Å andra sidan kanske de inte hade blivit älskade och respektfulla idag, om de haft en "fri uppfostran" helt utan tillsägelser som barn?fia_mstd skrev:
TS: Lekmatta låter perfekt, köpte sån bilmatta, visserligen till hans egna rum och den är uppsakattad. Kan rekommendera att köpa så stor som möjligt i dessa fall, så det går att bygga t.ex. järnväg på den utan att skarv mot golvet gör det besvärligt.
Läs det jag skrev. ”Inom rimliga ramar”. Hur man kan tolka detta till att det skulle vara rätt att uppmuntra till mordbrand övergår mitt förstånd.T Thomas_Blekinge skrev:
Känns rätt onödigt att försöka fortsätta den här diskussionen med folk som inte orkar läsa ett fem meningar långt inlägg till punkt.
Medlem
· Blekinge
· 12 227 inlägg
Förtydliga, tack!ricebridge skrev:
Måste sälla mig till skaran som tycker att man visst kan ha "finsaker" som barnen bör vara försiktiga med. Därmed inte sagt de ska få leka på platser där det passar!
Jag kan se vissa barn som inte lärt sig att vara försiktiga med vare sig egna eller andras saker. Bildörrar slås upp i bilen intill, boll spelas på parkeringar så den slår in i bilar, innebandyträning i trapphus, man går med skor i soffor, bilsäten osv.
Det finns vuxna som har saker som ser ut som skit efter ett kort tag. En bil tex kan kännas helt slut efter bara några år eller kännas som ny efter 10 år. En lägenhet kan se skitsliten ut efter 10 år, eller vara som ny efter 30.
Min egna teori är att de barn som inte får lära sig att vara försiktiga om egna saker inte är det om andras heller. Jag tror att det ibland handlar om att den som uppfostrar barnen inte äger egna saker av värde, har en risig bil och hyresrätt. Alternativ har så god ekonomi att man byter bil ofta (eller har "tjänstebil" med fritt slitage) samt tar in hantverkare att renovera.
Sen finns ju de som faktiskt skiter i om bilen är repig, golven har hack osv.
Kategorin som diskuteras ovan, att barnen ska få göra som de vill och jag målar om sen finns ju också och i vissa fall kan jag känna så, vissa saker kommer barnen "leka slut på", men jag tror ändå det är viktigt att de förstår vad föräldrar och andra människor är rädda om och förstår att de inte ska ha sönder eller skada detta i onödan, för då blir andra ledsna...
När barn är för små att resonera med så blir det ju hack i saker och ting, mer eller mindre av misstag. Kanske ska man inte sätta fram farmors kaffeservis med stort affektionsvärde eller duka fram de hårdaste leksakerna på fiskbensparketten, utan ta fram plastglasen och rulla ut lekmattan tills barnen är stora nog att resonera med.
Och har barnen sönder något av misstag så blir jag själv aldrig arg (eller håller mig från att visa det) och försöker gemensamt lösa det - om de däremot förstör nåt med avsikt så tycker jag det ska kännas lite, dvs man berättar man är ledsen samt kanske inte ersätter med en ny pryl direkt (tex ny surfplatta om man kastat den gamla i backen osv).
Jag röstar på att rulla ut lekmattan och förlägga leken till andra rum när det går!!!
Jag kan se vissa barn som inte lärt sig att vara försiktiga med vare sig egna eller andras saker. Bildörrar slås upp i bilen intill, boll spelas på parkeringar så den slår in i bilar, innebandyträning i trapphus, man går med skor i soffor, bilsäten osv.
Det finns vuxna som har saker som ser ut som skit efter ett kort tag. En bil tex kan kännas helt slut efter bara några år eller kännas som ny efter 10 år. En lägenhet kan se skitsliten ut efter 10 år, eller vara som ny efter 30.
Min egna teori är att de barn som inte får lära sig att vara försiktiga om egna saker inte är det om andras heller. Jag tror att det ibland handlar om att den som uppfostrar barnen inte äger egna saker av värde, har en risig bil och hyresrätt. Alternativ har så god ekonomi att man byter bil ofta (eller har "tjänstebil" med fritt slitage) samt tar in hantverkare att renovera.
Sen finns ju de som faktiskt skiter i om bilen är repig, golven har hack osv.
Kategorin som diskuteras ovan, att barnen ska få göra som de vill och jag målar om sen finns ju också och i vissa fall kan jag känna så, vissa saker kommer barnen "leka slut på", men jag tror ändå det är viktigt att de förstår vad föräldrar och andra människor är rädda om och förstår att de inte ska ha sönder eller skada detta i onödan, för då blir andra ledsna...
När barn är för små att resonera med så blir det ju hack i saker och ting, mer eller mindre av misstag. Kanske ska man inte sätta fram farmors kaffeservis med stort affektionsvärde eller duka fram de hårdaste leksakerna på fiskbensparketten, utan ta fram plastglasen och rulla ut lekmattan tills barnen är stora nog att resonera med.
Och har barnen sönder något av misstag så blir jag själv aldrig arg (eller håller mig från att visa det) och försöker gemensamt lösa det - om de däremot förstör nåt med avsikt så tycker jag det ska kännas lite, dvs man berättar man är ledsen samt kanske inte ersätter med en ny pryl direkt (tex ny surfplatta om man kastat den gamla i backen osv).
Jag röstar på att rulla ut lekmattan och förlägga leken till andra rum när det går!!!
Jag känner att jag vill komplettera lite mina två inlägg tidigare här i tråden eftersom det känns som det övergått lite mer åt barnuppfostran.
