Fast jag tycker det är konstigt att ungar alltid är i trotsåldern om jag säger så. Min ex sambo skyllde alltid på det, men det var bara mot henne dom var trotsiga. Dock var det hon som bara inte satte gränser och hon var allt annat än konsekvent. Som sagt, ex. 
Jag tycker att det är viktigt att vara mänsklig i sin föräldraroll. Vissa människor trivs med att vara konsekventa, andra gör inte det. Det blir sällan bra om man spelar en roll inför sina barn, till exempel tvingar sig att vara stark och konsekvent om man inte själv känner sig hemma i ett sånt förhållningssätt.
Jag tror också att trots är ett ord som överanvänds. Barn i 2-3-4-årsåldern som börjar vilja bestämma över sina egna liv är ju det mest fantastiska som finns. (Även om det så klart kan bli påfrestande för omgivningen.) Att vilja bestämma själv när man ska äta godis, vilka leksaker man ska ha, vilka kläder som är fina - allt det är uttryck för att barnet börjar forma sig själv som en autonom människa. I en vuxens ögon kan barnets önskningar ofta ses som överdrivna och löjliga, men i barnets värld handlar såna önskningar om nåt mer grundläggande. Och från barnets perspektiv är det snarare de ständigt nejsägande föräldrarna som har fastnat i en permanent trotsålder.
Jag tror också att trots är ett ord som överanvänds. Barn i 2-3-4-årsåldern som börjar vilja bestämma över sina egna liv är ju det mest fantastiska som finns. (Även om det så klart kan bli påfrestande för omgivningen.) Att vilja bestämma själv när man ska äta godis, vilka leksaker man ska ha, vilka kläder som är fina - allt det är uttryck för att barnet börjar forma sig själv som en autonom människa. I en vuxens ögon kan barnets önskningar ofta ses som överdrivna och löjliga, men i barnets värld handlar såna önskningar om nåt mer grundläggande. Och från barnets perspektiv är det snarare de ständigt nejsägande föräldrarna som har fastnat i en permanent trotsålder.
Tycker faktiskt väldigt synd om många av dagens barn. Dagens samhälle är verkligen inte anpassat för barn. Förr bodde man bland släkt och vänner och sprang runt bland folk man kände. Nu lämnas man skittidigt på dagis bland tusen andra ungar, hämtas sent, känner knappt grannarna, har stressade föräldrar som aldrig kopplar av, kopplar ner. Däremot ställer dom upp på att skjutsa kidzen till tusen olika aktiviteter och grejjer för att man måste ju kunna spela fotboll/dansa/åka skidor/skridskor/simma osv innan man fyllar sex.
Men hur många föräldrar sätter sig faktiskt med barnen och umgås och pratar med dom och tar sig rejäl tid? Tror mycket av dagens rätt bisarra reaktioner hos barn (t.ex. tråden om kalaset som spårade ut) är ett direkt resultat av barn och föräldrar som inte riktigt trivs så bra i dagens samhälle.
Men hur många föräldrar sätter sig faktiskt med barnen och umgås och pratar med dom och tar sig rejäl tid? Tror mycket av dagens rätt bisarra reaktioner hos barn (t.ex. tråden om kalaset som spårade ut) är ett direkt resultat av barn och föräldrar som inte riktigt trivs så bra i dagens samhälle.
Redigerat:
Jag gillar DO9 resonemang. Klart att man i varje generation tyckte att det var nog bättre det där med barnuppfostran när de växte upp.
Alltså föräldraskapet innebär att man måste fatta obekväma beslut. Det är det som det innebär att vara förälder och det är det som extremt många verkar ha svårt för. Men det beskrivs dåligt tycker jag.
Alltså föräldraskapet innebär att man måste fatta obekväma beslut. Det är det som det innebär att vara förälder och det är det som extremt många verkar ha svårt för. Men det beskrivs dåligt tycker jag.
När jag var barn slapp jag ärva kläder som min mamma så jag var oerhört bortskämd. Idag skall barnen ha en iPad. Är det bortskämt? Tja, knappast om föräldrarna tycker det är en småutgift. Beror ju på familjens inkomst. När jag gick i högstadiet var det lite bortskämt att mina föräldrar köpte mig en egen räknare, fanns ju klassuppsättningar att låna från (som läraren bar med sig i en låda).
