas bekosta motpartens rättegångskostnad.
Alltsammans grundar sig alltså på fri bevisföring.
Om vi pratar helt krasst, om verkligheten, så är det inte alls helt ovanligt att äldre människor som är svårt sjuka och/eller dementa börjar ge bort saker. Bostadsrätter, fritidshus, bilar, tomter och en rad andra saker ges bort därför att någon tagit chansen och fått en underskrift på ett papper. Givaren kan vara medveten om att något getts bort, men är omedveten om konsekvenserna. Icke fullt funktionella hjärnor med skadade signalbanor och brist på vissa substanser går inte att förutse i en lagbok.
I Sverige är det flera dussin sådana mål som hamnar i tingsrätten varje år. Så länge människor är friska och vid sina sinnens fulla bruk är det här ytterst sällan något problem, men det är väldigt få förunnat att vara friska och krya för att sedan dö knall och fall en dag.
Så jag skulle vilja sammanfatta det hela med att en frisk och kry människa får göra vad denne vill. Men om man är dement eller sjuk så kommer med stor sannolikhet olika namnunderskrifter på gåvobrev, stora utbetalningar etc att få gå den rättsliga vägen om man inte kan göra upp i godo. (Ofta kan man det).
I Sverige är det flera dussin sådana mål som hamnar i tingsrätten varje år. Så länge människor är friska och vid sina sinnens fulla bruk är det här ytterst sällan något problem, men det är väldigt få förunnat att vara friska och krya för att sedan dö knall och fall en dag.
Så jag skulle vilja sammanfatta det hela med att en frisk och kry människa får göra vad denne vill. Men om man är dement eller sjuk så kommer med stor sannolikhet olika namnunderskrifter på gåvobrev, stora utbetalningar etc att få gå den rättsliga vägen om man inte kan göra upp i godo. (Ofta kan man det).
Nu förstår jag inte riktigt hur Swerot kom in på detta. Oavsett om du är sjuk eller frisk finns det alltid någon som vid något tillfälle i livet har ett intresse av att bevisa motsatsen. Men för att resonera "onödiga rättegångar" skulle vi kunna börja fundera på det vansinniga svenska systemet för testamenten.
I de flesta andra länder blir testamenten giltiga först genom ett system av inskrivning och beslut hos en eller annan myndighet. Precis som skilsmässor, lagfarter och äktenskapsförord.
Men i det här landet räcker det med att man pillar ihop en några rader på en papperslapp. Visserligen låter det liberalt och bra. Problemet är bara att de efterlevande ofelbart stämmer skjortan av varandra, bara för att papperslappen inte blev ordentligt bevittnad, eller något liknande.
I de flesta andra länder blir testamenten giltiga först genom ett system av inskrivning och beslut hos en eller annan myndighet. Precis som skilsmässor, lagfarter och äktenskapsförord.
Men i det här landet räcker det med att man pillar ihop en några rader på en papperslapp. Visserligen låter det liberalt och bra. Problemet är bara att de efterlevande ofelbart stämmer skjortan av varandra, bara för att papperslappen inte blev ordentligt bevittnad, eller något liknande.
Jag tycker det verkar som diskussionen har drivit iväg lite.
Ursprungsfrågan gällde ju om den kvarlevande är tvungen att "lösa ut" barnen så att det får ut sitt arv eller åtminstonde sin laglott. Dvs det handlar om de pengar som brnen faktiskt ärver. Den kvarlevande får ju i normalfallet ut sin giftorättsandel genom bodelning. Den tillgången har inget med arvet att göra det är inte en tillgång som den kvarlevande ärver, det här helt enkelt hans/hennes pengar/hus eller vad det nu är för tillgångas om finns. Och efterssom det är hans/hennes pengar så gör man precis vad man vill med dem. Sedan finns det iofs. regler om förtida arv etc. som diskuterats här ovan, men det gäller oavsett om båda makarna lever eller om en har avlidit.
Det som ärvs av barnen får barnen (om de inte är särkullsbarn) fortfarande inte ut, det arvet stannar kvar hos den kvarlevande som har fri förfogningsrätt över det under sin livstid.
Det är ju detta som tråden handlar om.
Det innebär att han/hon får göra nästan vad som helst med det. Men den kvarlevande förfogar över den tillgången, vilket inte är riktigt detsamma som att faktiskt äga tillgången. Det är där begränsningen kommer in att man inte får ge bort det eller testamentera bort den andelen (vilket jag som sagt bara var nästan säker på).
Ursprungsfrågan gällde ju om den kvarlevande är tvungen att "lösa ut" barnen så att det får ut sitt arv eller åtminstonde sin laglott. Dvs det handlar om de pengar som brnen faktiskt ärver. Den kvarlevande får ju i normalfallet ut sin giftorättsandel genom bodelning. Den tillgången har inget med arvet att göra det är inte en tillgång som den kvarlevande ärver, det här helt enkelt hans/hennes pengar/hus eller vad det nu är för tillgångas om finns. Och efterssom det är hans/hennes pengar så gör man precis vad man vill med dem. Sedan finns det iofs. regler om förtida arv etc. som diskuterats här ovan, men det gäller oavsett om båda makarna lever eller om en har avlidit.
Det som ärvs av barnen får barnen (om de inte är särkullsbarn) fortfarande inte ut, det arvet stannar kvar hos den kvarlevande som har fri förfogningsrätt över det under sin livstid.
Det är ju detta som tråden handlar om.
Det innebär att han/hon får göra nästan vad som helst med det. Men den kvarlevande förfogar över den tillgången, vilket inte är riktigt detsamma som att faktiskt äga tillgången. Det är där begränsningen kommer in att man inte får ge bort det eller testamentera bort den andelen (vilket jag som sagt bara var nästan säker på).