Samboavtal vid renovering av arvegods

[annah2023]

Hej! Jag och min sambo ska totalrenovera ett hus som har överlåtits till honom från en släkting. Då vi har väldigt olika sparkapital kommer min sambo stå för säkert 85-90% av renoveringskostnaden. P.g.a. att huset överlåtits till honom och han även står för snudd på hela renoveringskostnaden vill han att vi skriver ett samboavtal som säger att huset tillfaller honom vid en eventuell separation (men att vi såklart anger det belopp jag lagt på renoveringen så att jag kan få tillbaka det med värdeökning). En del av mig tycker att detta är ett fullt rimligt resonemang, en annan del av mig undrar om jag håller på att göra en dålig affär. Huset har inga lån och vår månadskostnad kommer bli låg, så här och nu är det såklart toppen, men om vi i framtiden separerar har jag gått miste om att kunna göra en ”boende-resa”. Vi har tankar på att skaffa barn kommande året så det är även för eventuella barn jag vill förvissa mig om att inte stå lottlös. Det är viktigt för mig att känna att huset också är mitt, att jag investerar i något som växer över tid och att jag inte bara hyr (i praktiken blir det dock det senare). Min sambo menar på att jag kommer kunna spara mycket privat varje månad p.g.a. låga omkostnader och att det då kompenserar. Vi ska gå till en jurist och diskutera detta men jag vill gärna höra hur folk resonerar här.

 

[hovapettson]

Hej! Jag och min sambo ska totalrenovera ett hus som har överlåtits till honom från en släkting. Då vi har väldigt olika sparkapital kommer min sambo stå för säkert 85-90% av renoveringskostnaden. P.g.a. att huset överlåtits till honom och han även står för snudd på hela renoveringskostnaden vill han att vi skriver ett samboavtal som säger att huset tillfaller honom vid en eventuell separation (men att vi såklart anger det belopp jag lagt på renoveringen så att jag kan få tillbaka det med värdeökning). En del av mig tycker att detta är ett fullt rimligt resonemang, en annan del av mig undrar om jag håller på att göra en dålig affär. Huset har inga lån och vår månadskostnad kommer bli låg, så här och nu är det såklart toppen, men om vi i framtiden separerar har jag gått miste om att kunna göra en ”boende-resa”. Vi har tankar på att skaffa barn kommande året så det är även för eventuella barn jag vill förvissa mig om att inte stå lottlös. Det är viktigt för mig att känna att huset också är mitt, att jag investerar i något som växer över tid och att jag inte bara hyr (i praktiken blir det dock det senare). Min sambo menar på att jag kommer kunna spara mycket privat varje månad p.g.a. låga omkostnader och att det då kompenserar. Vi ska gå till en jurist och diskutera detta men jag vill gärna höra hur folk resonerar här.

Jag skulle inte vika en cm från principen att man & hustru skall vara exakt jämlika i ett sådant här läge. Vi har haft en långtgående, traditionell jämställdhet på detta sätt under gott och väl tusen år. Kvinnan förlorade förvisso sin myndighet när hon gifte sig i det historiska Sverige, men det var mest en sorts administrativ förenkling (mannen lade rösten för familjen, förstås).
I ert fall är detta emellertid helt omöjligt om inte du lånar vad du behöver för att bli hälftenägare till boendet. Jag skulle spontant börja med att ta en titt på en sådan lösning. Blir det i slutändan omöjligt - det låter nästan som det - så gör en 60/40 eller 70/30-fördelning. Det är väl mest rimligt ändå, då detta är en guldchans för er när ni vill bilda familj. Allt gott önskas er.

 

[jonaserik]

Ni ska skriva ett samboavtal, där ni föreskriver vad som ska vara i fördelningen. Även ett testamente ska ni skriva.I dagens läge med allt vad det är med gemensamma barn eller särkullbarn, så det finns knappt på kartan att skriva testamente för dom flesta som flyttar ihop eller gifter sig och är mellan 25 och 40 år, så tänk till före, innan det infräffar något i framtiden.

 

[Bigfoot]

En ”boende-resa” är ju bara ett annat ord för att du vill ha del av värdeökningen om huspriserna går upp, så att det inte blir för stort prisglapp om du ska flytta vid separation. Det kan ni ju i så fall lösa genom att ni i stället äger hälften var och du lånar mellanskillnaden av sambon. Det fungerar ju så klart åt andra hållet också, går huspriserna ner så är du med och tar smällen.

