Har din flickvän något kapital med sig alls in i samboskapet? Antar inte, annars hade du säkert nämnt det.
Jag håller med Pelpet i inlägg 11.
Själv flyttade jag ihop med min nuvarande sambo för några år sedan. Hon ägde och äger en bostadsrätt, jag har inte köpt in mig i den utan betalar hyra. Strax efter vi träffades men innan vi flyttade ihop köpte jag en sommarstuga som jag letat efter under lång tid vilket är det enda större kapital jag har med mig in i förhållandet (bodde i hyresrätt innan.) Den är min och bara min. Jag står ekonomiskt för renoveringen av stugan, hon står för dito i lägenheten. Arbete delar vi så klart på. I den händelse att vi köper hus så lägger vi lika insats och köper gemensamt men fram tills dess har vi delad ekonomi.
Jag håller med Pelpet i inlägg 11.
Själv flyttade jag ihop med min nuvarande sambo för några år sedan. Hon ägde och äger en bostadsrätt, jag har inte köpt in mig i den utan betalar hyra. Strax efter vi träffades men innan vi flyttade ihop köpte jag en sommarstuga som jag letat efter under lång tid vilket är det enda större kapital jag har med mig in i förhållandet (bodde i hyresrätt innan.) Den är min och bara min. Jag står ekonomiskt för renoveringen av stugan, hon står för dito i lägenheten. Arbete delar vi så klart på. I den händelse att vi köper hus så lägger vi lika insats och köper gemensamt men fram tills dess har vi delad ekonomi.
Som flera sagt, vi är alla olika...
Håller med #13.
Vi bygger ett liv tillsammans och är mer intresserade av det och familjen, än vems något är.
Skulle det då hända - det ingen önskar eller planerar dvs skilsmässa - så bryr jag mig knappast om mitt eller ditt. Förr eller senare så kommer man på att det finns större och viktigare värden i livet än pengar och ägandeskap.
Och, hur politiskt inkorrekt det än är, så finns det förhållanden där båda i samförstånd vill ha en gammaldags fördelning på hemarbete och förvärvsarbete t ex när barnen är små.
En delad ekonomi i det sammanhanget fungerar kanske inte alls eller blir väldigt orättvis. Oftast mot den hemmavarande parten.
/M
Håller med #13.
Vi bygger ett liv tillsammans och är mer intresserade av det och familjen, än vems något är.
Skulle det då hända - det ingen önskar eller planerar dvs skilsmässa - så bryr jag mig knappast om mitt eller ditt. Förr eller senare så kommer man på att det finns större och viktigare värden i livet än pengar och ägandeskap.
Och, hur politiskt inkorrekt det än är, så finns det förhållanden där båda i samförstånd vill ha en gammaldags fördelning på hemarbete och förvärvsarbete t ex när barnen är små.
En delad ekonomi i det sammanhanget fungerar kanske inte alls eller blir väldigt orättvis. Oftast mot den hemmavarande parten.
/M
Vi kombinerar delad och gemensam ekonomi.
Sätter in en summa på gemensamt konto som används till gemensamma utgifter + buffert. Om någon part tjänar mer än den andra sätter den in lite mer så att man har ungefär lika mycket kvar på sitt personliga konto. Sina privata pengar kan man sedan spendera hur man vill (intressen, investeringar, kläder, mm) utan att behöva be om lov.
Tycker det fungerar kanon.
Sätter in en summa på gemensamt konto som används till gemensamma utgifter + buffert. Om någon part tjänar mer än den andra sätter den in lite mer så att man har ungefär lika mycket kvar på sitt personliga konto. Sina privata pengar kan man sedan spendera hur man vill (intressen, investeringar, kläder, mm) utan att behöva be om lov.
Tycker det fungerar kanon.
