Köpa orenoverat hus från 40-talet?

[Cancerman_777]

Det där är det typiska när ena parten har makt över den andra. Oftast handlar det om en ren ekonomisk fråga, att den styrande partnern har betydligt mer pengar än den andra och på så sätt har makten. Det kan också handla om högre status, men det är inte på långa vägar lika vanligt (dock går hög status och bra ekonomi ofta hand i hand).

Oavsett så brukar sådana relationer ofta bildas genom att den undergivna parten har nästlat sig in hos den mer framgångsrika parten just för att få ett bättre liv. Det är en form av bedrägeri, dock mer subtila och inte alls lika planerade som bedrägerier är i normala fall. I många, kanske de flesta, fall så begriper den "utsatte", dvs. den med bättre ekonomi, att den väljs just av den ekonomiska anledningen och är i samförstånd med detta. Då kan det inte ens räknas som bedrägeri utan det blir som ett tyst samförstånd mellan två parter. Inte sällan är det just den mäktiga parten som faktiskt söker efter en mer undergiven part av olika anledningen (kanske vill kunna känna sig mäktig, kanske vill ha full makt och kunna styra som den vill och få den frihet som det innebär, osv.). I en del fall (möjligen många fall) begriper inte den mäktiga parten att den är vald för sin ekonomi och framgång, utan tror på allvar att den väljs ut av ren kärlek.
Och i några extremt få fall, så sker det av äkta kärlek, men det är nog dessvärre inte många fall.
Ingenting är svart och vitt och det finns även nyanser och andra anledningar som kan leda till samma situationer och resultat. Ha detta i åtanke.

Men oavsett så är förhållanden där man har en sådan, orättvis, uppdelning, EJ jämställda. Ett sådant ojämställt par kanske oftast visar att de är jämställda utåt, de de skäms för verkligheten, men bakom stängda dörrar är förhållandet en annan.

Det finns liksom ingen vettig anledning till att inte dela allt med den människa man säger sig älska och säger sig vilja vara tillsammans med livet ut. För om inte så är fallet, att man kan tänka sig dela allt, ekonomi, ansvar, rättigheter osv. så anser man att den andra parten inte är pålitlig eller på annat sätt i samma nivå som en själv.
Och även om man inte är på samma nivå vad gäller precis allt, så skall ändå tillkortakommanden jämnas ut på andra sätt så förhållandet blir rättvist i slutändan.

Eller så ser man verkligheten i ögonen. För jag tvivlar på att du är tillsammans med din första partner du någonsin sade dig älska och vilja spendera resten av ditt liv med... Statistik säger i alla fall att du inte är tillsammans med den personen.

 

[BirgitS]

Ja, men sannolikheten är inte hög. Båda får offra saker, och det är jag inte intresserad av att göra.

Jag vill inte enkom vara nöjd. Jag vill känna att det är det bästa för mig.

Även om det innebär att den du älskar är missnöjd?
För det är nog där din metod faller ihop som ett korthus för mig, jag kan inte tänka mig att välja något så att min sambo är missnöjd och om han skulle köra över mig, dvs. anse att något i huset/hemmet är viktigare än att vad jag tycker så skulle jag undra om han verkligen älskar mig. Ting ska inte vara viktigare än människorna vi älskar.

 

[Cancerman_777]

Även om det innebär att den du älskar är missnöjd?
För det är nog där din metod faller ihop som ett korthus för mig, jag kan inte tänka mig att välja något så att min sambo är missnöjd och om han skulle köra över mig, dvs. anse att något i huset/hemmet är viktigare än att vad jag tycker så skulle jag undra om han verkligen älskar mig.

Du motargumenterade dig själv där, och gjorde min poäng

 

[BirgitS]

Du motargumenterade dig själv där, och gjorde min poäng

Nu får du förklara vad du menar.

 

[Martin_B]

Nu blir det tråkigt, men också verkligt. Jag ägde ena huset långt innan vi träffades och var mitt i affären med mitt andra hus när vi blev tillsammans. Visst, jag kunde gjort en fruktansvärd uträkning på vad jag investerat, prisuppgång, osv och låtit henne köpa in sig i mitt första hus, men hon har inte valt att köpa hus där. Det har jag gjort, för jag ville bo där. Då blir det lite märkligt anser jag. Vidare så är jag trygghetsnarkoman, och som vi alla vet så slutar 90 % av alla relationer med separation. Jag är inte beredd att köpa ut eller tvingas lämna huset som jag valt ut och som jag renoverat enkom för att en relation tar slut.
Nej, vi tänker bo tillsammans, men kanske i te fast i ett hus av dem vi äger, utan kanske flytta runt som det behagar oss. Uthyrning är absolut en tanke, och någon form av inkomst Blir det på de hus som inte brukas för tillfället.

