El i England.
Jag är ofta i England och besöker släkt och vänner. Men det Engelska elsystemet blir jag inte klok på. Jag antar att det i detta eminenta forum finns folk som kan förklara. I Sverige börjar säkerhetstänket redan i mätarskåpet. Där säkrar man av från inkommade. Sedan sektionerar man i undercentralet allt efter behov. I England är tänket helt annorlunda. Kontakterna är avsäkrade, och varje uttag har en egen brytare. Hur är säkerheten tänkt att fungera? Jag begriper inte! Det känns som i Sverige börjar säkerheten redan i mätarskåpet, men England börjar säkerheten först vid vägguttaget.
Redigerat:
I korthet har britterna vanligen något som kallas ring mains, dvs att uttagen är kopplade i en ring istället för ett träd som här hemma. Vanligen har man en ring per våningsplan. Dessutom har man egna grupper för spis, tvätt/tork och vvb om denna går på el. Ringarna är avsäkrade, vanligen 32 A, likaså de enskilda grupperna. Det finns också sk fused spurs om man vill grena av från en ring.
De brittiska stickpropparna har generellt en mycket robust och bra design. De är dessutom polariserade.
De brittiska stickpropparna har generellt en mycket robust och bra design. De är dessutom polariserade.
Bästa svaret
Huvudsäkringen är innanför mätaren, vanligtvis 60 eller 80 A enfas, trefas finns nästan aldrig i bostadshus eller lägenheter. Från mätaren går dubbelisolerade enkelledare (16 eller 25 mm2) till gruppcentralen, ibland vid en huvudbrytare. Varje central har en huvudbrytare, idag minst två jordfelsbrytare eller personskyddsautomater för alla grupper.
Belysning och uttag måste vara på egna grupper, belysning mest 6 A och 1 mm2, uttag med 20 eller 32 A och 2,5 mm2. Om det är 20 A, så är det en vanlig grupp. Om det är 32 A med bara 2,5 mm2 måste det vara en "ring mains" eller "ring final circuit", dvs. kabeln går från dvärgbrytaren till det första uttaget, vidare till det andra osv. och sen tillbaka till densamma dvärgbrytaren! Nu är två kablar parallelkopplade.
I de flesta länder skydder säkringen eller dvärgbrytaren även sladdarna mot kortslutning. Med 32 A gruppsäkring är det omögligt och därför behövs säkringar i stickpropparna, som också skyddar skarvsladdar med grendosor mot överbelastning. Att de flesta uttag har inbyggt tvåpolig brytare är mer eller mindre paranoia, men ingen kräv i reglerna. Apparater som är fast inkopplade måste ha en tvåpolig brytare bredvid, för att skydda montören som jobbar med apparaten eller byter den. Det gäller även för spis och dusch med genomströmningsvärmare (vanligtvis 45 A enfas).
Det är ok att grena av en ring mains med en enda ledning 2,5 eller även 1,5 mm2 men utan säkring bara om den matar inte mer än ett enda uttag (dubbeluttag om kabeln är 2,5 mm2). Vill man ha mer än det, måste man säkra ner grenledningen och det sker i en sk. "fused spur", en säkringshållare som passar i en apparatdosa. Fused spurs kan också innehåller brytare, indikeringslampa och sladdurtag.
Den vanligaste kabeltypen är platt med blank jord i reducerad storlek (2G1/1mm2, 2G1,5/1mm2,...) och kallas för "twin & earth" eller "triple & earth" (två- eller treledare). Utomhus och i jord används mest SWA (ståltrådarmerad kabel), men SWA finns även inomhus i industrimilöer och verksamheter som storkök.
Spis/häll går vanligtvis på egen grupp, T&E 2G6/2,5 mm2 på 32 Ampere eller ibland 2G10/2,5 mm2 på 40 A. Förr i tiden fanns ibland en egen grupp för VVB:n, 16 A. Diskmaskinen, tvätt/tork, och även ugnen stoppas vanligtvis i i köksuttag, oftast på en ring bara för köket.
I äldre hus finns det en del smältsäkringslådor kvar, oftast med "Wylex rewireable fuses". Man slår av huvudbrytaren, drar en liten stickpropp/säkringshållare ur lådan, sätter i lös säkringstråd mellan två skruvor, stoppar proppen tillbaka, slår på huvudbrytaren och hoppas att säkringen inte exploderar.
Jag kan inte säger jag är särskilt förtjust i det Brittiska elsystemet.
Belysning och uttag måste vara på egna grupper, belysning mest 6 A och 1 mm2, uttag med 20 eller 32 A och 2,5 mm2. Om det är 20 A, så är det en vanlig grupp. Om det är 32 A med bara 2,5 mm2 måste det vara en "ring mains" eller "ring final circuit", dvs. kabeln går från dvärgbrytaren till det första uttaget, vidare till det andra osv. och sen tillbaka till densamma dvärgbrytaren! Nu är två kablar parallelkopplade.
