Hantverkare höjer timpris utan att informera

[Mikael_L]

Det blir ju en skillnad om det är firman som stämmer för att få betalt, eller om det är konsumenten som stämmer för att få tillbaka.

Om firman vill ha betalt, och kunden hävdar att priset är oskäligt (med någon sorts argumentation/bevisning), så måste näringsidkaren bevisa att priset är skäligt.

Om det är konsumenten som vill få pengar tillbaka, så måste konsumenten bevisa att priset är oskäligt.

OM priset inte är ett rent fantasipris (typ 50 000/h) så är det nog relativt lätt för hantverkaren att bevisa att priset är skäligt, det behöver ju inte vara en total genomgång av normala priser på marknaden, räcker troligen med några väl valda exempel.

Lite så är det ju.
Men glöm inte att det blir en sak till som inverkar ifall det finns ett avtal (avtalad timpenning) med i bilden. Och avtalet kan ju vara muntligt också, bara att HV har nämnt sin timpenning.

Ja alltså, finns det ett avtal så är det ju avtalet parterna ska förhålla sig till. Den part som vill ändra eller frånträda avtalet kommer få en bevisbörda på sig att förklara varför det ingångna avtalet inte ska gälla. Detta kommer gälla oavsett om det betalats något och oavsett vem som gjort stämningen.

Sen kan ju andra frågor behandlas, t.ex. om det ens finns ett (giltigt) avtal, parterna kan ju vara tvistiga där. Eller så kanske det gäller tolkningen av avtalet, eller om avtalet har tillkommit ohederligt.

Och så kan en sådan här tvist och finnas och måste lösas i ett helt avtalslöst förhållande.

Så det finns gott om vinklar, helt beroende på hur landet ligger samt över vad parterna finner ostridigt samt tvistar om.

 

[Nerre]

Om firman vill ha betalt, och kunden hävdar att priset är oskäligt (med någon sorts argumentation/bevisning), så måste näringsidkaren bevisa att priset är skäligt.

Om det är konsumenten som vill få pengar tillbaka, så måste konsumenten bevisa att priset är oskäligt.

Du har uppenbarligen inte läst det som skrivits tidigare i tråden. Ingen av parterna behöver bevisa nånting, det är domstolen som gör en bedömning av om priset är skäligt eller inte.

 

[DMOL]

Se denna dom som sagt.

Bevisbördan för prisets skälighet

13. I förarbetena till 36 § konsumenttjänstlagen konstateras att bestämmelsen, utöver att inte bli tillämplig om parterna har kommit överens om ett belopp i ett för allt, inte heller gäller ”i den mån” priset har avtalats. Det sägs vidare att ett inte ovanligt fall är att parterna har avtalat om grunderna för prisberäkningen. Man kan t.ex. ha kommit överens om ett visst pris per arbetstimme eller annan beräkningsenhet; detta pris är givetvis bindande mellan parterna. Bestämmelsen blir emellertid då tillämplig beträffande antalet arbetstimmar eller motsvarande, dvs. beträffande den eller de faktorer vid prisberäkningen som parterna inte har träffat avtal om. (Se prop. 1984/85:110 s. 300.)

14. Om priset inte följer av avtalet ska som nämnts konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt. De omständigheter som utpekas särskilt i bestämmelsen är av det slaget att de ofta får en framskjuten roll vid bedömningen av skäligheten. Det gäller exempelvis tjänstens art och omfattning. Det följer samtidigt av bestämmelsen att en sammantagen bedömning av de föreliggande omständigheterna som regel får göras för att prisets skälighet ska kunna bestämmas.

15. Om ett pris är skäligt eller inte är en rättslig bedömning som domstolen ska göra. En part kan därför inte sägas ha bevisbördan för själva skäligheten men däremot för de omständigheter som är avgörande för den skälighetsbedömning som domstolen ska göra. (Jfr NJA 2006 s. 367.)

16. I förarbetena till 36 § konsumenttjänstlagen görs tydliga uttalanden om att det är näringsidkaren som har bevisbördan i fråga om prisets skälighet. Det är näringsidkaren som ska kunna visa att det begärda priset är skäligt med hänsyn till olika relevanta omständigheter (prop. 1984/85:110 s. 93 och 303). Ett liknande uttalande görs i förarbetena till konsumentköplagen (prop. 1989/90:89 s. 145).

17. Den syn på bevisbördans placering som kommer till uttryck i konsumenttjänstlagens förarbeten ligger väl i linje med lagens övergripande syfte och också med den allmänna utgångspunkten att den som kräver betalning har att bevisa sitt krav. Även bestämmelsen i 40 § konsumenttjänstlagen om krav på en specificerad räkning ger stöd för att bevisbördan bör ligga på näringsidkaren.

18. Med hänvisning till det nu anförda är slutsatsen att det är näringsidkaren som ska bevisa att omständigheterna sammantagna är sådana att det begärda priset är skäligt. Om parterna har träffat avtal om något moment rörande prisets bestämmande, exempelvis om timpriset eller någon annan beräkningsgrund, får bedömningen av skäligheten göras utifrån övriga omständigheter med beaktande av parternas överenskommelse i den delen.