Det viktiga är att man kan sätta gränser och tvinga barnen att följa dom, oavsett vilken konsumtionsnivå familjen ligger på. Och detta händer i alla familjer. Det viktiga är att man som förälder inte vänjer sig vid att köpa sig ur varje situation utan tar konflikten och lär barnet förstå varför det måste hålla sig inom de ramar som föräldrarna satt upp. Lättare sagt än gjort, kanske.
Det hade varit intressant om föräldern i exemplet hade kunnat lära barnen att dela på paddan och hålla koll på hur mycket var och en spelat i stället för att köpa sig ur situationen med en padda till. Eller också köpa barnen var sin billig kinespadda för att lära dom att inte underordna sig varumärkenshysterin.
Personligen skulle jag vilja se att daghem och skolor förbjöd varumärken. Typ att föräldrarna måste ta bort alla emblem från bilen, samtliga etiketter måste klippas bort från kläder, kläder med invävda varumärken får dom övermålade etc. Helst att alla går omkring i arméuniform m/58, fast det kanske bara händer i mina drömmar? Ok, lite överdrivet men jag tycker det är värre när barnen (och vuxna) bara vill konsumera ett varumärke snarare än en funktion.
Det viktiga är att man kan sätta gränser och tvinga barnen att följa dom, oavsett vilken konsumtionsnivå familjen ligger på. Och detta händer i alla familjer. Det viktiga är att man som förälder inte vänjer sig vid att köpa sig ur varje situation utan tar konflikten och lär barnet förstå varför det måste hålla sig inom de ramar som föräldrarna satt upp. Lättare sagt än gjort, kanske.
Det hade varit intressant om föräldern i exemplet hade kunnat lära barnen att dela på paddan och hålla koll på hur mycket var och en spelat i stället för att köpa sig ur situationen med en padda till. Eller också köpa barnen var sin billig kinespadda för att lära dom att inte underordna sig varumärkenshysterin.
Personligen skulle jag vilja se att daghem och skolor förbjöd varumärken. Typ att föräldrarna måste ta bort alla emblem från bilen, samtliga etiketter måste klippas bort från kläder, kläder med invävda varumärken får dom övermålade etc. Helst att alla går omkring i arméuniform m/58, fast det kanske bara händer i mina drömmar? Ok, lite överdrivet men jag tycker det är värre när barnen (och vuxna) bara vill konsumera ett varumärke snarare än en funktion.
Oj vad den här tråden drog iväg roligt ^^
Det här med stora barngrupper köper inte riktigt jag. Och jag kan heller inte riktigt förstå allt tjafs i media om "barngrupperna blir större" för jag är 25 och jag gick i skolan på sent 90 tal. Har faktiskt tittat på mitt klassfoto i femman var vi 36 elever på 1 lärare. I fyran var vi 32 elever på en lärare och i trean var vi 34 elever på 1 lärare. Var olka lärare alla år och ingen hade ett problem med att ha ordning och reda i klassen trots en stor barngrupp.
Jag tror snarare problemet ligger i att lärarna inte får göra någonting. Vi hade en manlig lärare i sexan då kom också mobiltelefonen nokia 3310 med snake, och var någon unge bråkig och inte ville lägga ned telefonen på lektionstid så lyfte han stolen som ungen sat på med ungen ut ur klassrummet, du får komma tillbaka när du har skärpt dig. Skulle en lärare göra så idag oh nej gud så hemskt barnmisshandel!
En elev kan ju sitta och flina läraren rakt upp i ansiktet samtidigt som de spelar youtube på telfonen på hög nivå oc bara säga nej när läraren säger till dem att stänga av för nåt mer får läraren inte göra. Att ta telefonen är egenmäktigt förfarande, att ta ungen under amren och leda ut den är barnmisshandel, att skälla ut ungen för mycket är psykiskt stress och påfrestning som man inte får utsätta barn för.
Det är nog ett större problem än stora barngrupper.
Sedan det som gör mig lite mörkrädd är att barn idag tycks få coh få och få saker som de inte är rädda om öht. En laptop den kan man bara slänga rakt ned i väskan för den är ju skolans...Eller en iphone behöver man inte bry sig om det tar ju försäkringen..
