Beror väl på. Alla kanske inte vill bo på landet även om jag personligen lockas lite av alt 2. Men med tanke på barnen så stannar man i stan (så de lättare kommer in i ekorrhjulet :wow: )jerk skrev:
tallmilan skrev:
Den här tråden blir bara bättre och bättre
Det är skillnad på förutsättningarna från start .
Jag hade gott läshuvud och gick Naturvetenskaplig i stan .
Vi var TVÅ i klassen som var från arbetarhem .
Tjugosju var från rika hem och två var invandrare .
De som hade föräldrar i sociteten fick fina jobb som deras föräldrar
genom kontakter fixade .
Jag fick ordna allt själv.
Jag hade gott läshuvud och gick Naturvetenskaplig i stan .
Vi var TVÅ i klassen som var från arbetarhem .
Tjugosju var från rika hem och två var invandrare .
De som hade föräldrar i sociteten fick fina jobb som deras föräldrar
genom kontakter fixade .
Jag fick ordna allt själv.
Du generaliserar lite väl mycket nu tror jag. Låter som om alla är rika(i fråga om pengar), vilket i och för sig verkar vara vad du tror. Skulle du kolla mer noggrant hur det gått för dina klasskamrater skulle du nog se ett annat resultat än vad du inbillar dig.rundvikarn skrev:
Jag tycker du har "bilden" fel - nästan som man skulle tro att du är bitter och avundsjuk.rundvikarn skrev:
Är man missnöjd med sin tillvaro ska man göra något åt det. Det finns oändligt med möjligheter bara man VILL, och kan offra tid.
Missförstå mig rätt, jag vill inte kritisera dig.
Men jag är övertygad om att man kan förändra ditt liv till det bättre hur enkelt som helst, bara man riktigt vill och inte jämför sig själv med andra, med risk att bli bitter.
Vi har haft klassåterträffar så jag vet mycket väl hur det har gåttbumpaberra skrev:
för de flesta av mina klasskamrater .
De jag umgicks mest med på den tiden träffar jag då och då .
Jag hävdar fortfarande att den som köper en splitterny jaguar till sin
son i artonårspresent har ( för) gott om pengar .
Han var inte ens tacksam över bilen heller .
Jag är däremot inte ett dugg avundsjuk på dessa stekare eftersom de
inte är (och var) ett dugg lyckligare än jag , snarare tvärtom .
Om man aldrig fått kämpa för att uppnå ett mål så har man ju inget
att se fram emot heller .
Min -63 bubbla som jag fick som 14-åring och renoverade med hjälp
av min far gav mig mycket mer tillfredsställelse än Petter fick av
sin nya blanka jaguar , jaggan var ju bara ännu en sak från pappan....
Ett liv där allt serveras på silverfat leder ju dock inte till någon större
personlig utveckling ,men det jag tycker är fel är att folk som föds med
"rätt" efternamn mer eller mindre automatiskt flyter ovanpå .
Heter du Mikail Tzessfaijon och kommer från Eritrea kan du vara hur duktig
som helst , du är ändå tvåa gentemot Sara som har en pappa som sitter
i styrelsen på Ericson och drar i några trådar för att hjälpa sin dotter
att få det jobb hon vill .....
Så är det bara , på gott och ont .
Aha nu förstår jag att du lyckats få ihop 2500 mer inlägg än mig på samma tid. :wow:kamilenski skrev:
Du är i alla fall rik på inlägg
kan det inte vara så att alla inte har samma förutsättningar, men alla har möjlighet att genom sina val i livet påverka hur livet utformar sig, vissa har det lättare medans andra har det svårare, men alla har möjlighet att genom målmedvetenhet, påhittighet och ett jävla go klättra i hierarkin och skapa sig ett framgångsrikt liv ?
Visst är det så, Felde. Alla har inte förutsättningarna att bli stenrika, men alla kan i någon mån påverka sitt liv. Det handalr till stor del om vilken inställning man har, och här i Sverige har vi en "offerkultur". Man kan inte alltid påverka om man blir arbetslös elelr sjuk, men man har stor påverkar på om man tar sig ur det eller inte.
Exemplen från "tompa" ovan är i mitt tycke absurda, och mannen i fall ett är definitivt ett "offer". Han valde själv att sluta plugga och vårda sin mamma, trots att vi i Sverige har goda möjligheter till vård. Han kunde ha valt att hjälpa henne in på ett vårdhem, eller sälja hennes bostad och flytta henne till sin studieort, eller hitta liknande studiemöjligheter närmare hemorten så att han kunde veckopendla och umgås med sin mor i helgerna. Sedan sitter han där och är bitter över att han "tvingades" offra sig för sin mor. Troligen har han tappat kontakten med sina syskon och övriga släktingar också, eftersom han bara spyr galla över att de inte offrade sig när hans mor var sjuk och han inte tyckte att vårdhemmet dög åt henne.
