Hunden som inte läckte

Min sekreterare lät meddela att jag hade en klient som väntade i foajén. Väl ute vid hissarna visade sig den presumtiva klienten vara en parant dam i sina bästa år, och som tydligen nyligen hade köpt en Skånelänga i korsvirkesstil en bit utanför Lund.

Inne på mitt kontor fortsatte hon, befriad från kappa, hatt och väska, sin berättelse. Hon hade köpt gården i november samma år, och nu lackade det mot jul, någon månad senare. Förutom det klassiska korsvirket rymde förvärvet även andra trevliga lantattribut, såsom en berså och ett litet lusthus.

I god tid före köpet bokade hon in en lokal besiktningsman för en överlåtelsebesiktning, eftersom det var "ett mångmiljonköp", som hon uttryckte saken. Besiktningsmannen fann inte mycket att anmärka på så klienten erlade full köpeskilling och tillträdde. Efter ett par veckor in i december månad rasade en snöstorm över slätten, men klienten och hennes lilla mops till knähund myste framför den öppna brasan. Senare på kvällen upptäckte klienten några små pölar på vardagsrumsgolvet, och hon sneglade misstänksamt på sin knähund, men hunden sov den oskyldiges sömn och den hade ju för övrigt varit rumsren i åratal. Klienten svalde förtreten och torkade muttrande upp pölarna.

Därefter lade sig julefriden över gård och tun igen, och nu var det bara dagar fram till julhelgen. Då kom det en ny storm med både snö och regn, som trycktes in i minsta skrymsle. Även denna gång visade sig pölar på golvet. Men nu rann sinnet på klienten och knähunden väcktes burdust och förpassades ut på backen. Kunde stormarna göra hunden nervös? Klienten torkade på nytt upp pölarna, och styrde stegen upp för trätrappan mot sovrummen, då hon möttes av rinnande vatten i trappan. Förfärad över detta hämtade hon skurtrasor för att försöka hindra inflödet.

Nu råkade det vara så att hennes närmaste granne var snickare av den gamla stammen, och jodå, visst kunde han komma över och titta på läckaget, och beväpnad med såg och borr äntrade han ett av sovrummen på ovanvåningen. Borren hann knappt nudda innertaket förrän vattnet forsade in. Mycket snö och regn hade pressats in under yttertaket, och rann nu in i sovrummet.

Efter en stund konstaterade snickaren lugnt att det vackra korsvirkeshuset helt saknade ett underlagstak, som måste finnas under yttertaket, för att säkert skydda underliggande rum från inträngande regn och snö. Saken var till och med besiktningsbar från utsidan av huset, men den lokale besiktningsmannen hade helt missat detta. Plåttaket var helt enkelt spikat på träläkt direkt på takstolarna med blott luft emellan.

Den slarvige besiktningsmannen vägrade medge sin vårdslöshet så det blev en vända i tingsrätten, där besiktningsmannens försäkringsbolag rikligt kompenserade min klient i en förlikning, för ett nytt underlagstak. Utanför tingsrätten menade besiktningsmannen att "det var ju en så rar kåk". Jo jo...

Den lilla knähunden hade tagits till nåder igen, mutats med god mat och slumrade lugnt, liksom sin matte, vidare vid den öppna spisen.