Det känns som att de kommer få en rejäl chock när dessa barn ska bo själva på ex csn på 9000 kr i månaden och inte har råd att ha dyra prylar och inte vara rädd om det man har...
Det här med stora barngrupper köper inte riktigt jag. Och jag kan heller inte riktigt förstå allt tjafs i media om "barngrupperna blir större" för jag är 25 och jag gick i skolan på sent 90 tal. Har faktiskt tittat på mitt klassfoto i femman var vi 36 elever på 1 lärare. I fyran var vi 32 elever på en lärare och i trean var vi 34 elever på 1 lärare. Var olka lärare alla år och ingen hade ett problem med att ha ordning och reda i klassen trots en stor barngrupp.
Jag tror snarare problemet ligger i att lärarna inte får göra någonting. Vi hade en manlig lärare i sexan då kom också mobiltelefonen nokia 3310 med snake, och var någon unge bråkig och inte ville lägga ned telefonen på lektionstid så lyfte han stolen som ungen sat på med ungen ut ur klassrummet, du får komma tillbaka när du har skärpt dig. Skulle en lärare göra så idag oh nej gud så hemskt barnmisshandel!
En elev kan ju sitta och flina läraren rakt upp i ansiktet samtidigt som de spelar youtube på telfonen på hög nivå oc bara säga nej när läraren säger till dem att stänga av för nåt mer får läraren inte göra. Att ta telefonen är egenmäktigt förfarande, att ta ungen under amren och leda ut den är barnmisshandel, att skälla ut ungen för mycket är psykiskt stress och påfrestning som man inte får utsätta barn för.
Det är nog ett större problem än stora barngrupper.
Sedan det som gör mig lite mörkrädd är att barn idag tycks få coh få och få saker som de inte är rädda om öht. En laptop den kan man bara slänga rakt ned i väskan för den är ju skolans...Eller en iphone behöver man inte bry sig om det tar ju försäkringen..
Det känns som att de kommer få en rejäl chock när dessa barn ska bo själva på ex csn på 9000 kr i månaden och inte har råd att ha dyra prylar och inte vara rädd om det man har...
Och problemet med att vakna upp i verkligheten är inte nytt. Problemet är att vi idag lever i en konsumtionsgemenskap i stället för en produktionsgemenskap. Nu vill jag inte uppmuntra till barnarbete men när en kollega sa för en månad sedan att han aldrig skulle tvinga sina barn att dela ut direktreklam fick jag en chock. Han är 50 och några och skulle hellre köpa en iPhone till barnen än att de tvingades dela ut reklam och spara.
När lagade ni mat med era barn senast? Eller lagade en trasig sak i stället för att köpa en ny?
När lagade ni mat med era barn senast? Eller lagade en trasig sak i stället för att köpa en ny?
Ahhh, den var rätt skarp ...
Och det är kineserna som lever i en produktionsgemenskap då?Anders_Nilsson skrev:
Hehe.katten12 skrev:
Och jag är så gammal att jag tycker att redan "ni" var en totalt förlorad generation.
Jag var för 15 år sedan 100% säker att det inte skulle bli något av nästan någon av "er odågor".
Bara en samhällsbelastning som bara kräver en massa serverat på fat.T.om syrran min, 10 år äldre än dig, tänkte jag att det verkade gå käpprätt åt ...
Men just detta tror jag är ett kontinuum, att varje äldre generation förfasas över den yngre.
Garanterat att våra äldre förfasades över oss också ...
Men nuförtiden har jag börjat hysa förtröstan istället, jag tror att varje generation reder ut sin situation själva.
Och varje generation har en annan verklighet att förhålla sig till än den tidigare haft, så svaren och lösningarna sitter nog inte de äldre med hursomhelst.
Det är väl så de medverkande "offren" i program som lyxfällan uppstår.
Edit: Syftade på inlägg #38.
Värst vad ni hinner med att skriva mycket medans jag läser en tråd
Edit: Syftade på inlägg #38.
