Byggkrångel i Frankrike verkar (har släktingar som nyligen byggt där) fullt i klass med svenskt byggkrångel. På samma sätt har jag vid besök i USA sett hur folk har haft en stor affish utanför sitt hus, där det frmagår att de under ett visst antal månader måste ha sitt bygglovsbeslut hängande för allmänt beskådande, innan det får laga kraft. Ett sådant bygglov handlade om "bygglov" för att fälla ett träd på tomten. Trädet ifråga stod inte vid någon gräns utan ganska mitt på tomten.
I USA fallet vet jag iofs. inte hur lätt eller svår processen kan ha varit fram till att få beslutet som skulle hängas upp.
I USA fallet vet jag iofs. inte hur lätt eller svår processen kan ha varit fram till att få beslutet som skulle hängas upp.
Nej, jag vet inte heller vad hur för anledning att vara bitter. Jag konstaterade bara att du lät sällsynt bitter.Fogarbo skrev:
Att du reser en del säger inte så mycket om varken din människosyn eller inblick i byggkrångel. Att du bor gratis säger ännu mindre.. (?)
Jag är mer nyfiken på vad du har för egna erfarenheter.
P.s
Jag åker utomlands 4-5 gånger om året och har andra uppfattningar än dig, gör det att jag eller du har rätt ?
Förtydligande: Det unika för Sverige är att vi svenskar låter myndigheter och myndighetspersoner styra och bestämma hur vi ska få bygga, allt enligt regler lika för hela Sverige från Korpilombolo (om nu någon bor kvar där?) till Smygehuk, regler som utfärdats utifrån riksdags- och myndighetsbeslut. I andra länder låter man de närmast berörda (dvs grannar och omgivning) i långt högre grad bestämma hur mycket man vill tillåta. Motsätter sig då omgivningen dina planer och hur du vill bygga kan det bli svårt överallt i världen.
Åter till saken. Ovan är vad jag skrev ursprungligen. För mig är detta bara en faktamässigt korrekt beskrivning, som också får stöd i de undersökningar jag läst. Bor man i Sverige får man ta såväl fördelar som nackdelar av detta beslut (jag kan flytta utomlands när jag vill, men nackdelarna med detta är trots byggkrångel och annat mindre än fördelarna med att bo kvar). Jag vet inte vad som är "bittert" i detta, annat än något i inlägget måste ha träffat på en öm tå hos någon.Fogarbo skrev:Tyvärr är nog 90% av invånarna i Sverige idioter, om man anlägger ett utländskt perspektiv på detta. Varje gång jag återkommit från London har jag insett detta. Medan flertalet engelsmän strävar efter att försöka vara olik sina medmänniskor på något sätt (språk, kläder, bostad, hobbies etc), så ska svensken vara så lik alla andra svenskar som möjligt. Det kollektiva grupptrycket i Sverige ger tydliga ramar för vad som tillåts som acceptabla avvikelser. Inte bara beträffande takvinklar utan allt annat också.
Avvikelserna medborgarna emellan ska minimeras i Sverige . Detta förhållningssätt är inte ens längre någon politisk särskiljande fråga i Sverige längre. Alla partier anser detta. Detta syns tydligast i gjorda studier av hemvändande utlandssvenskar. Svenskar som vill vara annorlunda än andra, stortrivs som regel i utlandet och återvänder sällan, de som bär på det inpräglade kollektivistiska svenska sättet med sig vantrivs oftare, och återvänder därför till Sverige. De trivs bättre bland sina likar.
Så räkna inte med att några byggregler i Sverige ska förändras. Det finns en förkrossande majoritet för detta synsätt och detta utgör bara en mindre del av den svenska folksjälen och vårt kollektiva kynne numera (liksom det allt vanligare sättet att på olika sätt kringgå dem, när det passar hög som lågs egna egoistiska intressen, enligt tesen: "Du ska alltid göra som man säger du ska göra, och inte alls titta på hur jag själv gör")
Plan – och byggärenden är något som alltid har och alltid kommer att väcka känslor. Alla medborgare berörs någon gång mer eller mindre av reglerna i plan- och bygglagen.
I utvecklade samhällen är det nödvändigt med en närmare reglering av markanvändning och bebyggelse. Det är viktigt att uppnå bra levnadsförhållanden och en god miljö men också att tillgodose viktiga samhällsintressen.
