Enligt mig, all risktagande är destruktivt. Det kvittar vad man gör. Bestiger berg, simmar bland hajar går ut på okända platser nattetid...Anna_H skrev:
Och en del av oss älskar detta. Man blir dock försiktigare med åldern. Som ung har man sällan rätt uppfattning om faran.
Jag tycker om min varma säng och surfmobilen
Vaddå, missbrukarpersonlighet är väl ett högts väl använt begrepp? Det hör jag i lite olika sammanhang.ordain skrev:
Administrator
· Skåne
· 8 684 inlägg
Var det någon som såg forskaren/filosofen i Skavlan, jag tror det var i början på det här året. En brittisk forskare som hade jobbat med den här frågeställningen i flera år - vad är meningen med livet - och kommit fram till att meningen med livet är just att arbeta. Han la fram det så bra, att jag faktiskt blev övertygad. Människor som inte har något att göra blir helt vilsna och känner ganska snart en tomhet och att något saknas. Vi behöver en uppgift här i livet.
Försökte hitta avsnittet på Svt's hemsida, men jag hittar det inte.
Försökte hitta avsnittet på Svt's hemsida, men jag hittar det inte.
Meningen med livet skulle isåfall vara, tycker jag, att göra som de flesta andra gör, dvs att få tillhöra en grupp..."de arbetande". Om det istället vore väldigt få som jobbade så skulle det väl snarare kännas utanför att vara en av dessa (dvs de som arbetar). Idag ligger det rätt så mycket i däremot (tyvärr?) att din identitet ligger i vilket yrke du har. Har du inget yrke = ingen identitet. Klart att det då är väldigt påfrestande att inte ha ett arbete, åtminstone om det inte är självpåtaget.
Administrator
· Skåne
· 8 684 inlägg
Om inte så många runt dig arbetade så skulle du nog få försörja dem och känna dig ganska "högt stående" i jämförelse. Jag tror att det ligger i människans natur att vilja utföra saker, förutom att det är en nödvändighet för att klara sitt liv och leverne.
En skillnaden mellan djur och människor är att djur kan vara medvetna, men människor är medvetna om att de är medvetna (har jag lärt mig på en kurs i artificiell intelligens för länge sedan). Nu blev det djupt känner jag...kamilenski skrev:
Konstigt resonemang att meningen med livet skulle vara att arbeta. Tycker man detta så undrar jag varför man inte ser till att arbeta minst 60 timmar i veckan. Måste ju vara rena pinan att behöva tillbringa helgen utan att få gå till sitt arbete. Samma sak med semester, riktigt avskyvärt att ligga på stranden en fin sommardag som istället skulle kunna tillbringas på kontoret.
Deven skrev:
Dom som tycker om sitt jobb fullföljer dina rekomendationer - jag gör det åtminstone och jag trivs hellre med att pumpa betong, än att ligga och bli rastlös på en strand. Semester har jag aldrig och saknar det inte heller - hade förresten 1 semestervecka för några år sedan och jag saknade betongpumpen redan efter 3 dagar.
Ni är välkommna att hugga på mitt inlägg - det förändrar inte min inställning till mitt jobb.
Jag anser mej ändå vara lyckligt lottad som har hittat min grej här i livet.
Grattis dejTyresö skrev:
Jag tror dej, jag har ett jobb jag trivs med och har slutat med att göra tråkiga saker.
För dom allra flesta så är det upp till var och en vad man gör med sitt liv.
Lev nu i morgon kan det vara försent
Jäpp, för då är det dags att gå till jobbet igen....Enk Projektet skrev:
Livsfarligt att jobba, antingen blir man deprimerad av det för man avskyr det eller så blir man utbränd för att man tycker om det.
Tyvärr har dom flesta inget val utan får foga in sig i ledet och se livet passera revy.
Att man antingen blir deprimerad och avskyr livet i allmänhet eller att man jobbar för mycket och blir utbränd är väl att ta i lite mycket tycker jag. Är mycket medveten om att det finns båda dessa typer men för många är jobbet också en ventil från slitet och vardagen hemma, barn, krav från släkt och kanske även från sin äkta hälftBlindnit skrev:
En stor del av en människas sociala liv sker på jobbet. Personligen så är det sällan jag tycker det känns tungt att gå till jobbet, självklart har jag också dagar då man inget hellre vill än att få komma hem men för det mesta trivs jag ypperligt. Tjöta med arbetskamraterna om både allvarliga och mindre allvarliga saker, spela lite kort, slänga in lite pengar på en tipsbong och liknande. Dessutom är mitt arbete relativt omväxlande, men visst, i grund och botten jobbar ju även jag för att förtjäna mitt uppehälle och få mat på bordet och tak över huvudet.
Sen brukar jag försöka se positivt på saker, lite lättare att leva då inbillar jag mig, det blir sällan bättre för att man gräver ner sig. Men jag är ingen arbetsnarkoman, jag gillar att jobba mycket men även att ha min semester och lediga helger och kunna umgås med dom man flyr från när man jobbar
, pyssla med huset och diverse annat. Det är liksom ingen mening att jobba halvt ihjäl sig om man ändå inte tar sig tid att vara ledig, pengarna gör ingen nytta då. Jag har prövat den varianten också, var och nudda med näsan i den berömda väggen och höll på att förlora den kvinnan som idag är min fru och ditt vill jag aldrig igen.Ofta tycker jag att det är själva resan, eller siktet på ett mål, som verkar vara "meningen". Jag och de flesta jag känner längtar ofta efter ngt. Olika vad det är, bara att det är ngt. De som sen tagit sig dit verkar inte alls blivit så lyckliga som de föreställde sig, utan då börjar nästa längtan efter ngt. Jag tror helt enkelt att vi fungerar så, inte Tyresö då, men de flesta andra.
Jag för min del kan säga att jag ofta längtar efter ledighet från jobbet. Men någon längre ledighet hemma klarar jag inte av. Jag går liksom ner mig, blir en sunkig soffpotatis som börjar sky folk. Jag skulle inte må bra av att bara vara hemma och ledig. Oavsett ekonomin. Dessutom är jag en person på jobbet och en annan på fritiden. Nej, har inte dissociativ personlighetsstörning, bara en mångsidig personliget, som alla andra. Det gör att hemma är jag lite mer "lay back" men på jobbet som en kollega uttryckte det: en pitbull. Där får jag uttrycka mina förmågor på ett annat sätt. Och jag kan påverka på ett sätt som jag inte gör i privatlivet. Så visst är jobbet viktigt för ens identitet och självkänsla.
Jag för min del kan säga att jag ofta längtar efter ledighet från jobbet. Men någon längre ledighet hemma klarar jag inte av. Jag går liksom ner mig, blir en sunkig soffpotatis som börjar sky folk. Jag skulle inte må bra av att bara vara hemma och ledig. Oavsett ekonomin. Dessutom är jag en person på jobbet och en annan på fritiden. Nej, har inte dissociativ personlighetsstörning, bara en mångsidig personliget, som alla andra. Det gör att hemma är jag lite mer "lay back" men på jobbet som en kollega uttryckte det: en pitbull. Där får jag uttrycka mina förmågor på ett annat sätt. Och jag kan påverka på ett sätt som jag inte gör i privatlivet. Så visst är jobbet viktigt för ens identitet och självkänsla.