Inte lycklig? Försök att leva utan pengar då. Eller på socialen. Du blir mycket lycklig...Milkshaken skrev:
Man ska arbeta och ha en bra lön. Det ska räcka till allt och lite till. Ska man arbeta mer, ska man ha mer betalt.
Brist på pengar gör folk olyckliga. Och krossar deras liv. Familjer.......
Suhagg:
Ditt inlägg #98 håller jag verkligen med om, eftesom jag har än väldigt nära vän - precis som mej: företagare - och han passar exakt in på din beskrivning, alltså den sorten som du (och jag) inte blir imponerad av.
Det värsta är att jag vet vilken drivkraft han har - ganska nära en Navy-Seal soldat - fast skilnaden mellan honom och en Navy-Seal, är att han troligtvis kommer arbeta ihjäl sej - Navy-Seal soldaten dör av luftvärnseld.
Jag är verkligen orolig för honom - hans fru ringer mej väldigt ofta och gråter i telefonen, för hon är helt förtvivlad när hon lever med en man som har slutat leva - han är som en manisk maskin som bara kör på och anpassar sin karaktär efter situation, ex.vis han är den trygga och genomärlige typen tillsammans med kunder Han är (har blivit) en tyrann gentemot sina anställda han är likgiltig inför sina barn och sin fru.
När jag gör mina försök att tala honom till rätta, då blir han den lugna typen och förklarar för mej att han har läget under kontroll - han har dom senaste åren blivit hal som en ål - det går inte att tala honom till rätta.
Kan villigt erkänna att jag är orolig för honom!
Visst, han tar väl ut en lön på några milj./år och han har råd att köpa precis vad han vill - deras villa är i hans ögon en liten snikvilla på 15 milj, han tycker att den är för liten. Han kan i princip göra vad han vill om det bara är pengar det handlar om - men till vilket pris?
Han försakar sin familj och han har blivit en maskin som anpassar sej efter vad situationen kräver.
Till saken hör att jag har känt honom i väldigt många år och jag lärde känna honom många år innan han startade företag - vi var anställda på samma företag.
Idag är han som en helt främmande människa. Ni som har samma erfarenhet som mej förstår vad jag menar - det är mer obehagligt, än det är sorgligt.
Ditt inlägg #98 håller jag verkligen med om, eftesom jag har än väldigt nära vän - precis som mej: företagare - och han passar exakt in på din beskrivning, alltså den sorten som du (och jag) inte blir imponerad av.
Det värsta är att jag vet vilken drivkraft han har - ganska nära en Navy-Seal soldat - fast skilnaden mellan honom och en Navy-Seal, är att han troligtvis kommer arbeta ihjäl sej - Navy-Seal soldaten dör av luftvärnseld.
Jag är verkligen orolig för honom - hans fru ringer mej väldigt ofta och gråter i telefonen, för hon är helt förtvivlad när hon lever med en man som har slutat leva - han är som en manisk maskin som bara kör på och anpassar sin karaktär efter situation, ex.vis han är den trygga och genomärlige typen tillsammans med kunder Han är (har blivit) en tyrann gentemot sina anställda han är likgiltig inför sina barn och sin fru.
När jag gör mina försök att tala honom till rätta, då blir han den lugna typen och förklarar för mej att han har läget under kontroll - han har dom senaste åren blivit hal som en ål - det går inte att tala honom till rätta.
Kan villigt erkänna att jag är orolig för honom!
Visst, han tar väl ut en lön på några milj./år och han har råd att köpa precis vad han vill - deras villa är i hans ögon en liten snikvilla på 15 milj, han tycker att den är för liten. Han kan i princip göra vad han vill om det bara är pengar det handlar om - men till vilket pris?
Han försakar sin familj och han har blivit en maskin som anpassar sej efter vad situationen kräver.
Till saken hör att jag har känt honom i väldigt många år och jag lärde känna honom många år innan han startade företag - vi var anställda på samma företag.