Jag tycker absolut inte det är en dum fråga. Vi vet att vi tänker och lever okonventionellt. Ja, vi har separat ekonomi också. Det är ännu en mycket stor faktor till separationer. Att båda äger minst vars ett boende ger ju enorm trygghet till båda, ifall det värsta av värsta skulle hända. Då kan man packa det nödvändigaste och vara borta på några minuter.
Nja...bättre sätt att investera pengar är svårt att hitta

Du har noll och ingenting att be om ursäkt för. Allting kokar ner till trygghet, investering, få som man vill utan att behöva göra avkall på annat, osv. Helt enkelt att förverkliga sig själv på det sätt man själv vill.

Jag kan utan problem köpa det du säger förutsatt att bägge parter är med på noterna och bägge parter har samma inställning. Och den inställningen är att vi är tillsammans nu, vi tycker det fungerar bra, men är införstådda med att det kanske, eller t.o.m. med stor sannolikhet inte kommer hålla i all evighet, och då skiljs vi åt med minsta möjliga krångel.
Det finns många som lever på det sättet och det är bara till att respektera. Inga problem för min del.

Det viktigaste är bara att bägge är med på samma noter tycker jag. Problem uppstår först när bara ena parten tänker så, samtidigt som den andra kärar ner sig totalt och har planerat hela sitt liv efter ett livslångt förhållande med just den där personen som ju inte tänker så. Och då kan det bli väldigt tråkigt.

Det finns även de som aktivt går in för att ha korta, nästan tidsbegränsade, förhållanden. Och det är såklart också en väg att gå om bägge parter är överens. Hade jag varit i en sådan situation och haft den inställningen för stunden, så hade jag ju också kunnat välja det om partnern är av samma inställning.

Och det finns de som väljer det (till synes) trygga alternativet där de går "all in" och tänker att de skall vara tillsammans hela livet, och planerar för detta. Måste också accepteras av andra, naturligen.

 

[Cancerman_777]

Nu får du förklara vad du menar.

Om min partner har sådana problem med mitt boende och hur jag vill ha det, så är det inte intressant att vara part er med henne.

 

[Martin_B]

Eller så ser man verkligheten i ögonen. För jag tvivlar på att du är tillsammans med din första partner du någonsin sade dig älska och vilja spendera resten av ditt liv med... Statistik säger i alla fall att du inte är tillsammans med den personen.

Jo, fast verkligheten är ju som jag skrev i mitt inlägg. Det är den kalla verkligheten. Det finns inte många idioter som verkligen tror på att städerskan som blir ihop med världens 4:r rikaste man (skriver bara något nu utan att ens veta vem som ligger på 4:e plats nu), gör det av äkta kärlek. I nästan samtliga fall handlar det om pengar.

När de ekonomiska skillnaderna är för stora, samtidigt som parten med den lägre ekonomin dessutom är undergiven, så handlar det oftast om just det jag skrev i mitt inlägg du svarade på.

Där har du verkligheten

Men naturligtvis är det också så, som du menar, att man kan aldrig förutse framtiden och pricka in exakt vad som skall hända. Självklart kan det hända saker, och då är det klokt att ha planerat för det, inte minst med tanke på hur människor är - själviska när det väl kommer till kritan. Då är det väldigt bra att ha en backup-plan.

Det VIKTIGASTE tycker jag dock att man är ärlig med den backup-planen från början, så den andra inte känner sig kränkt på något vis.

Man skall vara hård (läs: fast, bestämd), men god och rättvis. Finns inget värre än slapphänta orättvisa hycklare - för det leder bara till ungefär vad Sverige har blivit.

 

[BirgitS]

Om min partner har sådana problem med mitt boende och hur jag vill ha det, så är det inte intressant att vara part er med henne.

Det låter något enkelriktat för mig, du ska vara nöjd med ditt boende mm. men det är inte viktigt att hon är nöjd med sitt boende. Du tycker det är viktigare med saker än att vara tillsammans med henne, låter inte som särskilt mycket kärlek från din sida. Eller rättvisa eller jämställdhet för den delen.

