Japp, får försöka ta en diskussion (igen) med kommunen om avvägningen mellan landskapsvård och kofrihet.
 
Där vi bor nu betalar den närliggande naturskyddsföreningen en bonde/uppfödare för att låta hennes får gå och beta i hagarna på somrarna, just för att hålla landskapet öppet. Jag har hört siffran 20.000 kr för 3 månader och 40-talet får, men då får bonden transportera dem till och från vinterhemmet. Siffran ska dock tas med en nypa salt, hörsägen.
Att varje dag kontrollera dricksvatten och räkna in fåren gör medlemmarna i föreningen.
 
Får är ett alternativ men svårfångade om de slipper ut är jag rädd. Dom betar också ned väl hårt, liksom hästar. Fördelen är att folk inte är rädda för får. Men hur beter sig baggar om det kommer folk i fårhagen?
 
Redigerat:
-MH- skrev:
Låt markägaren bestämma?
Åsa Åslund kommenterar rättsfallet MÖD 2005:16 som handlade om en hästhage i sin avhandling "Allemansrätten och markutnyttjande" bl a på följande vis (s. 210, den finns på nätet):

"Båda parterna synes också vara överens om att utförandet av de allemansrättsliga aktiviteterna ska ske i en natur som lämpar sig för sådana aktiviteter. Naturens utformning tycks därmed uppfattas vara av betydelse. Vad parterna däremot inte är överens om, är huruvida utförande av allemansrättsliga aktiviteter går att förena med att marken samtidigt nyttjas för hästbete. Miljö- och byggnadsnämnden uppfattar att de allemansrättsliga aktiviteterna bör utföras i en natur där det inte bedrivs jordbruk, medan motparten har rakt motsatta uppfattningen."


Det förefaller alltså som om den här kommunen inte tycker att utövande av allemansrätt och betande djur bör kombineras, kanske för att man som polititiskt organ inte vill hantera eventuella konflikter. När kommunen är markägare ligger det då nära till hands att låta allemansrätten ha företräde framför betet och därmed landskapsvården. Synd, eftersom det är samma kommun som nekat till bete på den på mig närbelägna strandängen efter klagomål. Den konflikten vad gäller markanvändning stod inte klar då kommunen övertog marken från mig. De ortsboende inser fuller väl hur landskapet uppstått och behöver skötas men kommunen låter sig påverkas även av enstaka sommargäster som kanske inte har den insikten.
 
Redigerat:
Jo, men jag begriper inte hur lagtexterna skall ge dig rätt? Kommunen har säkert gjort en avvägning mellan att arrendera ut marken och att låta "badjävlarna" komma fram, men det är väl kommunens privilegium att göra den avvägningen själva?
 
Intressant frågeställning. Allemansrätten är ju till för att allmänheten skall kunna ströva fritt i naturen, där det finns djur.

Uthus, lador, byggnader för djurhållning osv kräver ju heller ingen strandskyddsdispens så jag tror helt enkelt att om folk vill nyttja sin rätt att ströva i naturen så får de acceptera att stöta på naturens invånare nämligen djuren....

Sen finns det väl begränsningar också i form av hemfridszoner osv där man måste hålla djuren (tamboskap så som hästar, kor, får osv) ifrån.
 
Om det nu blir så att man inte får ha betande djur ute, blir det då i förlängningen möjligt att hindra en bonde att odla spannmål på en åker med då?
 
MH - jag inser fuller väl att lagtexterna inte ger mig någon rätt i sammanhanget. Det var inte det som var den ursprungliga frågan. Jag var intresserad av om andra stött på målkonflikten mellan landskapsvården genom bete och allemansrätten.
Kommunen har naturligtvis privilegiet att avgöra, att om dess mark är allemansrättsligt ianspråktagen, detta utesluter bete. Det är ändå en notabel utvigdning av allemansrätten på bekostnad av annan markanvändning. Stranden är ingen kommunal badplats utan några meter sandstrand.

Diskussionen gäller inte stranden som sådan utan bete på mark som behöver passeras på väg till denna lilla strand, dvs strandängen innanför. För övrigt ligger det en stor allmän badplats trehundra meter därifrån men "felet" med den är just att den är allmän. I det aktuelal fallet har det räckt med att en eller ett par personer har hört av sig till kommunen för att det allemansrättsliga ianspråktagandet ska ges företräde framför annan marksanvändning. Det rör sig knappast om formella beslut utan besked på tjänstemannanivå.

Av Åsa Åslunds avhandling framgår av diskussion på sid 276f att utövare av allemansrätten inte har juridisk talerätt enbart på allemansrättsliga grunder. De personer som klagat hos den markägande kommunen hade således inte kunnat föra talan mot kommunen om att betet skulle upphöra. Kommunen har således gett privatpersonerna en större rätt än de har juridiskt. Det finns flera rättsfall där "allemansrättsliga subjekt" krävt stängselgenombrott som visar att talerätt inte föreligger för enskilda. Om till exempel länsstyrelse efter framställan från enskilda funnit att stängselgenombrott ej bör ske kan beslutet inte överklagas av enskilda under åberopande av allemansrätten. Kommun är ju också tillsynsmyndighet som framgår av rättsfallet MÖD 2005:16 där kommunen krävde att stängsel skulle tas bort.


Det intressanta är att marken är allemansrättsligt ianspråktagen i den bemärkelsen att det allemansrättsliga förfogandet utesluter annan aktivitet. Vanligtvis används termen allemansrättsligt ianspråktagen i den motsatta innebörden, nämligen att marken inte längre är allemansrättsligt tillgänglig t ex därför att den ligger inom hemfridszon.




På sikt är naturligtvis den enda vägen i det här fallet att få igång en dialog med kommunen och kanske också söka stöd hos länsstyrelsen vad gäller behovet av att hävda strandängarna. Inte heller länsstyrelsen kan ålägga kommunen i egenskap av markägare att sköta marken så det är förhandlingar som gäller och möjligen stöd från ideella föreningar och kringboende.

Att jag sedan muttrar en del om allemansrätt och strandskydd är en sak vid sidan om. Jag uppskattar din klara och kunniga analys.
 
Redigerat:
Klicka här för att svara
Vi vill skicka notiser för ämnen du bevakar och händelser som berör dig.