Men ska ni inte äga lika så se till att allt blir "affärsmässigt", Du vill inte hamna i läget att ni ska separera och dina pengar har gått åt till mat och barnkläder medan sambons gått till husförbättringar.

 

[hempularen]

Sådant här är alltid svårt att ge konkreta råd om. Alla par har olika öfrutsättningar.

Men som jag personligen ser det så bör man eftersträva att båda parter skall vara lika ägare i den gemensamma bostaden. Bla. just för att inte en part skall missa sin "bostadskarriär". Men också för att båda fullt ut skall kunna känna att detta är VÅRT hem, jag är inte gäst i min sambos hem.

En i mitt tycke bra lösning är att den part som kan gå in med mest pengar lånar ut lämplig summa till sin sambo, mot skuldbrev. Vilket då möjligör att man äger 50% vardera. Så att vid en separation får den "rikare" tillbaka hela sin insats, men sedan delar man lika på vinst eller förlust. I min värld skall ett sådant skuldbrev då vara räntefritt, inte nödvändigtvis amorteringsfritt, beror på betalningsförmåga.

Men detta är en lösning som inte passar alla situationer.

 

[hempularen]

Skall kanske tillägga att jag lever inte riktigt som jag lär. Jag och min fru hade ambitionen att det skulle vara som jag beslrev det när vi flyttade ihop i en nyköpt villa, för drygt 35 år sedan. Hon hade lite större kapital än jag, för hon hade vuxit upp i Stockholm, och därmed varit på bostadsmarknaden några år längre än jag som var nyligen inflyttad, Men jag hade drygt dubbelt så hög lön.

Vi körde också med totalt gemensam ekonomi rerdan från dag 1. Alla inkomster är VÅRA inkomster, alla utgigfter är VÅRA kostnader. Vi skrev aldrig något samboavtal utan bara körde på. Och det har ju gått bra., Men det är dumt att inte skriva avtal om det.

Detta har fungerat väldigt bra, vi har aldrig varit osams om något som har med pengar att göra. Men jag är medveten om att det kan inte fungera i alla relationer.

 

[Josth]

Sådant här är alltid svårt att ge konkreta råd om. Alla par har olika öfrutsättningar.

Men som jag personligen ser det så bör man eftersträva att båda parter skall vara lika ägare i den gemensamma bostaden. Bla. just för att inte en part skall missa sin "bostadskarriär". Men också för att båda fullt ut skall kunna känna att detta är VÅRT hem, jag är inte gäst i min sambos hem.

En i mitt tycke bra lösning är att den part som kan gå in med mest pengar lånar ut lämplig summa till sin sambo, mot skuldbrev. Vilket då möjligör att man äger 50% vardera. Så att vid en separation får den "rikare" tillbaka hela sin insats, men sedan delar man lika på vinst eller förlust. I min värld skall ett sådant skuldbrev då vara räntefritt, inte nödvändigtvis amorteringsfritt, beror på betalningsförmåga.

Men detta är en lösning som inte passar alla situationer.

Skuldebrev utan ränta brukar inte godkännas av Skatteverket m.fl. Räntan behöver vara minst motsvarande inflationen och riksbanksräntan plus något lite till. Sedan får man se till att betala ränta varje år och göra ränteavdrag samtidigt som mottagen skattar för inkomsträntan. Den som lånar ut pengarna tar en viss risk.

 

[Nötegårdsgubben]

Skuldebrev utan ränta brukar inte godkännas av Skatteverket m.fl. Räntan behöver vara minst motsvarande inflationen och riksbanksräntan plus något lite till.

Vad baserar du det på? Det finns mig veterligen inga sådana krav.

 

[Josth]

Minns det tydligt från tiden då arvs- och gåvoskatten fanns kvar. Om en gåvogivare ville skänka t.ex. en tillgång värd 100 tkr till en annan person så kunde man skattefritt ta emot 10 tkr per år om jag minns rätt. Genom att gåvomottagaren då utfärdade ett skuldebrev på 90 tkr blev det ingen gåvoskatt det året. Sedan kunde gåvogivaren efterskänka 10 tkr per år på skuldebrevet utan skatt och efter 9 år var allt efterskänkt om gåvogivaren stod fast vid sin gåva. För att upplägget skulle godkännas av Skatteverket var det avgörande att skuldebrevet löpte med en rimlig ränta som skulle deklareras varje år som utgift respektive inkomst hos gåvomottagaren respektive gåvogivaren.

