Domen med postväxlarna överklagades av dödsboet till HovR som hade lite annorlunda syn på saken.
Hovrätten över Skåne och Blekinge T 28-07
Postväxlarna, som var utställda på den numera avlidna före detta ägaren till fastigheten, var påtecknade in blanco av honom. Huvudfrågan i målet är om de aktuella postväxlarna utgör hittegods och därmed berättigar till hittelön.
Hovrätten kommer efter utredning fram till att postväxlarna aldrig befunnit sig utom någons besittning och därmed inte kan anses vara hittegods. Även om den före detta fastighetsägaren inte vetat om att postväxlarna låg i värdeskåpet eller ej har de ändå varit i hans besittning fram till hans död. Då övergick besittningen till dödsboet respektive de nya ägarna.
Eftersom växlarna inte utgör hittegods i lagens mening är de nya ägarna heller inte berättigade till hittelön för att ha återfunnit dem. Med ändring av tingsrättens beslut lämnar hovrätten käromålet utan bifall.
http://www.dagensjuridik.se/2008/03/upphittade-postvaxlar-inte-hittegods
I domen framgår det:
Det var ostridigt att ägaren (den avlidne) lagt in postväxlarna i värdeskåpet medan han bodde i fastigheten. Postväxlarna var i hans besittning vid dödsfallet (då han fortfarande ägde fastigheten). Dödsboet tog över fastigheten och sålde den till paret. Postväxlarna var alltså alltid i någons besittning enligt rätten.
Värdeskåpet var inte
Resonemanget som HovR för är lite luddigt.
Hur man bevisar att föremålet alltid varit i någons besittning och inte kvarglömt är ju en annan fråga dock...
Jag skulle argumentera för att om man säljer fastigheten (och inte dör som ovan), och "kommer på" att man "glömt" sitt inmurade värdeskåp efter 10 år, har man inte heller varit i besittning av föremålet. Men man kan ju vara ägare fortfarande alternativt så finns det inte någon ägare alls, och då är det lagen om hittegods som gäller.
Hovrätten över Skåne och Blekinge T 28-07
Postväxlarna, som var utställda på den numera avlidna före detta ägaren till fastigheten, var påtecknade in blanco av honom. Huvudfrågan i målet är om de aktuella postväxlarna utgör hittegods och därmed berättigar till hittelön.
Hovrätten kommer efter utredning fram till att postväxlarna aldrig befunnit sig utom någons besittning och därmed inte kan anses vara hittegods. Även om den före detta fastighetsägaren inte vetat om att postväxlarna låg i värdeskåpet eller ej har de ändå varit i hans besittning fram till hans död. Då övergick besittningen till dödsboet respektive de nya ägarna.
Eftersom växlarna inte utgör hittegods i lagens mening är de nya ägarna heller inte berättigade till hittelön för att ha återfunnit dem. Med ändring av tingsrättens beslut lämnar hovrätten käromålet utan bifall.
http://www.dagensjuridik.se/2008/03/upphittade-postvaxlar-inte-hittegods
I domen framgår det:
Det var ostridigt att ägaren (den avlidne) lagt in postväxlarna i värdeskåpet medan han bodde i fastigheten. Postväxlarna var i hans besittning vid dödsfallet (då han fortfarande ägde fastigheten). Dödsboet tog över fastigheten och sålde den till paret. Postväxlarna var alltså alltid i någons besittning enligt rätten.
Värdeskåpet var inte
Resonemanget som HovR för är lite luddigt.
Hur man bevisar att föremålet alltid varit i någons besittning och inte kvarglömt är ju en annan fråga dock...
Jag skulle argumentera för att om man säljer fastigheten (och inte dör som ovan), och "kommer på" att man "glömt" sitt inmurade värdeskåp efter 10 år, har man inte heller varit i besittning av föremålet. Men man kan ju vara ägare fortfarande alternativt så finns det inte någon ägare alls, och då är det lagen om hittegods som gäller.
Redigerat:
Jag tycker att sista inlägget belägger min tidigare åsikt att äganderätten är starkt skyddad.
Dvs föremål byter inte ägare bara för att de t.ex. är gömda i ett hus som säljs.
Men jag tycker nog ändå att detta är lite av en sidofråga, i min mening är alltså TS bekant troligen ägare till de värdefulla föremålen i huset ( om denne ägde huset innan och ägde dem då, eller är arvinge).
Problemet ligger troligen inte i ägarförhållandet, utan hur man praktiskt går tillväga för att få föremålet/föremålen tillbaka i sin besittning.
Och där har jag tyvärr inget speciellt att bidra med.
Dvs föremål byter inte ägare bara för att de t.ex. är gömda i ett hus som säljs.
Men jag tycker nog ändå att detta är lite av en sidofråga, i min mening är alltså TS bekant troligen ägare till de värdefulla föremålen i huset ( om denne ägde huset innan och ägde dem då, eller är arvinge).
Problemet ligger troligen inte i ägarförhållandet, utan hur man praktiskt går tillväga för att få föremålet/föremålen tillbaka i sin besittning.
