Man har tillochmed avvecklat studenbostaäder som ligger precis vid tunnelbana.Aaake37 skrev:
Då är det i mina ögon inte brist.
Så är det ju. Sen är det ju lite brutalt men.... Idag är alla som kan och vill jobba anställda. De som inte är anställda är generellt, de utan gynmansieutbildning, utan språkkunskaper eller de sjuka. Resten vill inte jobba eller tror sig vara förmer än de jobb som finns.Aaake37 skrev:
Jag har idag ett jobb som ger mer än dubbla snittlönen. Men skulle jag bli arbetslös skulle jag inte ha några problem att gå förbi exv lokala soptippen och fråga om de har jobb. Eller donken. Eller städföretag.
Nog för att jag älskar min fritid. Men att gå till jobbet och känna sig behövd och prata med kollegorna är så väldigt.... Trevligt
Helt uppenbart förstår du inte vad jag talar om.Aaake37 skrev:
Antingen vill du inte förstå eller så lever du i en så fundamentalt annorlunda verklighet än jag gör att du inte ens kan föreställa dig min verklighet.
Låt oss säga som så:
När de heltidsarbeten som går att få fastän man är arbetsför och driftig och flitig och har hygglig utbidning och inom två vanliga yrken innebär något av dessa alternativ:
-Asbestrivning utan skydd. Egna skydd får inte användas eftersom de minskar arbetstakten. Kortvariga anställningar oftast på svart.
-Anställningen måste köpas med någon månadslön kontant i handen åt chefen.
-Ett års oavlönad prövotid
-Lön som inte räcker till de mest minimala levnadskostnaderna såvida man inte är bevisat egendomslös och därmed berättigad till socialbidrag utöver lönen. I vissa fall så låg lön att den inte ens täcker kostnaderna för pendling och arbetskläder.
Hur skulle du göra då? När förmannen på McDonalds ber dig försvinna och aldrig återkomma och städföretagen säger att "om vi behöver dig kanske vi ringer men lönen är 10000 kronor i månaden för heltid och innan du får börja måste du själv betala en tremånaders utbildning som vi ordnar".
Berätta hur du skulle göra?
Är man då driftig och framåt så startar man hellre eget än att lever på bidrag eller tar emot de anställningarna som erbjuds.
Du kan givetvis påstå att den verkligheten inte existerar men det är precis som jag skulle påstå att staden Stockholm är en bluff som aldrig har existerat i någon annan form än en klunga med en bondgård och två sommarstugor på Djurgårdslandet och den stora byn Täby med 230 invånare och ett sågverk med 5 anställda och en Icabutik med bensinförsäljning. Jag kan påstå det men jag skulle inte vara trovärdig. Framför allt skulle jag inte kunna kräva att andra skall acceptera min verklighet som enda sanning och verklighet.
Nu kom du med motsvarande påstående.
Ingen kritik mot dig som person (du citerade nog fel person)
Men om alla företag är "idioter och inte går att jobba hos". Samtidigt som de har flera 10.000 anställda
Kan det kanske möjligtvis finnas lite utrymme för självinsikt då?
Men om alla företag är "idioter och inte går att jobba hos". Samtidigt som de har flera 10.000 anställda
Kan det kanske möjligtvis finnas lite utrymme för självinsikt då?
Ja jag citerade fel person.Appendix skrev:
"Självinsikten" skulle inte tjäna något annat syfte än att leda in mig på grubblerier och mindervärdestankar göra mig deprimerad så att jag skulle bli oduglig för arbete och passa in i normen. Sedan skulle sådana som du konstatera att ni hade rätt hela tiden.
Vad skulle jag och samhället vinna på det? Depression är redan en folksjukdom som kostar samhället miljarder i förlorad arbetstid med åtföljande vårdbehov och bidragsbehov.
Sanningen är den att väldigt många arbetsgivare är mer eller mindre vettiga och väldigt många arbetsplatser som erbjuds har rimliga villkor. Tillräckligt många för att ge utrymme för större delen av de som söker arbete. Tillräckligt många släpps in för att ett visst antal av dem skall råka känna endast personer som har sluppit in. Sådana som du uppenbarligen.
Sanningen är också att antalet vettiga arbetsplatser inte räcker åt alla. Andelen som lämnas utanför trots arbetsförmåga och kompetens varierar mellan regioner och länder i Norden men vi finns till någon del nästan överallt. Större andel i Österbotten där jag bor och i delar av Norrland där jag har vänner och bekanta än i Roslagen där du bor.
När man en gång har lämnats utanför när man fick utbildningen färdig blir det ett fortgående fenomen. Man släpps inte in med mindre än att man skulle plastikoperera sig och på något vis lyckas skaffa sig en falsk 15 år yngre identitet och lära sig spela teater att man är 26 igen.
"Eftersom du inte fick arbete då måste det vara fel på dig så vi kan inte anställa dig". Är det allmänna resonemanget bland seriösa arbetsgivare.
Låter det tankesättet bekant?
