Det faktum att det inte spökar i vårat hus, inte ett enda pip, knyst eller knak på många år, är det yttersta beviset på att spöken inte finns. Ty, om det är nånstans det hade spökat om spöken funnits, är i läkarvillan till ett gammalt sinnesjukhus, men ack-nej. 
Kanske denna sida kan lösa dina problem. Orkar inte berätta allt som hänt våra hundar kan intyga.thomasx skrev:
Här är länken http://www.dianabengtsson.se/58360845
Hamnade i fel inläggthomasx skrev:
En kväll förra vintern stod jag och skruvade bil ute i ladan när jag hörde tydlliga steg nedför lofttrappan bakom mig. Vänder mig om och ser naturligtvis ingen, men när ljudet når sista steget ser jag en mus som hoppar sista biten ner på golvet. Trappgående möss...
Vet ej om det är värt att lyfta denna tråd, men....
Jag kan börja med att säga att jag har svårt att tro på spöken. Min sambo däremot tror ganska hårt på dom.
Jag har varit med om några saker när jag var i ungdomens ålder. Min, nu bortgånge morfar och min mormor köpte ett soldattorp i mitten av 90-talet. Min morfar renoverade skiten ur den stugan (Finländsk arbetsnarkoman) efter hästmyror. Stugan i sig byggdes på 1700-talet till en soldat och har i princip förfallit tills mina morföräldrar fick tag i det.
Jag fick spendera många fina sommardagar där och det var en fröjd. Min mormor, som alltid trott på det övernaturliga, påstår att hon har sett märkliga fenomen och spöken där sen början.
Det hon aldrig nämnt däremot var en kvinna i vit klänning, men det var just vad jag och mina kusiner såg en natt.
Vi sov uppe på övervåningen i en våningsäng, man kan från båda våningarna i sängen se ut över baksidan av huset och in i skogen. Det som hände denna natt var för mig fortarande oförklarigt. För att ta sig till övervåningen så behöver man gå via en trappa på utsidan.
Efter att vi hade somnat så vaknade jag av att det ryckte i dörr handtaget i dörren till övervåningen. Och då menar jag att det verkligen RYCKTE. Handtaget for upp och ner samtidigt som man hörde att dörren försökte dras utåt.
Detta hade jag kunnat avfärde som en räv för att hålla mig själv i förstånd, men det var när det hade slutat dra i dörrhandtaget som jag och min kusin tittade ut genom fönstret och såg en kvinna i vit kjol gå ut i skogen för att sedan upplösas som jag började bli ordentlig skitnödig.
Vi berättade för mormor om det på morgonen, hon sa lugnt, det är bara spöket från hon som bott här innan.
Fick inte mig att känna mig bättre.
Nu bor vi på tomten där min sambos morfäldrar bodde, vi rev deras hus och byggde nytt. Dom lovade att inte spöka för mig efter att dom dog, men min sambo ville gärna ha dom här. Och mycket riktigt fick hon besök innan vi rivit det gamla huset.
Jag var ute på tomten och plockade skräp från fasadrivningen och min sambo var fortfarande inne i huset.
Helt plötsligt hör jag ett skrik, jag springer in för att kolla vad som hänt.
Jag tror själv att det kan ha varit en spindel, men frågar min sambo.
Hon säger att det absolut låtit som någon som försökt smyga sig på henne (jag bruka göra detta). Hon hade hört de distinkta smygande stegen på det klena golvet och kastat sig om för att skrämma vad hon trodde skulle vara mig. Det stod ingen där och hon lyckades skrämma sig själv. Hon är tvärsäker på att det var någon av hennes morföräldrar som försökt besöka henne.
Varken jag eller min sambo har sett något i det nya huset, däremot har äldsta sonen (3 år) sagt att han pratat med en "tant" i "stol med däck på".
Min sambos mormor satt i rullstol de sista tre åren!
Vad säger man om det!?
//danne
Jag kan börja med att säga att jag har svårt att tro på spöken. Min sambo däremot tror ganska hårt på dom.
Jag har varit med om några saker när jag var i ungdomens ålder. Min, nu bortgånge morfar och min mormor köpte ett soldattorp i mitten av 90-talet. Min morfar renoverade skiten ur den stugan (Finländsk arbetsnarkoman) efter hästmyror. Stugan i sig byggdes på 1700-talet till en soldat och har i princip förfallit tills mina morföräldrar fick tag i det.
Jag fick spendera många fina sommardagar där och det var en fröjd. Min mormor, som alltid trott på det övernaturliga, påstår att hon har sett märkliga fenomen och spöken där sen början.
Det hon aldrig nämnt däremot var en kvinna i vit klänning, men det var just vad jag och mina kusiner såg en natt.
Vi sov uppe på övervåningen i en våningsäng, man kan från båda våningarna i sängen se ut över baksidan av huset och in i skogen. Det som hände denna natt var för mig fortarande oförklarigt. För att ta sig till övervåningen så behöver man gå via en trappa på utsidan.
Efter att vi hade somnat så vaknade jag av att det ryckte i dörr handtaget i dörren till övervåningen. Och då menar jag att det verkligen RYCKTE. Handtaget for upp och ner samtidigt som man hörde att dörren försökte dras utåt.
Detta hade jag kunnat avfärde som en räv för att hålla mig själv i förstånd, men det var när det hade slutat dra i dörrhandtaget som jag och min kusin tittade ut genom fönstret och såg en kvinna i vit kjol gå ut i skogen för att sedan upplösas som jag började bli ordentlig skitnödig.
Vi berättade för mormor om det på morgonen, hon sa lugnt, det är bara spöket från hon som bott här innan.
Fick inte mig att känna mig bättre.
