Om du menar till järnvägsbyggnation så är det oftast så men fortfarande idag används slipers på en del ställen. Jag såg splitter nya läggas ned i marken för 2 år sen på Göteborg C.Tombrittberg skrev:
Det är också skillnad på bärande resp icke bärande delar.
Bärande delar vill/får inte tappa sin funktion, vilket de gör om de ruttnar upp.
Bärande delar brukar också vara de som är besvärligast att byta ut, samt ofta mer eller mindre dolda så ev skador inte är lika lätta att upptäcka i tid.
Virkeskvalitet är avgörande för fukttålighet.
Tätvuxen fura med extremt små årsringar betyder att trävirket är fullpackat (naturligt impregnerat) med träets egna fuktskydd av hartser och andra ämnen. (De som finns i trätjära mm.)
Förr kunde man också gå ut i skogen och välja ut lämpliga träd flera år i förväg och skada dem i barken mekaniskt eller med eld så att de som läkningseffekt producerar stora mängder med kåda som ger det inre fuktskyddet man vill åt. Sådant trävirke kallas för fetved. Det användes till de mest extremt fuktutsatta delarna, såsom t ex fönsterbågar, dörrar, trösklar, syll etc.
Söderöver i landet växer träden (barr) för fort för att få ett gott inbyggt fuktmotstånd. Däremot fanns/finns det ek som är det mest fukttåliga virke som växer i Sverige. (För ek-virke, liksom fur, så är det fuktmotståndskraftiga virket det som tillhör kärnan. Splintveden är ur fuktsynpunkt oduglig.)
Min uppfattning är att lärk som odlas här i Skåne inte blir ngt supervirke. Lärken behöver exakt samma förutsättningar som fur för att bli ett gott virke, dvs växa långsamt, vilket den gör i mkt kallt klimat och på magra jordar såsom norra Norrland och Sibirien. För skogsägaren är det dock dålig lönsamhet att behöva vänta 100-200 år på att få ett skördemoget träd. Här i södra änden av landet är barrträden skördemogna efter sisådär 40 år, men så blir det ju också balsaträ som endast duger till massaved.
Dagens industrialiserade skogsbruk tar ingen hänsyn till virkeskvalitet. Därför måste man utgå från att allt standardvirke man hittar på brädgården är skräpvirke map fuktmotstånd. Då är nästa mer fukttåliga alternativ tryckimpregnerat. Det är också standardvirke, men preparerat för att tåla fukt lite bättre. Det är billigare/mer lönsamt att göra så än att manuellt välja ut gott virke på rot och fälla, såga och torka det anpassat för att bli riktigt kvalitetsvirke.
Gott kärnvirke av fur i väl tilltagen dimension står sig lika bra som tryckimpregnerat.
Kärnek i väl eller mkt väl tilltagen dimension står sig bättre. Där kan man förmodligen komma upp i 100 år (obehandlat och utsatt för väta). Har själv hittat gamla staketpinnar, ca 50x50 mm i ek runt våra hagar i gott skick. De har alltså legat ute på marken i minst de 20 år vi bott här, och rimligtvis stått som staketpinnar/stolpar åtminstone i 20 år tidigare då den förre ägaren också hade hästar/hagar här. Stolparna har mer eller mindre ruttnat av i markytan, men den delen (ca 1 m) som varit ovan jord, den är bara grånad ca 2-3 mm på ytan. Under är virket helt friskt. Däremot runt knastar och sprickor är träet också lite ankommet.
Bärande delar vill/får inte tappa sin funktion, vilket de gör om de ruttnar upp.
Bärande delar brukar också vara de som är besvärligast att byta ut, samt ofta mer eller mindre dolda så ev skador inte är lika lätta att upptäcka i tid.
Virkeskvalitet är avgörande för fukttålighet.
Tätvuxen fura med extremt små årsringar betyder att trävirket är fullpackat (naturligt impregnerat) med träets egna fuktskydd av hartser och andra ämnen. (De som finns i trätjära mm.)
Förr kunde man också gå ut i skogen och välja ut lämpliga träd flera år i förväg och skada dem i barken mekaniskt eller med eld så att de som läkningseffekt producerar stora mängder med kåda som ger det inre fuktskyddet man vill åt. Sådant trävirke kallas för fetved. Det användes till de mest extremt fuktutsatta delarna, såsom t ex fönsterbågar, dörrar, trösklar, syll etc.
Söderöver i landet växer träden (barr) för fort för att få ett gott inbyggt fuktmotstånd. Däremot fanns/finns det ek som är det mest fukttåliga virke som växer i Sverige. (För ek-virke, liksom fur, så är det fuktmotståndskraftiga virket det som tillhör kärnan. Splintveden är ur fuktsynpunkt oduglig.)
Min uppfattning är att lärk som odlas här i Skåne inte blir ngt supervirke. Lärken behöver exakt samma förutsättningar som fur för att bli ett gott virke, dvs växa långsamt, vilket den gör i mkt kallt klimat och på magra jordar såsom norra Norrland och Sibirien. För skogsägaren är det dock dålig lönsamhet att behöva vänta 100-200 år på att få ett skördemoget träd. Här i södra änden av landet är barrträden skördemogna efter sisådär 40 år, men så blir det ju också balsaträ som endast duger till massaved.
Dagens industrialiserade skogsbruk tar ingen hänsyn till virkeskvalitet. Därför måste man utgå från att allt standardvirke man hittar på brädgården är skräpvirke map fuktmotstånd. Då är nästa mer fukttåliga alternativ tryckimpregnerat. Det är också standardvirke, men preparerat för att tåla fukt lite bättre. Det är billigare/mer lönsamt att göra så än att manuellt välja ut gott virke på rot och fälla, såga och torka det anpassat för att bli riktigt kvalitetsvirke.
Gott kärnvirke av fur i väl tilltagen dimension står sig lika bra som tryckimpregnerat.
Kärnek i väl eller mkt väl tilltagen dimension står sig bättre. Där kan man förmodligen komma upp i 100 år (obehandlat och utsatt för väta). Har själv hittat gamla staketpinnar, ca 50x50 mm i ek runt våra hagar i gott skick. De har alltså legat ute på marken i minst de 20 år vi bott här, och rimligtvis stått som staketpinnar/stolpar åtminstone i 20 år tidigare då den förre ägaren också hade hästar/hagar här. Stolparna har mer eller mindre ruttnat av i markytan, men den delen (ca 1 m) som varit ovan jord, den är bara grånad ca 2-3 mm på ytan. Under är virket helt friskt. Däremot runt knastar och sprickor är träet också lite ankommet.