 

[Nötegårdsgubben]

Så din invändning är ett skatteupplägg som inte föreslagits, enligt en lagstiftning som upphävdes för 20 år sedan?

 

[Simonstahl]

Enkelt , be en alt 2 mäklare värdera bostaden k nuvarande skick. Betala din sambo 50% av värdet.

Sen lägger du 50% av renoveringskostnader , och likaså med gemensamma utgifter gällande bostaden.

 

[Josth]

Så din invändning är ett skatteupplägg som inte föreslagits, enligt en lagstiftning som upphävdes för 20 år sedan?

Inte skatteupplägget i sig utan frågan var vad som är ett godkänt skuldebrev i myndigheternas ögon.

 

[Nötegårdsgubben]

Inte skatteupplägget i sig utan frågan var vad som är ett godkänt skuldebrev i myndigheternas ögon.

Det regleras i skuldebrevslagen, inte av någon myndighet. Gammal svårläst lag förvisso, men den innehåller inget krav på att ta ut ränta.

 

[JohanLun]

Om din sambo ärvt eller fått ett hus av tex sin pappa, dina föräldrar fortfarande bor i sitt hus så kan det ju bli så (om ni delar på allt) att ni separerar och du får halva hans hus. Sen i en framtid så får du ärva eller får gåva av dina föräldrar för motsvarande del. Om ni då har separerat så får han inte del av det. Därav tycker jag det är klokt att han behåller pengarna som "enskild egendom". Om ni inte vill (eller behöver) låna pengar på banken så är förslaget bra att ni värderar huset och han lånar ut halva husets värde samt renoveringskostnad till dig utan (eller med låg) ränta och du står på 50% av huset.

Svårigheten här är väl att om man renoverar ett hus utan egen insats, så kan det beroende på var i landet det ligger, vara så att huset vid värdering efter renovering inte är värt lika mycket mer som renoveringskostnad. Så ett alternativ, om ni tänkt leja bort renovering under säg 3 månader är att värdera huset efter detta är gjort och du då, på det renoverade huset, får 50% men lånar samma summa av din sambo. Om ni då separerar så kommer ny värdering göras och troligen din respektive få lösa ut dig med den summan. Om priserna går ned så förlorar du, går priserna upp och ni lägger pengar och arbete under årens lopp så är ni båda med på "resan".

Så, lite handlar det nog om var huset ligger. Även om huspriser historiskt gått upp så behöver det inte vara sanningen närmsta 10 åren. Likaså bör huset ligga på en attraktiv ort för att ett renoveringsobjekt ska vara lönsamt.

Om ni bor på en mindre ort och husets värde och tänkta renovering ligger på mindre än 500.000 så tänker jag att om man tänkt leva ihop och skaffa barn, då delar man på det. Men är det flera miljoner, så känns det faktiskt lite fel att du får halva huset "gratis" om ni separerar. Om din respektive har föräldrar som har förmögenhet och fastighet kvar så han troligen kommer ärva 5-10MSEK, du har samma situation och detta hus är en mycket mindre del så tycker jag samma sak - han får dela med sig. Om hans föräldrar inte har några fastigheter utöver den han fått i gåva men dina föräldrar har fastigheter för miljontals kronor så bör du inte propsa på att få hälften.

 

[hempularen]

Sedan en viktig detalj, som togs upp tidigare i tråden. Ni bör fundera på vad som händer om en av er dör. LIte beroende på hur ni vill ha det i en sådan situation så bör ni troligen skriva inbördes testamente (eller gifta er). Konstruktionen påverkas kraftigt av om det finns barn, framförallt barn sedan tidigare som alltså inte är gemensamma.

Då kan det tom vara en bra lösning att teckna en livförsäkring som räddar den efterlevandes möjlighet att bo kvar (om det är ambitionen).

Jag och min fru tog ett snack om detta för en massa år sedan när vi just hade köpt nuvarande hus, och var rätt barskrapade. Jag bedömde att om hon gick bort så skulle jag kunna klara huset ensam, ekonomiskt. Men om jag gick bort skulle hon varit tvungen att flytta på sikt. Men hon menade att i ett sådant läge skulle hon absolut inte vilja bo kvar själv (med barnen) i detta stora hus. Så det gäller bara att säkerställa kapital för en övergångsperiod, så man slipper ringa mäklaren samtidigt som begravningsbyrån.

Sedan finns det ju par som har den uttalade viljan att "om jag dör så skall allt gå til min släkt,. sambon skall inte ha något" och tvärtom. Och det är ungefär vad som händer om man som sambo inte har testamente.