Det där vet ockerarbetsgivarna så när de ser en meritförteckling med de karaktäristiska glappen börjar man få ockererbjudanden likt dem jag beskrev. Man antas vara desparat och lättlurad vid det laget och antas därför ta emot vad som helst i hopp om att kanske komma in på arbetsmarknaden igen. Vanligen kommer man inte in eftersom de gamla glappen i meritförteckningen finns kvar och ockerarbetena inte betraktas som någon merit men en del av de desperata går alltid att lura.
Jag är hellre frilansare med småföretag som bisyssla än deprimerad bidragstagare. Kunderna/arbetsgivarna brukar säga att jag arbetar bra.
För att återgå till diskussionens ämne så är litet skuldfri egendom som kan gå i arv mer eller mindre nödvändigt för att bli något annat än bidragstagare i det läget. Ett gammalt svinhus eller garage och någon hektar skog kan vara helt avgörande.
Därför är det viktigt för de efterkommandes skull att leva så att man kan ge en bit jord och litet verktyg/utrustning i arv.
Redigerat:
Vart vill du komma? Ja om man har svårt att anpassa sig efter samhällets normer för ett vanligt 40-timmarsarbete kan driva eget vara en väg. Det gör livet mycket tuffare än det annars kanske varit. Men vad har det med bostadsmarknaden att göra? Det är svårt att köpa bostad när man drivet eget med låg omsättning (vilket är fullt förståeligt ur bankernas synvinkel) Såväl nu som 1982 när priserna var mkt lägreH heimlaga skrev:
Att "anpassa sig efter samhällets normer" innebär i den här sortens fall att gå tillbaka och skriva om historien så att man får en felfri meritförteckning.Aaake37 skrev:
Hur tänker du att det skall gå till rent praktiskt?
Du behöver inte skriva om någon historia. Att skaffa sig en ny kompetens och bli anställningsbar har vi i Sverige fantastiska möjligheter till och det finns massor av sektorer som skriker efter folk där man inte behöver sitta 4 år i skolbänken först.H heimlaga skrev:
Men om man ser det som en "rättighet" att alltid arbeta inom exakt samma område får man det ibland tuffare.
Återigen högst oklart vad detta har med bostadsmarknaden att göra
I mitt fall tycker jag att det borde räcka med två yrkesutbildningar inom byggnads och finsnickeri samt en byggnadsingenjörsutbildning på Batchelor-nivå det vill säga nästan motsvarande en svensk civilingenjör. Samtliga med toppenbetyg.Aaake37 skrev:
Samt mångårig erfarenhet som restaureringstimmerman (arbetsintyg finns) och en del praktiskt inlärd yrkeskunskap som metallarbetare, skogsarbetare, och åtskilligt med erfarenhet inom träförädling och litet insikter i jordbruk och så pass mycket mekaniskt kunnande att jag kan byta kamked i en bil och skava om utslitna maskindelar och gjuta och bearbeta glidlager. Samt så mycket elektromekaniskt kunnande att jag kan linda om en brunnen elmotor om det kniper. Och litet grundkunskaper inom maskinkonstruktion.
Tar man emot alla någotsånär rimliga arbeten och uppdrag som erbjuds både vitt och grått och svart oberoende av bransch då blir man tusenkonstnär med tiden.
Detta om detta. Jag märker att jag argumenterar mot fördomar och färdiggjord ideologi. När verkligheten inte behagar överensstämma med den fabriksgjorda ideologin är det tydligen verklighetens fel. Precis som i det gamla Sovjet.
Detta har ett viktigt samband med bostadsmarknaden:
När man erkänner sanningen att arbetslöshet och fattigdom inte per definition alltid beror på lättja eller inkompetens eller enfald eller sjukdom eller något annat som bara drabbar "de andra" då ser man också att det är fördelaktigt att lägga upp sitt boende och amorterande och sina planer gällande arv och generationsväxling på et annat viss än om man intalar sig att sådant aldrig kan drabbba en själv eller ens barn.
Det är en väldigt viktig skillnad med långtgående följder.
Ärligt talat känns det som ditt behov av att ventilera din frustration är det viktiga här. Kopplingen till bostadsmarknaden är i bästa fall vagH heimlaga skrev:
Utan att veta vilken situatuion du är i, jag tror det är skillnad på landsbygd och stad. På unga och gamla.H heimlaga skrev:
Som jag förstått kan man bli "oanställnigsbar" om man har "hål" i sin CV. Speciellt om man är lite äldre (vad det är verkar vara varierat).
Jag tror väldigt många i storstad inte alls behöver ha tillgång till eller kunna fixa mekaniska saker, laga bilar, ha egen ved osv. Men troligen är detta något som kan vara viktigt om man bor på landet med en skral arbetsmarknad.
Jag tror därmed inte din situation är tillämpbar generellt i denna tråd.
Skräpprat. Jag har nästan fullt upp med arbete och ingen frustration.Aaake37 skrev:
Förutom frustrationen som kommer då man ser folk basunera ut att det enda rätta sättet att lägga upp boendet och ekonomin är ett sätt som innebär totalkrasch om någonting går snett i karriären.