Anledningen till att vi aktivt valt att inte fixa iordning golven förrän barnen blir större är inte för att barnen ska få göra exakt vad dem vill. Jag kan vara så ärlig att säga att jag skäller och säger till dem i så pass grad att jag blivit kallad häxan surtant här hemma (de som har småbarn vet nog vad jag pratar om). Anledningen är istället att jag själv ska få en ro i själen. Jag vet att om jag skulle fixa iordning golven och alla ytskikt så hade jag varit mkt mer pedantisk här hemma och med det även mått mkt sämre psykiskt när det blir repor fläckar. Man blir alltid på sin vakt när någonting blir "för" tyst eller om man hör något "gnissla" lite fel.
Slutligen så får man ju ställa sig frågan vad man gör om det är någon annans barn som kommer hem till dig/er och råkar välta ned strykjärnet i golvet eller någon liknande större hack. Ska du då gå bananaz och bli toksur eller ska man istället säga, hur gick det, du skadade dig väl inte. Olyckor händer.
Materiella ting går alltid att byta ut eller ersätta. Det är svårare med vänner, vänners barn eller dina egna barn.
Så att ha slitna golv hemma betyder såklart inte att man låter sina barn göra vad som helst. Men samtidigt måste man förstå att barn inte tänker på samma sätt som en vuxen och konsekvensanalysen hos barn (och många vuxna) är oftast inte en 100 %.
Med detta sagt så förstår jag absolut att vissa ändå väljer (och lyckas) att köra den strikta vägen med att lek ska vara i ett speciellt rum. Detta har såklart en viss grund i hur man är som förälder men även vilka barn man har. Alla barn är inte små söta sälungar som gör exakt som man vill och säger. Detta brukar vi alla märka tids nog.
Lycka till alla. Barnuppfostran (och golv) är inte trivialt
Anledningen till att vi aktivt valt att inte fixa iordning golven förrän barnen blir större är inte för att barnen ska få göra exakt vad dem vill. Jag kan vara så ärlig att säga att jag skäller och säger till dem i så pass grad att jag blivit kallad häxan surtant här hemma (de som har småbarn vet nog vad jag pratar om). Anledningen är istället att jag själv ska få en ro i själen. Jag vet att om jag skulle fixa iordning golven och alla ytskikt så hade jag varit mkt mer pedantisk här hemma och med det även mått mkt sämre psykiskt när det blir repor fläckar. Man blir alltid på sin vakt när någonting blir "för" tyst eller om man hör något "gnissla" lite fel.
Slutligen så får man ju ställa sig frågan vad man gör om det är någon annans barn som kommer hem till dig/er och råkar välta ned strykjärnet i golvet eller någon liknande större hack. Ska du då gå bananaz och bli toksur eller ska man istället säga, hur gick det, du skadade dig väl inte. Olyckor händer.
Materiella ting går alltid att byta ut eller ersätta. Det är svårare med vänner, vänners barn eller dina egna barn.
Så att ha slitna golv hemma betyder såklart inte att man låter sina barn göra vad som helst. Men samtidigt måste man förstå att barn inte tänker på samma sätt som en vuxen och konsekvensanalysen hos barn (och många vuxna) är oftast inte en 100 %.
Med detta sagt så förstår jag absolut att vissa ändå väljer (och lyckas) att köra den strikta vägen med att lek ska vara i ett speciellt rum. Detta har såklart en viss grund i hur man är som förälder men även vilka barn man har. Alla barn är inte små söta sälungar som gör exakt som man vill och säger. Detta brukar vi alla märka tids nog.
Lycka till alla. Barnuppfostran (och golv) är inte trivialt
Kloka ord!T tobbbias skrev:Jag känner att jag vill komplettera lite mina två inlägg tidigare här i tråden eftersom det känns som det övergått lite mer åt barnuppfostran.
Anledningen till att vi aktivt valt att inte fixa iordning golven förrän barnen blir större är inte för att barnen ska få göra exakt vad dem vill. Jag kan vara så ärlig att säga att jag skäller och säger till dem i så pass grad att jag blivit kallad häxan surtant här hemma (de som har småbarn vet nog vad jag pratar om). Anledningen är istället att jag själv ska få en ro i själen. Jag vet att om jag skulle fixa iordning golven och alla ytskikt så hade jag varit mkt mer pedantisk här hemma och med det även mått mkt sämre psykiskt när det blir repor fläckar. Man blir alltid på sin vakt när någonting blir "för" tyst eller om man hör något "gnissla" lite fel.
Slutligen så får man ju ställa sig frågan vad man gör om det är någon annans barn som kommer hem till dig/er och råkar välta ned strykjärnet i golvet eller någon liknande större hack. Ska du då gå bananaz och bli toksur eller ska man istället säga, hur gick det, du skadade dig väl inte. Olyckor händer.
Materiella ting går alltid att byta ut eller ersätta. Det är svårare med vänner, vänners barn eller dina egna barn.
Så att ha slitna golv hemma betyder såklart inte att man låter sina barn göra vad som helst. Men samtidigt måste man förstå att barn inte tänker på samma sätt som en vuxen och konsekvensanalysen hos barn (och många vuxna) är oftast inte en 100 %.
Med detta sagt så förstår jag absolut att vissa ändå väljer (och lyckas) att köra den strikta vägen med att lek ska vara i ett speciellt rum. Detta har såklart en viss grund i hur man är som förälder men även vilka barn man har. Alla barn är inte små söta sälungar som gör exakt som man vill och säger. Detta brukar vi alla märka tids nog.
Lycka till alla. Barnuppfostran (och golv) är inte trivialt