Jag och hustrun kör ungefär samma. Vi har olika inkomst men tycker att eftersom vi är gifta så ska vi leva på lika villkor. Därför så betraktar vi alla pengar som gemensamma men vi tar en lika stor "fickpeng" var som ska gå till privata utgifter såsom kläder, prylar man vill ha, krog och restaurangkostnader då inte partnern är med, jobbluncher och liknande. Det är jättebra, ingen av oss behöver fundera det minsta på vad partnern eventuellt kan tycka om hur man spenderar sina egna pengar. Dvs kommer jag hem med skruvdragare nr 16 eller liknande så kommer hon inte att ha andra åsikter om det än möjligen att jag fyller upp huset med onödiga prylar. Det upplevs också som helt rättvist för båda, och det behöver aldrig göras någon prioritering mellan någons fritidsintressen och den gemensamma ekonomin. Vi slipper helt enkelt tråkiga diskussioner om pengar, eftersom vi redan bestämt hur det ska fungera.Eddie76 skrev:
Det hela underlättas av att vi inte har några andra barn från tidigare förhållanden, gamla skulder förutom CSN, två vettiga löner och inga jätteskillnader i tidigare kapital MEN det hade nog gått bra även med trassligare förutsättningar bara man kommer överens från början hur man vill ha det.
En liten historia från verkliga livet.... Se den inte som ett argument MOT någon annans åsikt eller inställning utan snarare som ett exempel på vad som KAN hända....
En före detta granne till mig hade ett litet ställe, en gammal gård. Inget jordbruk eller skogsbruk, bara ett litet sött hus och en liten söt lada och en lite större men mindre söt garagebyggnad. Grannen var ingen närmare bekant men vi hejade i alla fall på varandra. Grannen är sjukpensionär, verkar ha minimal inkomst och gården var troligen hans enda kapital att räkna med. Vad jag hört av andra grannar hade han övertagit stället av sin far, men det är obekräftade uppgifter.
In i bilden kommer en kvinna. Även hon har knapra inkomster och såvitt jag vet inga tillgångar. De lever ihop som sambos i några år. De gifter sig, utan några papper på att huset är hans. Ett halvår senare vill hon skilja sig och självklart (?) vill hon ha halva gården. Då grannen inte har några andra tillgångar och inga inkomster att tala om kan han omöjligt köpa ut henne utan han tvingas sälja gården. Var han bor idag har jag ingen aning om.
Så, även om relation idag spirar och framtiden verkar fluffig och mjuk så KAN, säger KAN, det finnas en mörkare framtid. Man vill självklart inte tänka på den risken men den finns där likväl. Av den anledningen får jag revidera mitt tidigare inlägg om att jag håller med Pelpet, sorry men när jag tänker efter så gör jag nog inte det, i alla fall inte till fullo. Det är just när det där med skilsmässa och separation blir aktuellt som jag skulle tänka en hel del på mitt och ditt. Är det stor slagsida på tillgångarna som förs in i ett förhållande - oavsett om det är ett giftermål eller samboskap - så hade i alla fall jag sett till att säkra upp de tillgångarna. Därefter så kan man absolut ha gemensam ekonomi på så sätt att inkomster - både av kapital och jobb - delas lika.
En före detta granne till mig hade ett litet ställe, en gammal gård. Inget jordbruk eller skogsbruk, bara ett litet sött hus och en liten söt lada och en lite större men mindre söt garagebyggnad. Grannen var ingen närmare bekant men vi hejade i alla fall på varandra. Grannen är sjukpensionär, verkar ha minimal inkomst och gården var troligen hans enda kapital att räkna med. Vad jag hört av andra grannar hade han övertagit stället av sin far, men det är obekräftade uppgifter.
In i bilden kommer en kvinna. Även hon har knapra inkomster och såvitt jag vet inga tillgångar. De lever ihop som sambos i några år. De gifter sig, utan några papper på att huset är hans. Ett halvår senare vill hon skilja sig och självklart (?) vill hon ha halva gården. Då grannen inte har några andra tillgångar och inga inkomster att tala om kan han omöjligt köpa ut henne utan han tvingas sälja gården. Var han bor idag har jag ingen aning om.
