Håller ju med de flesta om att samägande är en nästintill garanti för osämja...klurar redan på hur fritidshuset jag byggt ska undvika att utgöra en osämja mellan mina två söner i framtiden...men men...TS frågeställning är det som gäller:
Det borde gå att få till ett giltigt avtal som stipulerar att försäljning av andel endast får ske till de andra delägarna, med priset satt av den som vill sälja..dvs marknadsmässigt eller till "familjepris". Om Kronofogden ska ha pengar får han då sina pengar från de övriga delägarnas marknadsmässiga betalning. Bör ju definieras noggrant hur marknadsvärde räknas fram... En klausul för en ensam ägares rätt av avyttra fastigheten till vem den vill i händelse av att alla andelar har köpts upp av en part bör också finnas.
Att helt och hållet "blockera" andelar i fastigheten för eventuella myndigheter är inte lagligt, och inte moraliskt riktigt heller för den delen...det enda ni kan göra är som sagt att säkerställa att familjen har första tjing på att köpa andelarna, så att inte hela huset måste säljas...
Men det kan kosta mer än det smakar det också....så återigen, ge er inte in i något sådant här...hellre att en familj i släkten köper alltsammans, och att det görs hyresavtal eller liknande med resten, en en stiftelse eller förening etc....
Det borde gå att få till ett giltigt avtal som stipulerar att försäljning av andel endast får ske till de andra delägarna, med priset satt av den som vill sälja..dvs marknadsmässigt eller till "familjepris". Om Kronofogden ska ha pengar får han då sina pengar från de övriga delägarnas marknadsmässiga betalning. Bör ju definieras noggrant hur marknadsvärde räknas fram... En klausul för en ensam ägares rätt av avyttra fastigheten till vem den vill i händelse av att alla andelar har köpts upp av en part bör också finnas.
Att helt och hållet "blockera" andelar i fastigheten för eventuella myndigheter är inte lagligt, och inte moraliskt riktigt heller för den delen...det enda ni kan göra är som sagt att säkerställa att familjen har första tjing på att köpa andelarna, så att inte hela huset måste säljas...
Men det kan kosta mer än det smakar det också....så återigen, ge er inte in i något sådant här...hellre att en familj i släkten köper alltsammans, och att det görs hyresavtal eller liknande med resten, en en stiftelse eller förening etc....
Det finns mycket klokt i det som skrivits ovan.
Grunden är ju att syskonen verkligen är överens.
Då löses alla problem lätt.
Min fru och hennes syster har en stuga ihop, som de köpt/fått från sina föräldrar.
De sätter av varsin tusenlapp i månaden för drift och underhåll. Sedan använder vi stugan så mycket vi vill, och får jämka på oss under högsäsong.
Det har fungerat bra hittills (ca tjugo år) och kommer säkert att fungera bra också i framtiden, nu när barnbarn börjar dyka upp.
Var och en bidrar med vad hon/han kan och vill.
En gillar att klippa gräs, en gillar att meka med segeljollen, en gillar att odla dill och persilja osv.
Men en sak stör mig i trådskaparens berättelse: Södden skriver
"Föräldrarnas önskan är att stugan ska vara i släkten och att ingen delägare ska kunna sälja för ekonomisk vinnings skull så att dom andra inte har råd att lösa ut."
Och då tycker jag att den äldre generationen går för långt!
De har levt sitt eget liv, och har förhoppningsvis många år kvar.
Men varför skall de försöka reglera barns och barnbarns liv decennier framåt?
Om de hade något förtroende för sina barn skulle de lämna dessa beslut åt dem att avgöra.
Några klausuler i ett testamente eller gåvobrev kan väl inte förbättra syskonkärleken.
Men de kan säkert försämra den.
Grunden är ju att syskonen verkligen är överens.
Då löses alla problem lätt.
Min fru och hennes syster har en stuga ihop, som de köpt/fått från sina föräldrar.
De sätter av varsin tusenlapp i månaden för drift och underhåll. Sedan använder vi stugan så mycket vi vill, och får jämka på oss under högsäsong.
Det har fungerat bra hittills (ca tjugo år) och kommer säkert att fungera bra också i framtiden, nu när barnbarn börjar dyka upp.
Var och en bidrar med vad hon/han kan och vill.