Kärlek är ett spektrum av känslor och attityder som präglas av ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring.
...
Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kärlek
Min understrykning.

 

[Martin_B]

Det låter något enkelriktat för mig, du ska vara nöjd med ditt boende mm. men det är inte viktigt att hon är nöjd med sitt boende. Du tycker det är viktigare med saker än att vara tillsammans med henne, låter inte som särskilt mycket kärlek från din sida. Eller rättvisa eller jämställdhet för den delen.

[länk]
Min understrykning.

Problemet är att "uppoffring", som enl. beskrivningen av kärlek som du länkar till på Wikipedia, går åt båda håll. Det skulle ju också kunna anses att om nu @Cancerman_777 håller sitt hus så kärt, och det har så stort värde för honom (kanske affektionsvärde etc.), så borde väl partnern kunna tänka sig den uppoffring som det innebär att låta han bo kvar där, och då flytta in till honom?
Det finns egentligen ingenting som säger att @Cancerman_777 's uppoffring att flytta vore mindre, än hans sambos uppoffring att flytta in hos honom.

Bara som ett exempel då

Därför måste man gå lite längre bak och titta vad som ligger bakom, hur förhållandet ser ut i övrigt, vad som hittills har offrats och av vem osv.

Med detta vill jag bara mena på att det inte behöver vara svart eller vitt, det finns nyanser och anledningar som vi inte känner till osv.

 

[Martin_B]

För att ta ett exempel. Om jag nu exempelvis hade byggt mitt eget hus från grunden och upp, och slitit med det i flera års tid, blod svett och tårar, som bekant, med de enorma uppoffringar som jag kanske har gjort i mitt liv, för att ro det hela i hamn.
Så hade jag inte bara kunnat tänka mig lämna det hux flux i det fall jag träffar en kvinna som får för sig att inte vilja bo där.

Det blir säkerligen enorma problem när man är totalt nykär, för då är man benägen att göra vad för dumheter som helst, praktiskt taget att skänka bort det fina hus man har byggt, bara för att få en extra timme med sin älskling ...nä, men ni förstår vad jag menar.

Men när nyförälskelsen har lagt sig och man åter är vid sina sinnens fulla bruk, så tänker man ju mer rationellt
Och då kanske man börjar ifrågasätta varför man faktiskt inte skulle kunna bo kvar i det hus man har slitit halvt ihjäl sig på. Vad vet ens nya kärlek om vad man har lagt ner i ett sådant projekt? Och vad har den personen för rätt att totalt köra över en i "kärlekens namn", för att 2 år senare kanske bara få för sig att "nä, nu är det inte kul längre, nu säger jag tack och hej"

 

[Enk Projektet]

Till TS

Att köpa ett hus med renoveringsbehov kan vara det bästa eller värsta man gör...det kommer innebära stora förändringar för dig och din sambo.
Oavsett om ni ska göra allt själva eller om ni ska leja bort delar eller allt.
Massor av beslut måste tas och allt tar längre tid än vad man tror/vill.
Att gå in i dessa typer av projekt är helt ok om man tycker det är kul och att man har förståelse för vad det kan/kommer att innebära.

Jag önskar er lycka till och ser fram emot många bilder

 

[Martin_B]

Det bästa tips man kan ge är väl egentligen helt enkelt att dubbla/halvera (beroende på vad man räknar på) allting, vad man än räknar på.

Räknar man på budget, så dubbla det. Känns det fortfarande ok? Kör på!
Räknar man på hjälp man kan få, så halvera det. Känns det fortfarande ok? Kör på!

Budgeten kan springa iväg, produkter och priser kan ändras, inkomster kan ändras, osv.
Hjälp man räknar med kan bli sjuka, flytta, osv. osv. osv.

Ha god marginal på allt helt enkelt. Och går kalkylen fortfarande ihop? Ja, kör på som sagt, om viljan finns

 

[BirgitS]

Problemet är att "uppoffring", som enl. beskrivningen av kärlek som du länkar till på Wikipedia, går åt båda håll. Det skulle ju också kunna anses att om nu @Cancerman_777 håller sitt hus så kärt, och det har så stort värde för honom (kanske affektionsvärde etc.), så borde väl partnern kunna tänka sig den uppoffring som det innebär att låta han bo kvar där, och då flytta in till honom?
Det finns egentligen ingenting som säger att @Cancerman_777 's uppoffring att flytta vore mindre, än hans sambos uppoffring att flytta in hos honom.