Nu bor vi på tomten där min sambos morfäldrar bodde, vi rev deras hus och byggde nytt. Dom lovade att inte spöka för mig efter att dom dog, men min sambo ville gärna ha dom här. Och mycket riktigt fick hon besök innan vi rivit det gamla huset.
Jag var ute på tomten och plockade skräp från fasadrivningen och min sambo var fortfarande inne i huset.
Helt plötsligt hör jag ett skrik, jag springer in för att kolla vad som hänt.
Jag tror själv att det kan ha varit en spindel, men frågar min sambo.
Hon säger att det absolut låtit som någon som försökt smyga sig på henne (jag bruka göra detta). Hon hade hört de distinkta smygande stegen på det klena golvet och kastat sig om för att skrämma vad hon trodde skulle vara mig. Det stod ingen där och hon lyckades skrämma sig själv. Hon är tvärsäker på att det var någon av hennes morföräldrar som försökt besöka henne.
Varken jag eller min sambo har sett något i det nya huset, däremot har äldsta sonen (3 år) sagt att han pratat med en "tant" i "stol med däck på".
Min sambos mormor satt i rullstol de sista tre åren!
Vad säger man om det!?
//danne
Att många många många människor upplever saker som inte stämmer överens med allmänhetens mer eller mindre överenskomna teori om hur verkligheten fungerar. Vilket betyder att "vi" inte vet allt. Det kommer "vi" aldrig göra men i stor utsträckning ändå argumentera utifrån att "vi" gör.danneg86 skrev:
Typ.
Välkommen hit!
Jag tycker att det är idiotiskt att bara avfärda spöken som vissa har gjort i den här tråden tidigare. Det finns mycket som vi inte känner till. Jag brukar ta elektricitet som exempel. För några hundra år sen visste de flesta inte vad elektricitet var, men det finns iallafall. Vad är det som säger att vi vet allt nu?
Hos oss försvinner saker ofta och det är inte så att vi har förlagt sakerna (naturligtvis gör vi det ibland också), utan man kan leta igenom en låda efter tex nycklar flera gånger och sen helt plötsligt ligger nycklarna där, överst i lådan. Eller sitter i låset i dörren där man redan kollat.
Däremot har jag aldrig sett någon, men tror säkert att spöken kan visa sig.
Hos oss försvinner saker ofta och det är inte så att vi har förlagt sakerna (naturligtvis gör vi det ibland också), utan man kan leta igenom en låda efter tex nycklar flera gånger och sen helt plötsligt ligger nycklarna där, överst i lådan. Eller sitter i låset i dörren där man redan kollat.
Däremot har jag aldrig sett någon, men tror säkert att spöken kan visa sig.
Jag vill tro på dem, önskar att de finns, så att det finns ett liv efter detta. Men finner det svårt, trots alla rapporterade upplevelser finns inte ett enda, inte ett enda, dokumenterat till eftervärlden, alla försök att bekräfta det övernaturliga har misslyckats, helt utan undantag. Så även om vi inte kan känna oss helt säkra, och hoppet lever vidare, så måste vi nog tyvärr känna oss väldigt säkra
För, om det inte spökar för fem öre här, där vi bor, då kan det knappast finnas några spöken. För, jag menar, i en hundra+ år gammal läkarvilla till ett sinnessjukhus ...
För, om det inte spökar för fem öre här, där vi bor, då kan det knappast finnas några spöken. För, jag menar, i en hundra+ år gammal läkarvilla till ett sinnessjukhus ...
Jag märker nu att jag inte är helt konsekvent... Jag är inte säker på att det finns nåt liv efter detta, även om vi brukar skylla på morfar när saker försvinner och sen plötsligt finns där igen, men jag tror att det finns nåt (som alla brukar säga). Det kan inte heller vara en slump alla konstiga sammanträffanden som sker. Eller som när man tappar ett papper på marken och böjer sig ner för att ta det och det blåser iväg precis när man nuddar det. Jag tror mera på nån parallell värld eller nåt sånt, men jag har inte brytt mig om att fundera så mycket. Tycker bara inte man ska avfärda sånt som inte kan bevisas.
Maffigt att bo i en gammal läkarvilla, men är det inte i sjukhuset det borde spöka i så fall?
Maffigt att bo i en gammal läkarvilla, men är det inte i sjukhuset det borde spöka i så fall?
http://www.dailymail.co.uk/femail/a...ted-Our-son-World-War-II-pilot-come-life.htmlthomasx skrev:
http://books.google.se/books/about/Soul_Survivor.html?id=g893xgpPXIsC&redir_esc=y
Så länge man kan bli varse om, och överkomma, sin kognitiva dissonans så finns där massor odisputabel information att tillgå. Men det är inte helt enkelt att ta steget till att erkänna att man trott fel så många år man levt. Dessutom rädslan att bli snetittad på, bakom-ryggen-snackad om eller rent av utskrattad och därmed ensam osv gör att många inte nämner upplevelser alls för andra, eller förtränger helt...
odisputabel? Odisputabel enligt vem då? Jag har aldrig sett ett enda belägg för något dylikt. Påståenden finns det hur mycket som helst av, men faktiska belägg, inte ett enda.MaxPax skrev:
Som pojken och piloten. Inte förrän hela historien är utredd kommer det till allmänhetens kännedom, och inte en enda grej som kan styrka det inträffade finns att tillgå, någon film på pojken som två-åring, talandes om sin flygkrasch i sömnen, t.ex. Med tanke på föräldrarnas intresse redan då för detta fenomen, är det inte ganska märkligt att de inte har dokumenterat någonting av detta på ett just "odisputabelt" sätt.
Å sen skrev mamma och pappa en bok om alltihop. Undrar vilket som kom först, idén om boken, eller pojkens mardrömmar ... ...