Redan i första inlägget havererar resonemanget. "JAG" har Inga som helst planer... Sedan fortsätter det med dina "krav" på hur "DU" skall bo. Dottern behandlas som ett tillbehör som som helt enkelt skall anpassa sig efter dina krav. Ivrigt påhejad fortsätter dividerandet.. eller egentligen uppmuntringarna -"det kommer att gå bra, det vet jag" etc...av människor som aldrig träffat varken din dotter eller dig.S SueCia skrev:
På en bussresa såg jag två barn sittandes en bit ifrån varandra. En flicka på ca: fem år och en pojke på sisådär åtta år. Jag frågade killen om han kände flickan -det är min syster! Sedan beskrev han livet som barn till skilda föräldrar som promt skulle dela femtio/femtio! -MAN KÄNNER SIG SOM ETT DJÄVLA PAKET!!!
När jag var sju år, skillde sig mina föräldrar. Morsan fick naturligtvis vårdnaden, men likväl fick jag bestämma själv var jag skulle bo! Det slutade med att jag bodde hos morsan på vardagarna, och hos farsan på övrig tid ifall JAG, inte HAN ville det!
Slutligen ett tips till TS. -Släpp egofixeringen, och fråga, tillsammans med den gamla flamman, -var vill DU bo!
Staffan
Fast varför ska man träffa sitt X varje dag bara för att man bor någorlunda nära varandra? Det tror jag ingen menar. Jag tror absolut det möjligt att bo på gångavstånd från varandra utan att man behöver se sitt x varje dag och x'et snokar i ens nya liv.S Superaneleh skrev:
Jag önskar egentligen att alla som tycker det är helt ok att tvinga barn att bo varannan vecka skulle tvingas att bo varannan vecka själva för att se hur det är. Det finns föräldrar som har gjort den lösningen för barnens skull dvs att bägge föräldrarna skaffar små lägenheter och så bor de varannan vecka i sin lägenhet och varannan vecka med barnen där barnen bodde förut. På så sätt får barnen en fast punkt i tillvaron och föräldrarna som fattat beslutet om separation får ta konsekvenserna och hålla på och bo varannan vecka.
Rent generellt tycker jag aldrig man ska tvinga ett barn till en boende situation man själv som vuxen aldrig hade accepterat.
Rent generellt tycker jag aldrig man ska tvinga ett barn till en boende situation man själv som vuxen aldrig hade accepterat.
Om man, som vi, bor i ett litet samhälle där alla vet allt om andra så kan man inte undgå att stöta på varandra så fort man går utanför dörren.MissMuffet skrev:
Finns en butik, en genomfartsgata och inget mer. Om inte annat så hade grannarna mer än gärna upplyst oss båda om vad den andre gjorde/inte gjorde .
S Superaneleh skrev:
Och vad är problemet? Jag och min ex-fru bor i samma trapphus, är det optimalt för oss? Kanske inte, men för barnen är det jävligt bra och då får vi bita ihop.
Och ja hon har träffat en ny (som till råga på allt även han bor i huset) men vi är väl vuxna och att gå vidare och träffa en ny efter en separation är väl inget konstigt?
För er kanske det fungerar men tyvärr är inte alla lika. Du har ingen aning om vad jag lämnat för förhållande...J jonko skrev:
Jag hade inte brytt mig för fem öre men tyvärr var det inte bara jag i förhållandet.
Det finns den lösningen, för vissa. En variant som jag vet några provade var att skaffa en ny lägenhet så flyttade föräldrarna till den varannan vecka och barnen fick bo kvar. Det fungerade inte i längden.MissMuffet skrev:
I många fall är det inte ens ett realistiskt alternativ. Det finns helt enkelt inte ekonomi till tre boende. Man får göra så gott man kan och för många är kanske ändå det bästa att barnen växlar boende.
Jag och mitt ex köpte ett hus, men när det sprack var vi tvungna att sälja om vi skulle kunna ha en chans att få ett annat boende. Hade vi ekonomiskt kunnat behålla huset så är det ändå tveksamt om det varit en bra lösning. Att tillsammans vara överens om städning, möbler, renovering etc är svårt nog när man är ett par som bor ihop. Det lär inte bli lättare sen.
Visst, om man kan bor nära sitt ex och nära sin gamla bostad så är det såklart inte dumt, men att bo en bit ifrån är inte alltid en katastrof heller. Mina barn verkar trivas mycket bra med den här lösningen, mycket bättre än när vi jag och deras bodde ihop och bråkade om en massa saker.