I de flesta länder skydder säkringen eller dvärgbrytaren även sladdarna mot kortslutning. Med 32 A gruppsäkring är det omögligt och därför behövs säkringar i stickpropparna, som också skyddar skarvsladdar med grendosor mot överbelastning. Att de flesta uttag har inbyggt tvåpolig brytare är mer eller mindre paranoia, men ingen kräv i reglerna. Apparater som är fast inkopplade måste ha en tvåpolig brytare bredvid, för att skydda montören som jobbar med apparaten eller byter den. Det gäller även för spis och dusch med genomströmningsvärmare (vanligtvis 45 A enfas).
Det är ok att grena av en ring mains med en enda ledning 2,5 eller även 1,5 mm2 men utan säkring bara om den matar inte mer än ett enda uttag (dubbeluttag om kabeln är 2,5 mm2). Vill man ha mer än det, måste man säkra ner grenledningen och det sker i en sk. "fused spur", en säkringshållare som passar i en apparatdosa. Fused spurs kan också innehåller brytare, indikeringslampa och sladdurtag.
Den vanligaste kabeltypen är platt med blank jord i reducerad storlek (2G1/1mm2, 2G1,5/1mm2,...) och kallas för "twin & earth" eller "triple & earth" (två- eller treledare). Utomhus och i jord används mest SWA (ståltrådarmerad kabel), men SWA finns även inomhus i industrimilöer och verksamheter som storkök.
Spis/häll går vanligtvis på egen grupp, T&E 2G6/2,5 mm2 på 32 Ampere eller ibland 2G10/2,5 mm2 på 40 A. Förr i tiden fanns ibland en egen grupp för VVB:n, 16 A. Diskmaskinen, tvätt/tork, och även ugnen stoppas vanligtvis i i köksuttag, oftast på en ring bara för köket.
I äldre hus finns det en del smältsäkringslådor kvar, oftast med "Wylex rewireable fuses". Man slår av huvudbrytaren, drar en liten stickpropp/säkringshållare ur lådan, sätter i lös säkringstråd mellan två skruvor, stoppar proppen tillbaka, slår på huvudbrytaren och hoppas att säkringen inte exploderar.
Jag kan inte säger jag är särskilt förtjust i det Brittiska elsystemet.
En sak som är positivt är brytare vid uttagen..
Har man apparat som inte har egen brytare är det ju smidigt att ha brytare i uttaget. Mobilladdare, strykjärn, brödrost etc. är bra exempel där man i Sverige måste dra ut kontakten.
Har man apparat som inte har egen brytare är det ju smidigt att ha brytare i uttaget. Mobilladdare, strykjärn, brödrost etc. är bra exempel där man i Sverige måste dra ut kontakten.
Har resekontakterna bara säkring så är det inga problem. Har de inte det däremot så kan det ju bli besvärligt av sig.thomas33 skrev:
Nu funderar jag om resekontakterna är så bra att använda i engelska system.
20 eller 32 A rakt in i en apparat man kopplat med resekontakten som saknar säkring!!!
Är du i UK ofta kan det kanske vara läge att sy ihop en egen adapter med en Schukohona i ena änden och en säkrad BS1363 i andra änden, så du även får skyddsjordat hela vägen, för det brukar ju saknas även på bra köpeadaptrar.
Bättre reseadaptrar har säkring för den engelska modellen.
@Ragnar_AT ett mycket informativt svar. Tack för det.
I det hus jag bor finns en flora av övergångar brittisk-europeisk standard. Både med och utan säkring förekommer. Den här varianten (bild) känns inte riktigt trygg med 32 A bakom.
I det hus jag bor finns en flora av övergångar brittisk-europeisk standard. Både med och utan säkring förekommer. Den här varianten (bild) känns inte riktigt trygg med 32 A bakom.
Ett tillägg till Ragnar_AT:s utmärkts genomgång är den historiska bakgrunden till detta (för oss) lite märkliga system.
När landet skulle "byggas upp" efter andra världskriget letade man efter ett det optimala sättet att dra el på enligt ett visst antal kriterier.
Så liten mängd koppar som möjligt skulle gå åt på grund av materialbrist. Kapacitetsmässigt skulle systemet klara att man kopplade in två stycken "elektriska brasor" (strålningselement) á 3 kW på varje våning och med godtycklig placering. Detta eftersom centralvärme inte var standard. Utöver detta skulle ett antal småapparater med mindre effekt kunna anslutas. Detta ledde till systemet med "ring final circuits" där en ring drogs runt varje våningsplan för uttagen och varje ring avsäkrades 30 A (senare 32 A).