Idag är han som en helt främmande människa. Ni som har samma erfarenhet som mej förstår vad jag menar - det är mer obehagligt, än det är sorgligt.
Hemskt tråkigt men i slutändan är det ju personen själv som måste förstå detta. Om du orkar skulle jag tjata på och hoppas att något lite ord går in. Inte vad han ska göra utan mer hur du ser på saker och så frågar du vad han anser.Tyresö skrev:
En person på hans nivå tror jag inte är mottaglig för någon som talar om vad han ska göra och inte göra.
För en sån person finns vändningen när han får hjärtinfarkt vid 45. Ligger på sjukan och inte kan jobba och familjen och vänner kommer och hälsar på. Då inser han att pengar och jobb inte är allt och det vänder.
Alt 2 är när familjen lämnar honom. Han får bo själv, bara träffa sina barn varannan helg. Förhoppningsvis vänder det då alt så jobbar han ännu mer för att dränka sina bekymmer.
HAr du aldrig ens tänkt att det är personens fritid? Att han älskar det han gör?Suhagg skrev:
Så länge det inte går över familjen, bör det inte vara stor problem. Det är först när hälsan ger vika och familjen / andra blir lidande som man bör sätta stopp för.
LAGOM ÄR BÄST
Ska man problematisera lite så kan man väl tänka sig att de där olyckligt intjänade pengarna nu bidragit till kompisens nya lycka. Han har väl stoppat dem i det nya huset kan jag tänka. eller lämnade han dem ifrån sig, startade om på nytt? Skulle jag knappast tro.Milkshaken skrev:
Det är väl allmänt känt att många företagsledare uppvisar sociopatiska personlighetsdrag. På riktigt alltså! Man undrar vad som är hönan och ägget: utlöser jobbet en latent störning, eller formar jobbet en person att visa dessa drag?Tyresö skrev:
Det kanjag lova dej att det inte skedde....cederbusch skrev:
hans exfru hade ju rätt till hälften, samtidigt som när allt gick upp för honom så kunde han inte hålla kvar sina sista slantar, utan skulle ju leva ut en del.... Värre knullbock i den här regionen finns nog inte, men det kostade för honom att ligga på topp..
Han skaffade sig en lgh, hade sin grabb på heltid precis som jag, han köpte sig en gammal risig opel,.. Byggde upp ett nytt liv, precis som jag gjort..... Vi lever nu bägge lyckliga i varsina städer, har lite småkontakt ibland...... Nej Cederträdbusken.... Allt är inte ett liv på rosor bara för att man har eller har haft pengar....
jag har aldrig haft, men jag har så jag klarar månaden ut.... Vill man ha något får man spara... Inte roligt det heller.... men jag är iaf lycklig med min nya fru och min grabb.... Fan vad sentimental jag blev nu...:O
Du har ett mål och har lagt dig till med en inställning som passar det målet, det är kanske det som gör att du tycker att du gör det rätta och att andra gör fel (ber om ursäkt för min näsvishet).Anna_H skrev:
Själv har jag ungefär samma syn som du, jag har inga lån på varken hus eller bil, jag sparar ganska mycket varje månad, till mig själv och till barnen. Jag har dock satt en nivå på hur mycket som jag ska spara varje månad och sen tillåter jag mig att gladeligen konsumera upp resten utan att få dåligt samvete. Livet är mer än att bli skuldfri snabbt (även om det är ganska trevligt) och livet pågår faktiskt också innan pensionen.
Redigerat av moderator:
Det gör det (om du har lite tur och skicklighet). Inget lönearbete, men som enmanskonsult kan man hamna där. Men det är en ganskla lite skillnad mellan inget jobb - lagom jobb - fullt jobb...cederbusch skrev:Det jag möjligen skulle vilja är att få ett jobb där jag tjänsr 60 tkr i månaden, och börja jobba halvtid.
cederbusch skrev:
Min beskrivning om min nära vän i inlägg #107, han har i tillräckligt många år behövt pressa sej extremt hårt för att kunna ta sej in och dessutom kunna expandera på marknaden i sin bransch. I min väns fall, är det hans extrema målmedvetenhet med sitt företag, som har gjort honom till den han är idag.