Vissa har inga problem att se sitt ex med en ny partner, andra tycker det är jobbigt, men kan hantera det, medan vissa helt enkelt klappar ihop. Säg att anledningen till separationen är att den ena varit otrogen, då är det kanske inte så kul att springa in i det lyckliga paret hela tiden. Barnen mår inte så bra av att en förälder mår dåligt heller.
Det är helt enkelt så att det inte finns någon lösning som fungerar för alla.
TS du har fått många synpunkter och allt handlar nog om samma sak: Hur det kommer att gå för dig beror på så många olika saker som vi här inne inte kan veta. En sak kan vi nog alla enas om i alla fall (hoppas jag): Att vara förälder innebär att man hela tiden måste leva sig in i sitt barns behov och ibland prioritera barnets behov före sina egna samt att barns behov varierar med barns ålder.
Bara du kan veta hur viktigt detta hus är för dig. Bara du kan avgöra hur viktigt du tycker att det är att barnen bor varannan vecka hos dig.
En sista hint vill jag ge till dig som kan vara bra att känna till: Rent statistiskt sett så är det inte så många barn som bor varannan vecka som många tror. Det är bara 3 av 10 som gör det av olika skäl. Barn är egna individer med egen vilja. Här är en länk till Statistiska Centralbyråns statistik för 2018.
https://www.scb.se/hitta-statistik/...c/pong/statistiknyhet/barns-boende-2016-2017/
Bara du kan veta hur viktigt detta hus är för dig. Bara du kan avgöra hur viktigt du tycker att det är att barnen bor varannan vecka hos dig.
En sista hint vill jag ge till dig som kan vara bra att känna till: Rent statistiskt sett så är det inte så många barn som bor varannan vecka som många tror. Det är bara 3 av 10 som gör det av olika skäl. Barn är egna individer med egen vilja. Här är en länk till Statistiska Centralbyråns statistik för 2018.
https://www.scb.se/hitta-statistik/...c/pong/statistiknyhet/barns-boende-2016-2017/
Tror jag med. Det vill säga att för att få fram bara separationer och statistik borde de från början ensamstående mammorna dras bort. Det finns nog inte jättemånga ensamstående pappor som fått vårdnaden vid barnets födelse. Oops läste rapporten nu och är det efter en separation är det fifty fifty. Även fifty fifty om föräldrarna har högskoleutbildning. Även svenska föräldrar ligger närmare hälften oavsett. Intressant.Nyfniken skrev:
47 % bor med enbart mamman.
Man får anta att man i statistiken inte utgått ifrån de barn som ursprungligen bodde med båda sina föräldrar.
Redigerat:
Det trista är att det i så fall ofta blir barnet som blir budbäraren istället....S Superaneleh skrev:
Exakt.J jonko skrev:
För att få minimalt med tjafs o bråk så släppte jag allt. Han fick rubbet plus dottern för jag är hyfsat säker på att hon skulle komma mer i kläm annars. Var hämnas man bättre än genom barnen? Hon får bestämma när hon vill komma och sen får vi hoppas att han inte har andra planer.
Funkar hyfsat.
Gjorde lika dant. Har idag ändå bra kontakt med med "barnet". Sen kan det, om man är lagd åt det hållet, finnas en vinst med att barnet är skrivet hos den Fd partnern. Du kan flytta men de behöver din påskrift. Inget att rekommendera men ändå.S Superaneleh skrev:
Fast det där gäller ju till en annan ort och flyttar föräldern utan barnet långt ifrån så kan inte den personen räkna med att få ha kvar gemensam vårdnad.
Och ur min synvinkel så tycker jag det är konstigt att ”överge” ett barn, speciellt vid en skilsmässa som är jobbigt nog för ett barn.
Men vi är alla olika, för mig är mina barn allt.
Man skiljer sig från sin partner inte barnet/barnen.
De behöver både sin mamma och pappa lika mycket.
Och ur min synvinkel så tycker jag det är konstigt att ”överge” ett barn, speciellt vid en skilsmässa som är jobbigt nog för ett barn.
Men vi är alla olika, för mig är mina barn allt.
Man skiljer sig från sin partner inte barnet/barnen.
De behöver både sin mamma och pappa lika mycket.