Så visst, man har helt olika grundförutsättningar, men vägen till lycka handlar inte om att tävla om att bli rikast, utan om att se alla möjligheter, och att se dem som just möjligheter och att välja den som man själv blir mest nöjd med, inte att sitta och vänta på att nån annan ska fixa allt. Hör så många arbetslösa som gnäller om att AF inte lyckas fixa jobb åt dem (mindre än 5% av jobben förmedlas via AF, alla andra går via kontakter, annonser i tidningar, internrekryteringar mm), många sjukskrivna som sitter och väntar på att läkaren ska hitta en undergörande medicin eller operation trots att de har beordrats att träna osv. De sitter och väntar på att "dom" ska ordna nåt och ser inte sina egna styrkor och förmågor.
Min enligt vissa personers åsikt höga inkomst är inte orsaken till att jag har gott om pengar. Orsaken är istället den att jag lärt mig att leva gott på en låg inkomst, hade bara några hundra i månaden till mat och sådant på gymnasiet, när jag sedan började på universitetet och fick möjlighet att ta studielån på då runt 6000 per månad hade jag ju hur mycket pengar som helst jämfört med studiebidraget på 1500 som skulle räcka tiull hyra, busskort och allt sådant. Med det i bagaget gick det utmärkt att klara tre års studier med 65 000 i lån, utan mer arbete än den obligatoriska sommarpraktiken. Dessutom tycker jag bättre om blodpudding än köpepizza ;-)
Exemplen från "tompa" ovan är i mitt tycke absurda, och mannen i fall ett är definitivt ett "offer". Han valde själv att sluta plugga och vårda sin mamma, trots att vi i Sverige har goda möjligheter till vård. Han kunde ha valt att hjälpa henne in på ett vårdhem, eller sälja hennes bostad och flytta henne till sin studieort, eller hitta liknande studiemöjligheter närmare hemorten så att han kunde veckopendla och umgås med sin mor i helgerna. Sedan sitter han där och är bitter över att han "tvingades" offra sig för sin mor. Troligen har han tappat kontakten med sina syskon och övriga släktingar också, eftersom han bara spyr galla över att de inte offrade sig när hans mor var sjuk och han inte tyckte att vårdhemmet dög åt henne.
Så visst, man har helt olika grundförutsättningar, men vägen till lycka handlar inte om att tävla om att bli rikast, utan om att se alla möjligheter, och att se dem som just möjligheter och att välja den som man själv blir mest nöjd med, inte att sitta och vänta på att nån annan ska fixa allt. Hör så många arbetslösa som gnäller om att AF inte lyckas fixa jobb åt dem (mindre än 5% av jobben förmedlas via AF, alla andra går via kontakter, annonser i tidningar, internrekryteringar mm), många sjukskrivna som sitter och väntar på att läkaren ska hitta en undergörande medicin eller operation trots att de har beordrats att träna osv. De sitter och väntar på att "dom" ska ordna nåt och ser inte sina egna styrkor och förmågor.
Min enligt vissa personers åsikt höga inkomst är inte orsaken till att jag har gott om pengar. Orsaken är istället den att jag lärt mig att leva gott på en låg inkomst, hade bara några hundra i månaden till mat och sådant på gymnasiet, när jag sedan började på universitetet och fick möjlighet att ta studielån på då runt 6000 per månad hade jag ju hur mycket pengar som helst jämfört med studiebidraget på 1500 som skulle räcka tiull hyra, busskort och allt sådant. Med det i bagaget gick det utmärkt att klara tre års studier med 65 000 i lån, utan mer arbete än den obligatoriska sommarpraktiken. Dessutom tycker jag bättre om blodpudding än köpepizza ;-)
Anna H - får man fråga om du har några barn.....för där finns det en hel del pengar att stoppa in. Jag har läste för något år sedan i tidningen Privata affärer att ett barn kostar ca 1 miljon fram tills 20 års ålder. Så om du inte har hunnit skaffa eller funderar på det så vet du vart pengarna kommer ta vägen....
Jodå, jag har två barn. Men eftersom bankkontot inte är tomt skäms jag inte för att visa upp dem i ärvda kläder och begagnade cyklar, och de älskar också blodpudding ;-)
En åker dessutom konståkning, där tvingades vi nyligen köpa nya skridskor för 4000, men å andra sidan fick vi förra och förrförra paret för 200 styck, så det där jämnar ju ut sig i längden, såna skridskor håller måååånga år.
En åker dessutom konståkning, där tvingades vi nyligen köpa nya skridskor för 4000, men å andra sidan fick vi förra och förrförra paret för 200 styck, så det där jämnar ju ut sig i längden, såna skridskor håller måååånga år.