Hundra år bakåt i tiden fanns det en klar uppfattning att markägarna i stort sett själva bestämde vad marken skulle användas till. Den fria bebyggelserätten ledde dock till sanitära missförhållanden. År 1874 fick vi en byggnadsstadga för att försöka komma tillrätta med dessa problem men stadgan frånkändes civilrättslig giltighet av Högsta Domstolen och markägaren kunde fortsätta att bygga som de ville. Det blev till slut ohållbart genom att det inte fanns några regler som bestämde förhållandet mellan markägare och samhället. År 1907 fick vi en stadsplanelag vilken innebar att stadsplanen fick en reglering i civillagens form. Lagstiftningen utvecklades sedan genom 1917 års lag om fastighetsbildning i stad, 1931 års stadsplanelag och 1947 års byggnadslag (1947:385). Genom 1947 års byggnadslag infördes regler som innebar att det allmänna fick styra lokaliseringen av tätbebyggelse. 1959 kom en ny byggnadsstadga och genom denna nya stadga utökades skyldigheten att söka bygglov.
Den 1 juli 1987 trädde en helt ny plan– och bygglag ikraft (1987:10). Bakom lagen låg nästan 20 år av förarbeten. Redan 1968 tillsattes en byggutredning för att se över byggnadslagstiftningen och utredningen presenterades 1974. Bygglagsutredningens betänkande sändes ut på en bred remiss och för att bredda underlaget för debatt beslutades att remissvaren skulle sammanställas i en särskild volym. Arbetet fortsattes sedan med att reformera byggnadslagstiftningen. År 1978 tillsattes ytterligare en utredning som hade till uppgift att presentera ett förslag till en ny plan- och bygglag. Lagen skulle grunda sig på byggnadsutredningen, remissvaren och det arbete som skett sedan de två tidigare utredningarna presenterades. Utredningen antog namnet ”PBL – utredningen” och lade fram sitt betänkande 1979.
Utredningen föreslog bland annat att byggnadslagen och byggnadsstadgan skulle ersättas av en plan- och bygglag (PBL). I plan- och byggutredningen tog man hänsyn till att allt starkare krav uppkommit för mer långtgående medborgarinflytande. Under 70-talet debatterades det mer och mer om kommunal planering och allmänhetens medverkan i den kommunala planeringen. I början av 70- talet blev debatten mycket intensiv eftersom flera stora bostadsområden byggdes i storstadsregionerna. Olika organisationer och grupper var starkt kritiska och massmedia deltog också aktivt i opinionsbildningen. Debatten började i storstäderna men efterhand kom den att omfatta även andra kommuners problem och enstaka planer och projekt fick ett större allmänt intresse. Den fysiska planeringen beskrevs i PBL-utredningen som en alltför sluten process och att den var svåråtkomlig för insyn och påverkan för medborgarna.
Utredningen föreslog därför krav på bättre information och ökade möjligheter att påverka beslutsfattandet. PBL- utredningen ville förbättra både insyn och inflytande eftersom de menade att insynen ju är en nödvändig förutsättning för att kunna utöva inflytande.
Tyngdpunkten i debatten vid PBL:s tillkomst låg således på medborgarinflytandet och både utredarna och lagstiftarna hade en stark övertygelse om att långtgående inflytande och insyn skulle leda till en bättre beslutsprocess.
PBL är en invecklad lag med många komplicerade regleringar. Plan– och byggärenden beslutas av kommunfullmäktige och byggnadsnämnden. Det innebär att politiken och juridiken måste samspela. Det är viktigt att människor kan ta tillvara sina demokratiska rättigheter och kan utnyttja sin rätt och sin möjlighet att påverka planläggningen och beslut om bygglov. Samtidigt får beslutsprocessen inte bli för långdragen. Både enskilda och företag satsar mycket pengar på byggandet i Sverige och är beroende av klara besked och kan inte tolerera en alltför långdragen process eftersom de då kan göra stora ekonomiska förluster.
Rätten att komma till tals kan sägas ske på två olika sätt, dels under själva processen dels genom rätten att överklaga ett beslut. Rätten att komma till tals skiljer sig åt mellan detaljplaneförfarandet och bygglovsförfarandet. De viktiga begreppen i diskussionen är medborgarinflytandet det vill säga rätten att komma till tals under själva processen och rättssäkerheten, rätten att överklaga. Effektiviteten är också en viktig del eftersom effektiviteten påverkar hur pass mycket den enskilde bör komma till tals.