Så, även om relation idag spirar och framtiden verkar fluffig och mjuk så KAN, säger KAN, det finnas en mörkare framtid. Man vill självklart inte tänka på den risken men den finns där likväl. Av den anledningen får jag revidera mitt tidigare inlägg om att jag håller med Pelpet, sorry men när jag tänker efter så gör jag nog inte det, i alla fall inte till fullo. Det är just när det där med skilsmässa och separation blir aktuellt som jag skulle tänka en hel del på mitt och ditt. Är det stor slagsida på tillgångarna som förs in i ett förhållande - oavsett om det är ett giftermål eller samboskap - så hade i alla fall jag sett till att säkra upp de tillgångarna. Därefter så kan man absolut ha gemensam ekonomi på så sätt att inkomster - både av kapital och jobb - delas lika.
Jag tror man, från denna diskussion, kan dra två generella slutsatser;
1) det är bättre att tänka efter före
2) alla fall är olika
Däremot tycker jag personligen, att det skulle vara oerhört deprimerande att gå in i ett förhållande med inställningen - Vi ska ha delad ekonomi så jag har koll på mina pengar och har något kvar om vi skiljer oss...
1) det är bättre att tänka efter före
2) alla fall är olika
Däremot tycker jag personligen, att det skulle vara oerhört deprimerande att gå in i ett förhållande med inställningen - Vi ska ha delad ekonomi så jag har koll på mina pengar och har något kvar om vi skiljer oss...
Den s.k. femårsregeln (äktenskapsbalken 12 kap 1 §) gör att den normala hälftendelningen inte tillämpas vid kortvariga äktenskap (normalt äktenskap understigande fem år). I ditt exempel skulle endast ca 10 % (beroende på "omständigheterna i övrigt") av vardera makens giftorättsgods delas på.ToRy skrev:
Mest deprimerande är det nog att gå ur ett förhållande och inte ha några pengar kvar.
Vi betalar lika mycket till gemensamma utgifterna. Det som blir över får var och en leka med/spara. Själv byter jag pengar mot minskad arbetstid. Så länge jag kan bidra med min del, så känns det inte som jag behöver jobba mer. Rätt skönt.
Vi betalar lika mycket till gemensamma utgifterna. Det som blir över får var och en leka med/spara. Själv byter jag pengar mot minskad arbetstid. Så länge jag kan bidra med min del, så känns det inte som jag behöver jobba mer. Rätt skönt.
Hälften av alla äktenskap slutar med skilsmässa. Det är naivt att tro att det inte kan drabba det egna förhållandet.
Dessutom är det BRA att rigga äktenskapet så att en skilsmässa är ekonomiskt rimlig för båda parter. En skilsmässa är ju alltid en tråkig historia men att tvingas stanna kvar i ett dåligt förhållande är oftast ännu sämre.
Dessutom är det BRA att rigga äktenskapet så att en skilsmässa är ekonomiskt rimlig för båda parter. En skilsmässa är ju alltid en tråkig historia men att tvingas stanna kvar i ett dåligt förhållande är oftast ännu sämre.
Egentligen handlar tråden om två skilda saker...
- Att säkra upp "ingångsvärden" som har stor slagsida åt ena parten utifall att man blir sol-och-vårad.
- Att hålla på att räkna varenda öre när det gäller löpande inkomster och utgifter, eller sätta ett 0-pris på hemarbete.
Den första kan jag förstå, den andra inte.
- Att säkra upp "ingångsvärden" som har stor slagsida åt ena parten utifall att man blir sol-och-vårad.
- Att hålla på att räkna varenda öre när det gäller löpande inkomster och utgifter, eller sätta ett 0-pris på hemarbete.
Den första kan jag förstå, den andra inte.
fast jag kan tänka mig att en äldre sjukpensionär kanske inte kan eller tycker sig ha råd att få juridisk rådgivning och där få veta att han inte är skyldig att dela med sig av hela huset.
Definitivt köpa till marknadsvärde. Gillar hon inte dealen så kan du sälja och sedan köpa något nytt igen tillsammans.
Har läst för många gånger här på byggahus om folk som sålt billigare när dom varit kära och att man ångrat det hårt sen när man separerat osv
Har läst för många gånger här på byggahus om folk som sålt billigare när dom varit kära och att man ångrat det hårt sen när man separerat osv