Han är definitivt inte snorkig eller högfärdig mot någon, han är otroligt ödmjuk mot alla - det har han alltid varit, men troligtvis snurrar företaget i 280 i hans skalle, dygnets alla timmar.
Det är där problemet är, han kan inte koppla bort sitt företag. Han är dessutom helnykterist och har aldrig sysslat med droger.
Troligtvis skulle han må lite bättre om han tog en fredagsöl, som alla vi andra gör.
Tyresö:
Det är ju "allmänt känt" att bergsbestigare och driftiga företagsledare är av samma personlighetstyp som de utslagna A-lagarna, dvs folk som hela tiden måste känna det där flytet med något de brinner för. Skillnaden dem emellan är att alkoholisterna inte har hittat något utan gett upp och nöjer sig med skjutsen de får av en flaska. Så kanske funkar inte fredagsölen, kanske behövs en hobby istället om det går att hitta en som familjen kan vara med på, annars blir han ju lika frånvarade som i företaget.
Det är ju "allmänt känt" att bergsbestigare och driftiga företagsledare är av samma personlighetstyp som de utslagna A-lagarna, dvs folk som hela tiden måste känna det där flytet med något de brinner för. Skillnaden dem emellan är att alkoholisterna inte har hittat något utan gett upp och nöjer sig med skjutsen de får av en flaska. Så kanske funkar inte fredagsölen, kanske behövs en hobby istället om det går att hitta en som familjen kan vara med på, annars blir han ju lika frånvarade som i företaget.
Anna_H skrev:
Jo, du har helt rätt i ditt resonemang, och det där med att en sån som min vän och hobby, stämmer definitivt. Vi körde båda två motocross, på elitnivå - det var innan han träffade sin fru - och han var ruskigt duktig motcrossförare. Mönstret var likadant då - nej, förresten - inte lika illa som det är nu, men han toktränade otroligt mycket och blev väldigt framgångsrik inom motocross-eliten. Det var först när han träffade sin nuvarande fru, som han senare la av med motocrossen och gick in för fullt att starta familjeliv, och lite senare, starta företag. På den vägen är det och det känns lite vemodigt att bara vara en åskådare och bara se på hur han har blivit, utan att jag kan göra något åt det - tro mej, jag har försökt många gånger.
Så kontentan är: att kunna kombinera framgång med lycka verkar vara en omöjlighet - det verkar mest som att det antingen blir det ena eller det andra.
Själv har jag inte ens i närheten lika stor framgång med mitt företag, i min bransch, men jag är å andra sidan lycklig med mitt jobb och min familj - och livet för övrigt.
Möjligen är det allmänt känt, men såvitt jag förstår har de fasta personlighetstyperna visat sig stämma väldigt dåligt med hur verkligheten ser ut och används inte längre så mycket inom psykologin.Anna_H skrev:
Människors personlighet hamnar inte i verkligheten i olika distinkta fack, utan för de flesta personlighetsegenskaper man undersöker hamnar alla människor någonstans på en glidande skala, runt någon form av medel.
Däremot kan man säga att personer med vissa egenskaper löper en större risk att hamna i missbruk, men det är inte samma sak som att säga att det finns en personlighetstyp som bergsbestigare tillhör och att även a-lagarna är av denna personlighetstyp.
Nä, det är väl mer som att säga att personer med denna energi löper rätt hög risk att bli missbrukare om de inte på annat sätt får utlopp för sin energi. Man behöver alltså få in dem på något att "brinna för" så att de bränner ut sig på något som inte är destruktivt. Fast det är klart, Mount Everest-klättringar är kanske minst lika destruktiva som alkohol...