Och där har jag tyvärr inget speciellt att bidra med.
Fast domen klargör inte några principiella frågor kring ägandet, utan endast om föremålet kan räknas som hittegods om det aldrig varit utom envars besittning. Har föremålet alltid varit i besittning kan det inte hittas... alltså inte en fråga om hittegods och därmed inte hittelön.
Det var ostridigt vem som var ägare till föremålet och föremålet var faktiskt upphittat.
Men det luddiga är frågan om det är möjligt att ett föremål alls kan vara utom envars besittning.
Man kan argumentera för att besittning av föremålet alltid övergår till någon annan även om det nu skulle vara näringsidkare eller staten som äger utrymmet där föremålet råkar befinna sig. Då skulle det aldrig räknas som hittegods... så är ju inte fallet.
Men det här "fallet" bör ju utspela sig mer så här:
Ägaren måste ha meddelat fastighetsägaren om var föremålet finns.
Om fastighetsägaren vägrar att överlämna föremålet kan ägaren ansöka om särskild handräckning med motiveringen "olovligt hindrande".
Fastighetsägaren kan överklaga beslutet, och ärendet får prövas i tingsrätten.
Låt oss säga att ägaren gömt (inmurat eller intimrat i hus, nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt) ett föremål i fastigheten, kommer 10 år senare och vill återfå det.
Ägaren kommer argumentera för att han är i besittning av föremålet eftersom han har vetskap om var egendomen befann sig och på så sätt är det möjligt för honom att återfå den (trots att han inte äger fastigheten längre).
Fastighetsägaren bestrider att han olovligt hindrat ägaren från att återta föremålet eftersom det skulle innebära ett ingrepp på hans egendom för att säkerställa att föremålet existerar eller ta fram det. Han kan inte bekräfta om föremålet existerar och har därför inte heller tillvaratagit eventuella föremålet.
Jag tror inte det finns en klar utgång i sådan tvist likt med exemplet där föremålet faktiskt anträffats likt postväxlarna. Ägaren saknar möjlighet att själv återfinna föremålet, men det finns ju möjlighet att han lyckas bevisa han varit i besittning av föremålet när han gömde det. Att rätten skulle besluta att genomföra handräckning av ett föremål som inte påträffats förefaller dock mindre rimligt. Han måste ju bevisa att föremålet faktiskt ligger kvar gömt där. Ägaren måste dessutom haft något motiv när han gömde föremålet och hur han tänkt återta det.
Annars skulle det vara fritt fram att gjuta in föremål i husgrunden, sälja huset och 90 år senare kräva att riva huset för att få tillbaka det.
Det var ostridigt vem som var ägare till föremålet och föremålet var faktiskt upphittat.
Men det luddiga är frågan om det är möjligt att ett föremål alls kan vara utom envars besittning.
Man kan argumentera för att besittning av föremålet alltid övergår till någon annan även om det nu skulle vara näringsidkare eller staten som äger utrymmet där föremålet råkar befinna sig. Då skulle det aldrig räknas som hittegods... så är ju inte fallet.
Men det här "fallet" bör ju utspela sig mer så här:
Ägaren måste ha meddelat fastighetsägaren om var föremålet finns.
Om fastighetsägaren vägrar att överlämna föremålet kan ägaren ansöka om särskild handräckning med motiveringen "olovligt hindrande".
Fastighetsägaren kan överklaga beslutet, och ärendet får prövas i tingsrätten.
Låt oss säga att ägaren gömt (inmurat eller intimrat i hus, nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt) ett föremål i fastigheten, kommer 10 år senare och vill återfå det.
Ägaren kommer argumentera för att han är i besittning av föremålet eftersom han har vetskap om var egendomen befann sig och på så sätt är det möjligt för honom att återfå den (trots att han inte äger fastigheten längre).
Fastighetsägaren bestrider att han olovligt hindrat ägaren från att återta föremålet eftersom det skulle innebära ett ingrepp på hans egendom för att säkerställa att föremålet existerar eller ta fram det. Han kan inte bekräfta om föremålet existerar och har därför inte heller tillvaratagit eventuella föremålet.
Jag tror inte det finns en klar utgång i sådan tvist likt med exemplet där föremålet faktiskt anträffats likt postväxlarna. Ägaren saknar möjlighet att själv återfinna föremålet, men det finns ju möjlighet att han lyckas bevisa han varit i besittning av föremålet när han gömde det. Att rätten skulle besluta att genomföra handräckning av ett föremål som inte påträffats förefaller dock mindre rimligt. Han måste ju bevisa att föremålet faktiskt ligger kvar gömt där. Ägaren måste dessutom haft något motiv när han gömde föremålet och hur han tänkt återta det.
Annars skulle det vara fritt fram att gjuta in föremål i husgrunden, sälja huset och 90 år senare kräva att riva huset för att få tillbaka det.
Redigerat:
Ja det verkade ju vara ostridigt fastän föremålet fanns i ett hus med ny ägare. Det är ju det jag menar.D DMOL skrev:
Ägandet följer inte med huset.
Men jag håller helt med om att fortsättningen kan bli svår.