En gillar att klippa gräs, en gillar att meka med segeljollen, en gillar att odla dill och persilja osv.
Men en sak stör mig i trådskaparens berättelse: Södden skriver
"Föräldrarnas önskan är att stugan ska vara i släkten och att ingen delägare ska kunna sälja för ekonomisk vinnings skull så att dom andra inte har råd att lösa ut."
Och då tycker jag att den äldre generationen går för långt!
De har levt sitt eget liv, och har förhoppningsvis många år kvar.
Men varför skall de försöka reglera barns och barnbarns liv decennier framåt?
Om de hade något förtroende för sina barn skulle de lämna dessa beslut åt dem att avgöra.
Några klausuler i ett testamente eller gåvobrev kan väl inte förbättra syskonkärleken.
Men de kan säkert försämra den.
"Föräldrarnas önskan är att stugan ska vara i släkten och att ingen delägare ska kunna sälja för ekonomisk vinnings skull så att dom andra inte har råd att lösa ut."
Ja, det här är ju en stötesten. Det kommer antagligen att funka med barnen, men kan bli problem med barnbarnen. Om ett av syskonen avlider ärver dess barnbarn.
Vad säger att kusinerna kommer lika bra överens? Någon bosätter sig 1000 mil därifrån och kan inte utnyttja stugan, men förväntas ändå stå för en del underhåll.
Jag har sett några exempel på det här. Ett fungerar väldigt bra, ett annat ledde till att två syskon inte pratade med varandra på 10 år.
Ja, det här är ju en stötesten. Det kommer antagligen att funka med barnen, men kan bli problem med barnbarnen. Om ett av syskonen avlider ärver dess barnbarn.
Vad säger att kusinerna kommer lika bra överens? Någon bosätter sig 1000 mil därifrån och kan inte utnyttja stugan, men förväntas ändå stå för en del underhåll.
Jag har sett några exempel på det här. Ett fungerar väldigt bra, ett annat ledde till att två syskon inte pratade med varandra på 10 år.
Vi har inte som ni säkert märkt diskuterat detta färdigt inom familjen hur vi verkligen vill ha det i framtiden. Jag formulerade mig nog inte tydligt nog tidigare vad gäller försäljning av andelar i framtiden. Självklart är det så att är alla överens att stugan ska säljas så blir det ju så. Man ska nog oxå kunna sälja sin andel men dom andra ägarna ska ha 1:a tjing. Och priset på andelen ska inte vara marknadspris utan detta pris får vi tillsammans komma fram till innan övertagandet sker. Om det då skapar osämja i framtiden för att den säljande ägaren inte tycker att denne fått ut tilräckligt med pengar så får det bli så. Man var ju faktiskt överens när "avtalet" skapades.
Det finns ju något som heter "samäganderättslagen". Där står det detta ang försäljning bla.
http://www.villaagarna.se/Global/Do...aga_hyra_ut_arrendera/samaganderattslagen.pdf
FÖRSÄLJ NING PÅ OFFENTLIG AUKTION
Varje delägare har enligt samäganderättslagen rätt att begära att fastigheten säljs på offentligauktion. Delägarna har dock möjlighet att komma överens om att de avstår från dennabestämmelse.Om inget annat avtalats kan ansökan om försäljning på offentlig auktion lämnas in till tingsrättensom beviljar denna om inga hinder finns. Delägare som motsätter sig auktion måste visasynnerliga skäl för anstånd. Att inte kunna få ett rimligt pris p g a dålig konjunktur kan vara ettsådant skäl.
I samägandeavtalet så är man ju helt öppen för myndigheter och utmätning.
Om man vill undvika det så kanske det är någon form av förening/stiftelse som gäller.
Därmed inte sagt att man nekar ett syskon att sälja sin del för att rädda sig från personlig KK.
Det finns ju något som heter "samäganderättslagen". Där står det detta ang försäljning bla.
http://www.villaagarna.se/Global/Do...aga_hyra_ut_arrendera/samaganderattslagen.pdf
FÖRSÄLJ NING PÅ OFFENTLIG AUKTION
Varje delägare har enligt samäganderättslagen rätt att begära att fastigheten säljs på offentligauktion. Delägarna har dock möjlighet att komma överens om att de avstår från dennabestämmelse.Om inget annat avtalats kan ansökan om försäljning på offentlig auktion lämnas in till tingsrättensom beviljar denna om inga hinder finns. Delägare som motsätter sig auktion måste visasynnerliga skäl för anstånd. Att inte kunna få ett rimligt pris p g a dålig konjunktur kan vara ettsådant skäl.
