Ja, inte skulle jag vilja kalla det curlande att köra runt barnen, eller gå med dem dit dom vill. Svenskt samhälle idag är inte va det brukade vara eller så som vi vill ha det.N Northsweden skrev:Och ska vi ta hänsyn till alla idiotier borde en uppväxt utanför stadskärnan vara att föredra.
Utanför stadskärnan är absolut att föredra men det är en falsk trygghet.
Husägare
· Småländska höglandet
· 5 655 inlägg
Och vad gör du åt att samhället inte är som du vill ha det?G Ganescha skrev:
Tar du ditt föräldraansvar om du bosätter dig där du inte törs låta dina barn gå/cykla ensamma till en kompis, utan att de riskerar att utsättas för brott?
Och det är en falsk trygghet att bo utanför en stadskärna? Jag kan meddela att det finns geografiskt stora delar av det här landet där nattlig skottlossning betyder att grannen jagar vildsvin, och inte att de gängkriminella tonårsgrabbarna fått tag på mer ammunition som ska spridas i betongen.
Ursäkta för OT, TS!
Röstar på det parti som lokalt och regionalt ev. Har en lösning på problemet. Mycket mer behöver jag inte göra. Faktum är att de flesta ungdomsrånen sker i storstäderna och i STORSTADSNÄRA KOMMUNER! Men störst ökning procentuellt sker i mindre städer och landsbygdskommuner. Och absolut, även jag har flytt och gjort en sk. ”White flight” och bosatt mig i ett område med så lite invandrare som möjligt. För det är faktiskt som så att majoritet av rånen sker av 15-17 åringar med utländsk bakgrund. När det kommer till hur folk kör, så är det naturligtvis inte enbart i storstaden man kör vårdslöst, där av ”obevakade övergångsställen”. De flesta övergångsställen i stadskärnan är just övervakade av ljussignaler. Din märkliga jämförelse med skottlossningar orkar jag inte ens besvara, då det inte ens är relevant med det jag först skrev.
Finns fördelar med allt.
Jag växte upp i villaområde där minst hälften av mina klasskompisar också bodde. Det lektes massor under de första åren. När man är såpass gammal att man kan cykla iväg själv, typ runt 10 år kanske, så breddades möjligheterna och andra kompisgrupperingar skapades. Sammantaget tyckte jag det var väldigt bra och gillade framförallt det att ta sällskap med kompisarna till och från skolan.
Nu när jag har barn själv bor vi på landet. Det är bil till allt och närmsta lekkompis för barnen är över en kilometer bort. Samtidigt är det deras verklighet och det fungerar bra. Vi har jätteytor att leka på ute, massor av olika saker de kan göra, skogar att springa i och en helt annan verklighet. Barnen säger ibland att de vill bjuda hem någon eller gå hem till någon för att leka, men vanliga vardagar verkar de ganska mätta på att ha lekt hela dagarna i skola och förskola så behovet är liksom mättat där.
Det är ju småbarnsåren. Ser jag sedan till de äldre barnen i närheten cyklar de iväg ibland för att träffa kompisar. Är de ännu äldre kör de iväg med mopeder eller a-traktorer och träffar sina kompisar.
Av alla de jag umgåtts med som bott på landet, så har väl ingen varit missnöjd med det. Visst har det väl klagats lite på tidiga mornar för att hinna med skolbussen eller att just skolskjutstiderna passar dåligt med skoltiderna så man är på skolan en halvtimme före alla andra. Men samtidigt är det bara en detalj i det hela. De flesta som bott på landet i min barndom har haft någon kompis i närheten, även om det varit ett par kilometer bort, och de verkar vara kompisar än i dag.
Jag växte upp i villaområde där minst hälften av mina klasskompisar också bodde. Det lektes massor under de första åren. När man är såpass gammal att man kan cykla iväg själv, typ runt 10 år kanske, så breddades möjligheterna och andra kompisgrupperingar skapades. Sammantaget tyckte jag det var väldigt bra och gillade framförallt det att ta sällskap med kompisarna till och från skolan.
Nu när jag har barn själv bor vi på landet. Det är bil till allt och närmsta lekkompis för barnen är över en kilometer bort. Samtidigt är det deras verklighet och det fungerar bra. Vi har jätteytor att leka på ute, massor av olika saker de kan göra, skogar att springa i och en helt annan verklighet. Barnen säger ibland att de vill bjuda hem någon eller gå hem till någon för att leka, men vanliga vardagar verkar de ganska mätta på att ha lekt hela dagarna i skola och förskola så behovet är liksom mättat där.
Det är ju småbarnsåren. Ser jag sedan till de äldre barnen i närheten cyklar de iväg ibland för att träffa kompisar. Är de ännu äldre kör de iväg med mopeder eller a-traktorer och träffar sina kompisar.
Av alla de jag umgåtts med som bott på landet, så har väl ingen varit missnöjd med det. Visst har det väl klagats lite på tidiga mornar för att hinna med skolbussen eller att just skolskjutstiderna passar dåligt med skoltiderna så man är på skolan en halvtimme före alla andra. Men samtidigt är det bara en detalj i det hela. De flesta som bott på landet i min barndom har haft någon kompis i närheten, även om det varit ett par kilometer bort, och de verkar vara kompisar än i dag.
För barnen är det sannolikt viktigast att föräldrarna trivs, känner sig trygga och mår bra - det kommer ha större inverkan på barnen än avståndet till olika saker och personer.
Vi flyttade lite ”off”, hoppades att barnen skulle få kompisar i området, men det visade sig att det fria skolvalet gjorde att i princip alla andra i området valt annan förskola/skola. Deras vänner bodde så till att det var först i 10-årsåldern som vi släppte iväg dem själva på cykel.
Nu är barnen utflyttade och kan reflektera över sin uppväxt. De har fantastiska vänner från olika håll, men det som de värdesätter mest är att vi - deras föräldrar - gör val i livet som bidrar till vårt välbefinnande - lyckliga föräldrar får förhoppningsvis lyckliga barn.
Vi flyttade lite ”off”, hoppades att barnen skulle få kompisar i området, men det visade sig att det fria skolvalet gjorde att i princip alla andra i området valt annan förskola/skola. Deras vänner bodde så till att det var först i 10-årsåldern som vi släppte iväg dem själva på cykel.
Nu är barnen utflyttade och kan reflektera över sin uppväxt. De har fantastiska vänner från olika håll, men det som de värdesätter mest är att vi - deras föräldrar - gör val i livet som bidrar till vårt välbefinnande - lyckliga föräldrar får förhoppningsvis lyckliga barn.