En god rättssäkerhet innebär ett pålitligt rättssystem där lagar tolkas rimligt lika av byggnadsnämnd, länsstyrelse och länsrätt. Det är vanligtvis inte länsrätt och länsstyrelse som tolkar lagarna fel – det är byggnadsnämnder! Att få överklagar i en del kommuner kan bero på att besluten är där väl utredda och välmotiverade. Den enskilde kan därför från beslutsunderlaget göra en bedömning om ett överklagande kan bli framgångsrikt. Beslut som den enskilde inte överklagar kan emellertid även bero på ekonomiska, kunskapsmässiga eller andra skäl. Det är framför allt finansiellt starka medborgare med kunskap om rättssystemet som överklagar byggnadsnämndens beslut. Tänk på alla medborgare som ger upp och accepterar byggnadsnämndens kanske rent godtyckliga tolkning av lagen. Rätten att överklaga utgör ett betydelsefullt inflytande på att kunskapen om relevant lagstiftning underhålls och utvecklas.
Medborgarna måste känna att de behandlas rättvist. Rättssäkerhet innebär också förutsebarhet i beslut och likabehandling. En byggnadsnämnd där besluten verkar fattas på andra bevekelsegrunder än rent sakliga har förverkat medborgarnas förtroende.
På frågan om byggloven är för hårt reglerade väljer jag att svara att de är för svårt reglerade. Så svårt reglerade att ett omfattande utbildningsbehov har konstaterats för byggnadsnämndernas fritidspolitiker och skatteavlönade tjänstemän. Sammanställningar av rättsfall som den enskilde medborgaren lättare skulle kunna ta del av kan medverka till förståelse för vad lagstiftaren har menat och vilka möjligheter till bygglov etc som finns. Även kommunerna behöver tydligare vägledning i vad som bör eller inte bör tillåtas och när sakägare skall höras eller inte skall höras. Det svåra bör göras mer lättillgängligt för alla.
Anders
Källor: Ulrika Magnusson, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, m.fl.
I utvecklade samhällen är det nödvändigt med en närmare reglering av markanvändning och bebyggelse. Det är viktigt att uppnå bra levnadsförhållanden och en god miljö men också att tillgodose viktiga samhällsintressen.
Hundra år bakåt i tiden fanns det en klar uppfattning att markägarna i stort sett själva bestämde vad marken skulle användas till. Den fria bebyggelserätten ledde dock till sanitära missförhållanden. År 1874 fick vi en byggnadsstadga för att försöka komma tillrätta med dessa problem men stadgan frånkändes civilrättslig giltighet av Högsta Domstolen och markägaren kunde fortsätta att bygga som de ville. Det blev till slut ohållbart genom att det inte fanns några regler som bestämde förhållandet mellan markägare och samhället. År 1907 fick vi en stadsplanelag vilken innebar att stadsplanen fick en reglering i civillagens form. Lagstiftningen utvecklades sedan genom 1917 års lag om fastighetsbildning i stad, 1931 års stadsplanelag och 1947 års byggnadslag (1947:385). Genom 1947 års byggnadslag infördes regler som innebar att det allmänna fick styra lokaliseringen av tätbebyggelse. 1959 kom en ny byggnadsstadga och genom denna nya stadga utökades skyldigheten att söka bygglov.
Den 1 juli 1987 trädde en helt ny plan– och bygglag ikraft (1987:10). Bakom lagen låg nästan 20 år av förarbeten. Redan 1968 tillsattes en byggutredning för att se över byggnadslagstiftningen och utredningen presenterades 1974. Bygglagsutredningens betänkande sändes ut på en bred remiss och för att bredda underlaget för debatt beslutades att remissvaren skulle sammanställas i en särskild volym. Arbetet fortsattes sedan med att reformera byggnadslagstiftningen. År 1978 tillsattes ytterligare en utredning som hade till uppgift att presentera ett förslag till en ny plan- och bygglag. Lagen skulle grunda sig på byggnadsutredningen, remissvaren och det arbete som skett sedan de två tidigare utredningarna presenterades. Utredningen antog namnet ”PBL – utredningen” och lade fram sitt betänkande 1979.