Beviskravet i fråga om prisets skälighet

19. Beviskravet preciserar bevisbördans innebörd. Utgångspunkten för tvistemål i allmänhet är att den som har bevisbördan har att styrka eller visa att en viss omständighet föreligger (se bl.a. NJA 2013 s. 524 p. 21 och NJA 2015 s. 233 p. 16). Det saknas skäl att i detta fall tillämpa ett annat beviskrav än det nu angivna.

HD ref till denna kommentar bl.a.:

Spoiler

36.9.5 Vem som ska visa prisets skälighet
En annan bevisfråga av praktisk betydelse rör bevisbördan för prisets skälighet. Den har inte bara direkt betydelse för vad som utgör skäligt pris utan även indirekt betydelse för vem som har bevisbördan för att visst bestämt pris avtalats, enligt vad som just sagts.

Skälighetsbedömningar är normalt att betrakta som rättsfrågor. Emellertid kan bevisbördefrågor aktualiseras beträffande de omständigheter som ingår som en del av skälighetsbedömningen.NJA 2001 s. 177 och NJA 2005 s. 205 inte medfört någon ökad klarhet. I litteraturen verkar den övervägande åsikten vara att näringsidkaren har bevisbördan för omständigheterna kring prisets skälighet.

Frågan om bevisbördan har belysts i enstaka fall i domstolspraxis. I ett opublicerat rättsfall från Hovrätten för Nedre Norrland(42) hade ett bilföretag i Örnsköldsvik hyrt ut en Mercedes 230 Turbo diesel till Västernorrlands läns landsting för sjuktransport. Hyran skulle utgå med 890 kr per dygn inklusive fria mil. Landstinget tyckte att priset var oskäligt och betalade endast en del av hyran. Bilföretaget begärde ytterligare ersättning. Majoriteten i hovrätten gjorde en samlad bedömning av skälighetsfrågan, vilket innebar att ingen part ålades bevisbördan. En dissident ansåg att säljaren hade bevisbördan för de omständigheter som skälighetsbedömningen ska grundas på. Enligt båda meningarna ålades landstinget att betala ytterligare 30 000 kr.

Som framgått tidigare är skälighetsbedömningen normalt att betrakta som en rättsfråga. Det är då lämpligare att som dissidenten se frågan om skäligheten som en bevisbördefråga beträffande de omständigheter som grundar skäligt pris.

Ett opublicerat fall från Hovrätten för Västra Sverige(43) rörde frågan om skäligt pris för målning av byggnader. I domen uttalades att det var näringsidkaren som hade att visa hur många timmar som lagts ned på arbetet. Sedan gick hovrätten över till att värdera antalet timmar. Härvid kom hovrätten fram till att näringsidkaren uppfyllt bevisbördan till 286 timmar mot hävdade 305 timmar.

Också i nämndpraxis har frågan varit uppe. I ARN 2010-5127 hade en näringsidkare utfört VVS-arbeten i en konsuments bostad. Inget pris följde av avtalet och näringsidkaren hade inte lämnat ungefärlig prisuppgift. Med hänvisning till de nämnda uttalandena i förarbetena till konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen anförde nämnden att uttalandena fick uppfattas på det sättet att det, vid tvist om det begärda prisets skälighet, i första hand ankommer på näringsidkaren att lägga fram utredning som visar vad som är gängse pris för motsvarande tjänster etc. och att brister i detta avseende framför allt bör falla tillbaka på näringsidkaren. I det aktuella fallet hade konsumenten lagt fram relativt utförlig utredning om gängse pris för materialet, som visade att det debiterade beloppet för material var osedvanligt högt. Någon utredning eller argumentation som motsäger resultatet av den undersökning som konsumenten utfört hade inte presenterats av näringsidkaren. Priset ansågs därför oskäligt.

Har parterna avtalat om löpande räkning gäller att priset ska vara skäligt. Detta får ske genom bedömning av om kostnaden för timdebiteringen är hög eller om antalet debiterade timmar är godtagbar med hänsyn till arbetet. Vem som ska ha bevisbördan för dessa omständigheter är på samma sätt som bevisbördan för skälighetsbedömningen i allmänhet något oklar i svensk rätt.(44)

Den utredning som finns tillgänglig är normalt näringsidkarens tidrapporter eller liknande underlag. Mot detta är det relativt vanligt att konsumenten åberopar teoretiska beräkningar över vad som kan tänkas vara rimlig timkostnad och tidsåtgång.

Ett sådant fall bedömdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge(45) där tvist uppkom om skäligheten av fordrat belopp vid entreprenadarbeten på löpande räkning. Hovrätten konkluderade i domen att det fick anses ankomma på entreprenören att visa att priset är skäligt. Hovrätten godtog inte de av konsumenten åberopade schablonberäkningar av kostnaden utan gick på av entreprenören uppmätt tids- och materialåtgång. Vidare beaktades att arbetena inte var av standardkaraktär.

I det tidigare nämda fallet från Hovrätten för Västra Sverige(46) fanns som motbevisning mot tidrapporterna vissa av konsumenten förda noteringar. Det var alltså fråga om mer konkreta motpåstånden. Dessa hade dock kommit in i målet på ett sent stadium och vägde därför inte lika tungt som tidrapporterna.