I samägandeavtalet så är man ju helt öppen för myndigheter och utmätning.
Om man vill undvika det så kanske det är någon form av förening/stiftelse som gäller.
Därmed inte sagt att man nekar ett syskon att sälja sin del för att rädda sig från personlig KK.
Jag var på nån sån där jobbrelaterad utbildning som handlade om stress. (Faktiskt ganska bra.) En av de stress-faktorer föredragshållaren tog upp var att "vi lever bland spöken". Alltså att mångas liv styrs av avdöda generationers önskningar.KnockOnWood skrev:
Om man vill formalisera det hela så varför inte som ett aktiebolag?
Där är det ganska väl reglerat i lagen för att skydda minoriteter och undvika mannamån.
Om man bildar att AB som ett fåmansbolag med hembudsklausul, så kan var och en delägare
köpa och sälja av varandra.
Men om en delägare säljer till någon utomstående, så kan en eller flera delägare utnyttja sin hembudsrätt och ta över köpet.
Lätt som en plätt!
I bolagsordningen anger man syftet att "främja släktens rekreationsbehov" etc.
Ekonomin sköter man med traditionell bokföring.
Bolagsstämma varje år där man dryftar verksamhetens inriktning.
Skulle inte det fungera bättre än flummiga ideella föreningar osv?
Där är det ganska väl reglerat i lagen för att skydda minoriteter och undvika mannamån.
Om man bildar att AB som ett fåmansbolag med hembudsklausul, så kan var och en delägare
köpa och sälja av varandra.
Men om en delägare säljer till någon utomstående, så kan en eller flera delägare utnyttja sin hembudsrätt och ta över köpet.
Lätt som en plätt!
I bolagsordningen anger man syftet att "främja släktens rekreationsbehov" etc.
Ekonomin sköter man med traditionell bokföring.
Bolagsstämma varje år där man dryftar verksamhetens inriktning.
Skulle inte det fungera bättre än flummiga ideella föreningar osv?
Underbar formulering, Andersmc!andersmc skrev:
Och ja, jag tror på att vi skall låta varje generation lösa sina problem på sitt eget sätt.
Låt oss samla ihop rikedomar så gott vi kan, konsumera vad vi behöver, och lämna resten till nästa generation.
Om de sedan vill sälja av allt och resa jorden runt, skänka överskottet till Röda Korset eller bara göra livet bekvämt för sig själva är det deras beslut och deras sätt att bli lyckliga.
Det borde inte vi "gamla" lägga oss i.
Det enda som kan reglera hela släkters arv är väl alla dessa unkna fideikommisser i Sverige som lever kvar (trots lag om avveckling) där äldste sonen ärver allt.
Varför kan man inte köpa huset till marknadspris. Man köper ju delar av huset till rabatt iaf?
Bestäm att tre mäklare eller dylikt skall värdera huset och sedan tar man snittet på de värderingarna. Kan man ju skriva in i "stadgarna".
Bestäm att tre mäklare eller dylikt skall värdera huset och sedan tar man snittet på de värderingarna. Kan man ju skriva in i "stadgarna".
Jag skulle tolka det som en önskan att avsluta avtalet. Då avgörs resten av Samäganderättlagen.Nyfniken skrev:
Att försöka begränsa så att försäljning inte är möjlig låter som ett väldigt orealistiskt scenario. Det är väl en sak i första generationen som sagt, ni tre syskon, och där syftet huvudsakligen är att man inte ska kunna tvingas sälja pga eventuella firmaskulder.