Utredningen föreslog bland annat att byggnadslagen och byggnadsstadgan skulle ersättas av en plan- och bygglag (PBL). I plan- och byggutredningen tog man hänsyn till att allt starkare krav uppkommit för mer långtgående medborgarinflytande. Under 70-talet debatterades det mer och mer om kommunal planering och allmänhetens medverkan i den kommunala planeringen. I början av 70- talet blev debatten mycket intensiv eftersom flera stora bostadsområden byggdes i storstadsregionerna. Olika organisationer och grupper var starkt kritiska och massmedia deltog också aktivt i opinionsbildningen. Debatten började i storstäderna men efterhand kom den att omfatta även andra kommuners problem och enstaka planer och projekt fick ett större allmänt intresse. Den fysiska planeringen beskrevs i PBL-utredningen som en alltför sluten process och att den var svåråtkomlig för insyn och påverkan för medborgarna.
Utredningen föreslog därför krav på bättre information och ökade möjligheter att påverka beslutsfattandet. PBL- utredningen ville förbättra både insyn och inflytande eftersom de menade att insynen ju är en nödvändig förutsättning för att kunna utöva inflytande.
Tyngdpunkten i debatten vid PBL:s tillkomst låg således på medborgarinflytandet och både utredarna och lagstiftarna hade en stark övertygelse om att långtgående inflytande och insyn skulle leda till en bättre beslutsprocess.
PBL är en invecklad lag med många komplicerade regleringar. Plan– och byggärenden beslutas av kommunfullmäktige och byggnadsnämnden. Det innebär att politiken och juridiken måste samspela. Det är viktigt att människor kan ta tillvara sina demokratiska rättigheter och kan utnyttja sin rätt och sin möjlighet att påverka planläggningen och beslut om bygglov. Samtidigt får beslutsprocessen inte bli för långdragen. Både enskilda och företag satsar mycket pengar på byggandet i Sverige och är beroende av klara besked och kan inte tolerera en alltför långdragen process eftersom de då kan göra stora ekonomiska förluster.
Rätten att komma till tals kan sägas ske på två olika sätt, dels under själva processen dels genom rätten att överklaga ett beslut. Rätten att komma till tals skiljer sig åt mellan detaljplaneförfarandet och bygglovsförfarandet. De viktiga begreppen i diskussionen är medborgarinflytandet det vill säga rätten att komma till tals under själva processen och rättssäkerheten, rätten att överklaga. Effektiviteten är också en viktig del eftersom effektiviteten påverkar hur pass mycket den enskilde bör komma till tals.
En god rättssäkerhet innebär ett pålitligt rättssystem där lagar tolkas rimligt lika av byggnadsnämnd, länsstyrelse och länsrätt. Det är vanligtvis inte länsrätt och länsstyrelse som tolkar lagarna fel – det är byggnadsnämnder! Att få överklagar i en del kommuner kan bero på att besluten är där väl utredda och välmotiverade. Den enskilde kan därför från beslutsunderlaget göra en bedömning om ett överklagande kan bli framgångsrikt. Beslut som den enskilde inte överklagar kan emellertid även bero på ekonomiska, kunskapsmässiga eller andra skäl. Det är framför allt finansiellt starka medborgare med kunskap om rättssystemet som överklagar byggnadsnämndens beslut. Tänk på alla medborgare som ger upp och accepterar byggnadsnämndens kanske rent godtyckliga tolkning av lagen. Rätten att överklaga utgör ett betydelsefullt inflytande på att kunskapen om relevant lagstiftning underhålls och utvecklas.
Medborgarna måste känna att de behandlas rättvist. Rättssäkerhet innebär också förutsebarhet i beslut och likabehandling. En byggnadsnämnd där besluten verkar fattas på andra bevekelsegrunder än rent sakliga har förverkat medborgarnas förtroende.
På frågan om byggloven är för hårt reglerade väljer jag att svara att de är för svårt reglerade. Så svårt reglerade att ett omfattande utbildningsbehov har konstaterats för byggnadsnämndernas fritidspolitiker och skatteavlönade tjänstemän. Sammanställningar av rättsfall som den enskilde medborgaren lättare skulle kunna ta del av kan medverka till förståelse för vad lagstiftaren har menat och vilka möjligheter till bygglov etc som finns. Även kommunerna behöver tydligare vägledning i vad som bör eller inte bör tillåtas och när sakägare skall höras eller inte skall höras. Det svåra bör göras mer lättillgängligt för alla.
Anders
Källor: Ulrika Magnusson, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, m.fl.