Med naturens hjälp

Han bor uppe vid Lapplandsgränsen i hörnet mot den norska gränsen i det vilda Jämtland, nära Stora Blåsjön och Stekenjokk-massivet. Min far var för övrigt bördig därifrån. Klientens meddelande var att han ärvt ett hus på fjället, men att huset tydligen var svårsålt och därav hans telefonsamtal.

Nåväl sagt och gjort, så brukar jag och barnen fjällvandra däruppe varje sommar och jag tänkte att jag kunde förena nytta med nöje och gav mig därpå av på den drygt 130 mil långa enkelresan med bil från Lund upp till Stora Blåsjön.

Väl på plats skådade jag det gamla trähuset beläget i sluttningen ner mot en vacker fjällsjö. Ja, trä finns det verkligen gott om i Jämtland, men i detta fall stod en vägg av stabila granar och skymde helt utsikten från huset i fråga.

Klienten hade stångat sin panna blodig för att få avverka träden på sin tomt, men här talade vi ”fjällnära skog” och då är myndigheterna inte snälla. Klientens anlitade fastighetsmäklare hade mottagit ett par skambud för huset, och klienten var dyster till sinnes.

Jag försökte muntra upp honom genom att påminna honom om att våra förfäder tydligen var de första nybyggarna kring Stora Blåsjön, men det bet inte nämnvärt på honom, utan han mumlade dovt något om att här krävdes nog en annan sorts handlag.

Och det var precis det som hände följande natt! En lokal storm drog oannonserad in och fällde alla granarna nedanför klientens hus. Han hade plötsligt en underbar utsikt över den nu spegelblanka fjällsjön.

Det visade sig att urberget låg under en tunn jordskorpa på klientens mark, så trädens rötter hade inget vidare fäste. Eftersom vi plötsligen hade blivit bönhörda undrade jag försynt vilken rund summa klienten egentligen hade lagt i kollekten den kyrkosöndagen?

Klienten svarade kryptiskt med att citera Sophia Loren, som på fråga om skönhetsoperationer lär ha yppat något i stil med att; där naturen inte når ända fram, får man hjälpa till lite ...

Huset såldes sedan för en hög summa.