Värst vad ni hinner med att skriva mycket medans jag läser en tråd
Redigerat:
Nej Kineserna lever inte i någon gemenskap överhuvud taget utan i ett tillstånd av familjesplittring och hänsynslös exploatering. Vad jag menade (som jag tror Mikael fattar ) var att skapa saker tillsammans med barnen. Typ varje lördag lagar man något på huset eller t ex målar något eller fixar i trädgården eller lagar mat tillsammans i stället för att ångestfyllt spendera dagen i något köpcentrum där man lever en hel dag på skitmat. Var själv runt idag för lite småinköp + ansöka om pass för min 6 veckor gamla son (var en intressant upplevelse att ta passbild på et spädbarn) och fyllde buken med IKEAs korv och fuskcola och det är ju inget man hoppas blir standard när pojken blir så gammal att han förstår vad en affär är.
Målet är att när han börjar skolan skall han fråga "-Fröken, vad är en affär för något?":wow:.
) var att skapa saker tillsammans med barnen. Typ varje lördag lagar man något på huset eller t ex målar något eller fixar i trädgården eller lagar mat tillsammans i stället för att ångestfyllt spendera dagen i något köpcentrum där man lever en hel dag på skitmat. Var själv runt idag för lite småinköp + ansöka om pass för min 6 veckor gamla son (var en intressant upplevelse att ta passbild på et spädbarn) och fyllde buken med IKEAs korv och fuskcola och det är ju inget man hoppas blir standard när pojken blir så gammal att han förstår vad en affär är.Målet är att när han börjar skolan skall han fråga "-Fröken, vad är en affär för något?":wow:.
underbart skrivet. Vi vill att barnen ska bli vuxna men de ska inte få utveckla sina tankar och pröva idéer som krävs för att vara vuxen. Det är som med allt nytt vi ska lära oss, ibland går det bra ibland krävs det några försök innan man lyckas. Även vi vuxna som ska pröva något nytt kan ju bryta ihop. Men när barnen gör det så är de ouppfostrade. Eller så har de föräldrar som vill låta barnen medbestämma i familjen, dock missar nog de familjerna att man måste hjälpa barnen att fatta rätt beslut! Genom vägledning och en förmåga att lyssna på barnens tankar men ändå inte alltid ge dem det de vill ha men få en förklaring. Hur ofta hör man inte barnen vilja ha något, allt för ofta säger föräldrarna- ja, eller nej. Hur utvecklar detta barnen- inget. Ger man ett nej eller ja anser jag att det även ska följa en förklaring varför. Vissa av er tänker nog nu att det ska inte behövas barnen ska lyssna på den som svarar. Ni som tänker så, gå till er själva vad händer om ni ställer en fråga till någon och får svaret, - nej! Ni frågar varför eller hur? Barn gör inte det utan blir frustrerade( vilket även vi vuxna blir) eftersom barnen inte har alla verktyg att förklara och föra resonemang. Visst även jag förstår att alla kan ha en dålig dag migrän, influensa och man inte orkar förklara utan det blir ett ja eller nej svar. Tänk på att det även gäller barnen!!!Pära skrev:
Idag ska alla göra karriär, slava på jobbet långa dagar, för att kunna uppdatera sin facebook om sin förträfflighet, så förrådet av självbekräftelse inte sinar.
Man ska like:a, hashtagga och instagramma, överallt, dygnet runt.
Det är dags för föräldrar idag att ägna hela sin närvaro för det viktigaste som finns i livet.
Man ska like:a, hashtagga och instagramma, överallt, dygnet runt.
Det är dags för föräldrar idag att ägna hela sin närvaro för det viktigaste som finns i livet.
Barnen har det inte lätt, föräldrarna är hemma men inte närvarande.
Barnen vill ha uppmärksamhet och bekräftelse, men de blir knappt sedda.
Barnen är jobbiga, föräldrarna får inte tid med det de tycker är viktigt.
Jobba, träna, sociala medier och tv-serier. Allt detta ska barnen konkurrera mot.
Undrar vem som är bortskämda egentligen.
Barnen vill ha uppmärksamhet och bekräftelse, men de blir knappt sedda.
Barnen är jobbiga, föräldrarna får inte tid med det de tycker är viktigt.
Jobba, träna, sociala medier och tv-serier. Allt detta ska barnen konkurrera mot.
Undrar vem som är bortskämda egentligen.