Hej
Det går alldeles utmärkt att ha kvar mattan på ett betonggolv om denna är hel och inte har lossnat någonstans. Den är en utmärkt fuktspärr och kakelfixet fäster bra på den om man ruggar upp ordentligt med ett 40-papper. Det finns inga fix i handeln som skulle kunna lösa upp en plastmatta och det fäster som berg. Jag gjorde det i en bostadsrättslägenhet 1992 och inga problem har yppat sig ännu efter 14 år.
Bry dig inte om alla besservissrar som påstår att man inte får göra vare sig det ena eller det andra.
Lycka till
Gunnar
Det går alldeles utmärkt att ha kvar mattan på ett betonggolv om denna är hel och inte har lossnat någonstans. Den är en utmärkt fuktspärr och kakelfixet fäster bra på den om man ruggar upp ordentligt med ett 40-papper. Det finns inga fix i handeln som skulle kunna lösa upp en plastmatta och det fäster som berg. Jag gjorde det i en bostadsrättslägenhet 1992 och inga problem har yppat sig ännu efter 14 år.
Bry dig inte om alla besservissrar som påstår att man inte får göra vare sig det ena eller det andra.
Lycka till
Gunnar
Nu är jag nybörjare men Norre har väl rätt? Det är endast ett fåtal mattor som är godkända som tätskikt under keramik enligt GVK: http://www.gvk.se/produkter/plast.asp?art_cat=72
Fast i och för sig så är dom ju besservissrar.
Fast i och för sig så är dom ju besservissrar.
Det finns ju i princip 3 sätt att göra badrum på. Dels kan man göra rätt.
Då följer man ett dokumenterat godkänt system, man följer anvisningarna för detta system slaviskt. Upptäcker man att just det valda systemet inte beskriver hur man gör en detalj (ex. materialval med artikelnummer för tätningsmanschett för rör) så byter man system. För gör man minsta lilla egen "uppfinning" så gör man inte längre rätt. Att följa ett system innebär blandannat man måste följa det ända ut till fix och fog.
Om det sedan ändå skulle bli en läcka så bör man kunna få ersättning dels av sitt försäkringsbolag, dels av tillverkarens ansvarsförsäkring.
Alternativ 2 är att man hittar på något eget, men gör det nogrannt, kanske hittar billig fix på ett byggvaruhus, lite tätninsgmedel någonannanstans. Kör lite silikon i skarven mellan den icke bytta väggen och golvet osv. Gör man det nogrannt och har lite tur så blir det lika tätt som att göra rätt. MEN om det inte blir tätt så får man inte ett öre av försäkringsbolaget, man kan bli fullt ut ersättninsgskyldig för skador på intillliggande lägenheter, och är föreningen tuff så kan man bli utesluten (vräkt).
Alternativ 3. innebär att man gör något alldeles eget. Tätningsmedel är så dyrt så jag hittar på lite egna metoder. Detta blir garanterat inte tätt, och konskekvenserna blir definitvt lika dyra som de kan bli i alternativ 2, risken för uteslutning blir överhängande.
De som följer alternativ 2, kan i många fall vara helt omedvetna om att de inte följt ett system, har bara inte läst hela instruktionen. Det blir också oftast tätt även om man använder en gammal plastmatta av okänd härkomst som tätskikt. problemet är ju de fall där mattan faktiskt bryts ned, när den billiga kakelfixen från rusta visar sig äta sig igenom tätskiktet man köpte på Bauhaus osv. Detta är osannolika händelser men inte otänkbara, och det kan bli vansinnigt dyrt att ha fel. Under min tid som brf ordförande hade vi ett antal vattenskador i fastigeheterna men en av dem stack ut där låg notan på ca 2 miljoner efter ett icke-fackmannamässigt jobb (visserligen vvs, inte plattor). Slutnotan var inte klar när jag flyttade 3 år efter skadetillfället.
Då följer man ett dokumenterat godkänt system, man följer anvisningarna för detta system slaviskt. Upptäcker man att just det valda systemet inte beskriver hur man gör en detalj (ex. materialval med artikelnummer för tätningsmanschett för rör) så byter man system. För gör man minsta lilla egen "uppfinning" så gör man inte längre rätt. Att följa ett system innebär blandannat man måste följa det ända ut till fix och fog.
Om det sedan ändå skulle bli en läcka så bör man kunna få ersättning dels av sitt försäkringsbolag, dels av tillverkarens ansvarsförsäkring.
Alternativ 2 är att man hittar på något eget, men gör det nogrannt, kanske hittar billig fix på ett byggvaruhus, lite tätninsgmedel någonannanstans. Kör lite silikon i skarven mellan den icke bytta väggen och golvet osv. Gör man det nogrannt och har lite tur så blir det lika tätt som att göra rätt. MEN om det inte blir tätt så får man inte ett öre av försäkringsbolaget, man kan bli fullt ut ersättninsgskyldig för skador på intillliggande lägenheter, och är föreningen tuff så kan man bli utesluten (vräkt).
Alternativ 3. innebär att man gör något alldeles eget. Tätningsmedel är så dyrt så jag hittar på lite egna metoder. Detta blir garanterat inte tätt, och konskekvenserna blir definitvt lika dyra som de kan bli i alternativ 2, risken för uteslutning blir överhängande.
De som följer alternativ 2, kan i många fall vara helt omedvetna om att de inte följt ett system, har bara inte läst hela instruktionen. Det blir också oftast tätt även om man använder en gammal plastmatta av okänd härkomst som tätskikt. problemet är ju de fall där mattan faktiskt bryts ned, när den billiga kakelfixen från rusta visar sig äta sig igenom tätskiktet man köpte på Bauhaus osv. Detta är osannolika händelser men inte otänkbara, och det kan bli vansinnigt dyrt att ha fel. Under min tid som brf ordförande hade vi ett antal vattenskador i fastigeheterna men en av dem stack ut där låg notan på ca 2 miljoner efter ett icke-fackmannamässigt jobb (visserligen vvs, inte plattor). Slutnotan var inte klar när jag flyttade 3 år efter skadetillfället.