Men det finns ju så många fler. Min mamam samägde mormors sommarstuga med tre syskon under några år. Pkötsligt blev det bestämt att det måste dras in kommunalt avlopp till en kostad på ca 150 000 kronor, anslutningskostnaden plus sprängning för ledning fram till huset, där inget fanns att avsluta avloppet till, dvs ytterligare kostnader skulle tillomma för att dra in vatten. Två syskon var intresserade av att behålla och då lägga ca 50 000 var. Tredje syskonet ägde själv stugan bredvid och hade alltså en egen utgift på 150 000, dvs deras insats skulle bli 200 000 plus sannorlikt allt arbete. 4:e syskonet hade inga ekonomiska möjligheter att bidra, och använde dessutom aldirg stugan, nyttjade endast parkering till sin husvagn. Det slutade givetvis med försäljning, Mamma och syskon 1 var förståss mest besvika, men har samtidigt 30 mil till stugan, så de hade ingen praktisk möjlighet att behålla den bara de två. De två andra syskonen var ju nöjda ändå, hon med husvagnen kunde ju lika gärna ställa den på broderns tomt.
Större problem uppstår dock i barnbarnsgeneratinoen. Anta att de hade behållit stugan. Mamma har två barn, syster 1 tre barn, brodern 2 barn och syster 3, med husvagnen, 1 barn. Bror och syster 3 bor ett par mil från stugan, jag och min bror har 30 mil, likaså de tre döttrarna till syster 2. Totalt 8 delägare alltså, varav tre säkert skulle haft stor nytta av stugan, medan vi fem som bor 30 mil bort troligen inte skulle ha använt den mer än 2-3 dagar per år.
Diskussionerna om vem som ska få nyttja stugans 4 bäddplatser vilken helg vill jag inte tänka mig, och det är ändå bara grundproblemet. Nästa problem som uppstår är ju när arbetsinsatser elelr ekonomiska insatser behöver göras. Ska yngsta tjejen, som är ensambarn och har sämst ekonomiska förutsättningar från början stå för 1/4, jag och min bror för varsin åttondel, de tre tjejerna från syd varsin 12-del? Eller ska alla står för varsin 8-del. Och hur ska arbetsinsatser värderas?
Det är alltså så oerhört mycket mer att överväga än bara risken för försäljning vid konkurs, så länge det är fler än två barn som är inblandade.
Men det finns ju så många fler. Min mamam samägde mormors sommarstuga med tre syskon under några år. Pkötsligt blev det bestämt att det måste dras in kommunalt avlopp till en kostad på ca 150 000 kronor, anslutningskostnaden plus sprängning för ledning fram till huset, där inget fanns att avsluta avloppet till, dvs ytterligare kostnader skulle tillomma för att dra in vatten. Två syskon var intresserade av att behålla och då lägga ca 50 000 var. Tredje syskonet ägde själv stugan bredvid och hade alltså en egen utgift på 150 000, dvs deras insats skulle bli 200 000 plus sannorlikt allt arbete. 4:e syskonet hade inga ekonomiska möjligheter att bidra, och använde dessutom aldirg stugan, nyttjade endast parkering till sin husvagn. Det slutade givetvis med försäljning, Mamma och syskon 1 var förståss mest besvika, men har samtidigt 30 mil till stugan, så de hade ingen praktisk möjlighet att behålla den bara de två. De två andra syskonen var ju nöjda ändå, hon med husvagnen kunde ju lika gärna ställa den på broderns tomt.
Större problem uppstår dock i barnbarnsgeneratinoen. Anta att de hade behållit stugan. Mamma har två barn, syster 1 tre barn, brodern 2 barn och syster 3, med husvagnen, 1 barn. Bror och syster 3 bor ett par mil från stugan, jag och min bror har 30 mil, likaså de tre döttrarna till syster 2. Totalt 8 delägare alltså, varav tre säkert skulle haft stor nytta av stugan, medan vi fem som bor 30 mil bort troligen inte skulle ha använt den mer än 2-3 dagar per år.
Diskussionerna om vem som ska få nyttja stugans 4 bäddplatser vilken helg vill jag inte tänka mig, och det är ändå bara grundproblemet. Nästa problem som uppstår är ju när arbetsinsatser elelr ekonomiska insatser behöver göras. Ska yngsta tjejen, som är ensambarn och har sämst ekonomiska förutsättningar från början stå för 1/4, jag och min bror för varsin åttondel, de tre tjejerna från syd varsin 12-del? Eller ska alla står för varsin 8-del. Och hur ska arbetsinsatser värderas?
Det är alltså så oerhört mycket mer att överväga än bara risken för försäljning vid konkurs, så länge det är fler än två barn som är inblandade.
Ett delägaravtal överlever knappast ett arvskifte.