För- och nackdelar idag med det engelska systemet jämfört med vårt är väl:
+ Hög kapacitet och flexibilitet för var apparater kopplas in
+ Hög säkerhet med säkringar i stickkontakten som är avpassade efter apparatens förbrukning, typ enstaka ampere för en lampa...
+ Utmärkta väggkontakter som är helt platta, har bra petskydd samt brytare för varje uttag.
+ Polariserade stickproppar (fas och nolla hamnar alltid "rätt")
+ Effektkrävande apparater för fast installation kan installeras var som helst längs ringen genom att använda en anslutningsdosa med inbyggd säkring.
+ Takbelysning ligger på separat (radiell) 6 A-grupp. Numera även på separat jordfelsbrytare. Man slipper att det blir mörkt när någon apparat eller kabel trippar säkring/jordfelsbrytare för uttagsslingan.
- Lite mer komplicerat, "tungan måste vara rätt i mun" vid installation.
- Smältsäkringar utspridda på många olika ställen i anläggningen är inte särskilt praktiskt idag jämfört med att enbart ha dvärgbrytare samlat i en central.
- Risk för "tysta" fel, där ena benet på en ring släpper och det andra benet riskerar överlast.
- Stickproppen är klumpig och den platta europakontakten fungerar inte i uttagen.
I många nyinstallationer idag frångår man principen med ringmatning och bygger istället radiellt (som vi alltså) med 20 A uttagsgrupper. Dessutom finns idag krav på separat gruppledning till kök, spis, varmvattenberedare... som tar bort en del av nyttan med att ha så hög kapacitet på uttagsslingan.
När landet skulle "byggas upp" efter andra världskriget letade man efter ett det optimala sättet att dra el på enligt ett visst antal kriterier.
Så liten mängd koppar som möjligt skulle gå åt på grund av materialbrist. Kapacitetsmässigt skulle systemet klara att man kopplade in två stycken "elektriska brasor" (strålningselement) á 3 kW på varje våning och med godtycklig placering. Detta eftersom centralvärme inte var standard. Utöver detta skulle ett antal småapparater med mindre effekt kunna anslutas. Detta ledde till systemet med "ring final circuits" där en ring drogs runt varje våningsplan för uttagen och varje ring avsäkrades 30 A (senare 32 A).
För- och nackdelar idag med det engelska systemet jämfört med vårt är väl:
+ Hög kapacitet och flexibilitet för var apparater kopplas in
+ Hög säkerhet med säkringar i stickkontakten som är avpassade efter apparatens förbrukning, typ enstaka ampere för en lampa...
+ Utmärkta väggkontakter som är helt platta, har bra petskydd samt brytare för varje uttag.
+ Polariserade stickproppar (fas och nolla hamnar alltid "rätt")
+ Effektkrävande apparater för fast installation kan installeras var som helst längs ringen genom att använda en anslutningsdosa med inbyggd säkring.
+ Takbelysning ligger på separat (radiell) 6 A-grupp. Numera även på separat jordfelsbrytare. Man slipper att det blir mörkt när någon apparat eller kabel trippar säkring/jordfelsbrytare för uttagsslingan.
- Lite mer komplicerat, "tungan måste vara rätt i mun" vid installation.
- Smältsäkringar utspridda på många olika ställen i anläggningen är inte särskilt praktiskt idag jämfört med att enbart ha dvärgbrytare samlat i en central.
- Risk för "tysta" fel, där ena benet på en ring släpper och det andra benet riskerar överlast.
- Stickproppen är klumpig och den platta europakontakten fungerar inte i uttagen.
I många nyinstallationer idag frångår man principen med ringmatning och bygger istället radiellt (som vi alltså) med 20 A uttagsgrupper. Dessutom finns idag krav på separat gruppledning till kök, spis, varmvattenberedare... som tar bort en del av nyttan med att ha så hög kapacitet på uttagsslingan.
Och ett annat tillägg/"understrykning" är att det är enfas som gäller - med för och nackdelar givetvis, men för en vanlig bostad hävdar jag övervägande fördelar.S SkaneErik skrev:
Man slipper fundera på om den och den apparaten passar på den och den fasen, eller om man måste köpa in timmar av elektrikern för "omläggning" när man köpt en ny kraftig micro, kaffemaskin eller elbilsladdare.
Det engelska 60 eller 80A huvudsäkring kan ju översättas lite till 3x20A och 3 x 25A hos oss som är annorlunda och kör med 3-fas i privatbostäder.
(Det är med avsikt som jag är lite ironisk - vi talar ju ändå om UK, som definierar Europa som isolerat när det är kraftig dimma över kanalen, så jag räknar med att alla tål vinklingen!)
Men sedan kanske man skall tillägga att det åtminstone i lite äldre kvarter i städerna, och även rätt långt utanför, snarast är mer välförsörjt med gasnät än elnät, att både spis, värme och varmvattenberedare på gas är mycket vanligt, då blir inte elbehovet så stort.