Bara som ett exempel då

Därför måste man gå lite längre bak och titta vad som ligger bakom, hur förhållandet ser ut i övrigt, vad som hittills har offrats och av vem osv.

Med detta vill jag bara mena på att det inte behöver vara svart eller vitt, det finns nyanser och anledningar som vi inte känner till osv.

Naturligtvis får Cancerman_777 leva som han vill, men att skriva:

Självklart hjälps vi åt med varandras åtaganden, men jag kommer ALDRIG att samäga ett hus med någon. Kompromisser är den garanterade genvägen till osämja; båda blir missnöjda.

är fel eftersom vi två nu har många år tillsammans där vi har samägt lägenheter och hus samt tillsammans har jämkat ihop oss, beslutat och tagit ansvar utan att någon av oss varit missnöjda, så det är absolut ingen garanti på att det leder till osämja.

För mig skulle ett sånt här beteende leda till att jag var missnöjd och inte vilja fortsätta förhållandet:

Båda får offra saker, och det är jag inte intresserad av att göra.

Jag vill inte enkom vara nöjd. Jag vill känna att det är det bästa för mig.

Om min partner har sådana problem med mitt boende och hur jag vill ha det, så är det inte intressant att vara part er med henne.

För då är det en part som är viktigast och alltid ska ha sista ordet, dvs. inte tycker att den andre är viktig utan att saker är viktigare. Inte mycket till kärlek i mina ögon.

Jag höll med dig när du skrev:

Det finns liksom ingen vettig anledning till att inte dela allt med den människa man säger sig älska och säger sig vilja vara tillsammans med livet ut. För om inte så är fallet, att man kan tänka sig dela allt, ekonomi, ansvar, rättigheter osv. så anser man att den andra parten inte är pålitlig eller på annat sätt i samma nivå som en själv.

 

[Cancerman_777]

Det låter något enkelriktat för mig, du ska vara nöjd med ditt boende mm. men det är inte viktigt att hon är nöjd med sitt boende. Du tycker det är viktigare med saker än att vara tillsammans med henne, låter inte som särskilt mycket kärlek från din sida. Eller rättvisa eller jämställdhet för den delen.

[länk]
Min understrykning.

Självklart är det viktigt att min sambo trivs med hur vi bor. Jag har inte hävdat annat, men om det skulle vara så att en förändring i mitt hus som jag vill göra skulle orsaka så starka känslor att hon skulle vantrivas så till den milda grad att hon inte kan bo kvar där, så är hon inte tjejen för mig och jag inte mannen för henne. Så enkelt är det.

Men snälla nån. Det var ju hemskt vad du läser in egna fantasier och tolkningar. Jag har väl inte uttryckt varken materialism eller annat? Vi kan ju vända på det också i så fall; jag tycker inte det låter så kärleksfullt om du har sådana krav på boendet, utan att det handlar om din vilja och din smak.

 

[Martin_B]

är fel eftersom vi två nu har många år tillsammans där vi har samägt lägenheter och hus samt tillsammans har jämkat ihop oss, beslutat och tagit ansvar utan att någon av oss varit missnöjda, så det är absolut ingen garanti på att det leder till osämja.

För mig skulle ett sånt här beteende leda till att jag var missnöjd och inte vilja fortsätta förhållandet:

Lika barn leka bäst. Enkelt förklarat. Därför skall man egentligen aldrig forcera ett förhållande där parterna inte har ungefär samma inställning till saker och ting. Det kan nästan inte bli annat än skit i slutändan.
Problemet är ju dock tyvärr att väldigt många väljer förhållande efter vad de kan få ut av det, och lägger mindre vikt på att man skall ha samma eller liknande tänk och inställning till saker och ting. Och då blir det fel.

För då är det en part som är viktigast och alltid ska ha sista ordet, dvs. inte tycker att den andre är viktig utan att saker är viktigare. Inte mycket till kärlek i mina ögon.

Ja, så är det tyvärr. Men även detta beror ofta på att folk väljer partner efter hur stor plånbok den har, eller vilken status den har. Det blir ofta så fel det bara kan bli.

Men sådana har människor blivit p.g.a materialismen. Alla vill framstå så bra de någonsin kan, och visa att de har så mycket de bara kan, må det kosta vad det vill! De tänker inte långsiktigt. Vissa tänker inte överhuvudtaget, verkar det som Nyckelordet är narcissism.