Skriva avtal (och i så fall hur?) eller bara ge upp?
Medlem
· Stockholms län
· 7 inlägg
Jag lever i villa med min sambo och vårt barn (inga andra barn finns). Inga avtal finns skrivna mellan mig och min sambo. Vi tjänar hyfsat lika. Vi har delad ekonomi men delar på alla löpande kostnader för hus och barn. Resten av disponerar vi själva över. Sambon ville det från start eftersom sambon har en dyr hobby och vill inte behöva rådgöra med mig där. Jag är också nöjd med det.
När vi blev villaägare stod jag för hela kontantinsatsen efter min lägenhetsförsäljning (ca en halv miljon). Vi har sen dess sålt det huset och köpt ett annat. Nu är det tal om att återigen flytta till en annan villa av olika skäl. Jag är mer tveksam (till det aktuella objektet) eftersom jag är rädd att vi bara byter nackdel och ändå inte blir nöjda. I alla fall när det kostar massor att flytta och ändå inte blir "lyckligare". Samtidigt är vi överens om att vi behöver flytta då nackdelarna med där vi bor växer och värdet kommer att minska i takt med att tiden går. Och det kommer ut få objekt på vår ort som passar. Sambons hobby spelar även in där rätt mycket.
Jag är även lite försiktigare eftersom jag känner att det är "min" kontantinsats som så fort den växt så går överskottet till renoveringar, mäklaravgifter, pantbrev och lagfart och allt sånt som kostar. Just nu är ju priserna höga och räntan låg. Vi är heller inte säkra på vad vi får för vårt hus (stort spann).
Det är lite känslostyrt från min sida eftersom jag känner att mina gamla pengar har lagts på oss medan sambon helst lägger sina pengar på sig. Nu har jag såklart kunnat spara ihop nya pengar som buffert men inte på samma nivån som jag fick från lägenheten plus att jag själv betalat av större delen av den uppskjutna skatten från vinsten från lägenheten. Hade sambon varit mer generös genom åren hade jag nog tänkt annorlunda. Samtidigt är jag ju nöjd att sambon generellt ändå är rätt sparsam. Sambon tycker man kan låna av banken så mycket det går och använda upp vinstpengarna från nuvarande hus som inte går till kontantinsatsen. I det här fallet handlade det först om att pengarna även skulle användas så sambon kan nyttja sin hobby fullt ut och det var där jag inte tyckte det var ok längre. Sambon säger nej till att vara med och betala saker som sambon själv har noll intresse av som jag vill ha. Dock kan den här saken höja värdet på huset aningen men vem vet hur mycket?
Vi har pratat om att gifta oss under flera år men uppenbarligen är det något som gör att vi inte gjort det. Ett alternativ är att skriva äktenskapsförord men även där handlar det om vad som är rättvist.
Ska jag tänka att mina gamla pengar faktiskt blev våra och ge upp tanken på att få en vinst där och i bästa fall få tillbaka hälften om något händer? Hade vi gift oss utan papper hade det antagligen varit naturligt. Och hur tänker man som par om den ena vill spara för framtiden/gå i pension tidigare t.ex. medan den andra inte bryr sig på samma sätt.
Som alla par går det upp och ner men generellt har vi ett bra liv ihop, liknande prioriteringar oftast och bråkar ytterst sällan. Det är när det handlar om husaffärer som stämningen sjunker lite eftersom det är då våra olika prioriteringar blir tydliga.
Tankar och synpunkter? Skriva något avtal och har ni förslag på hur? Eller bara tänka att det var mitt bidrag till vår familj? Sambon har inga problem att vi skriver ett avtal men det måste ju bli rättvist för båda.
När vi blev villaägare stod jag för hela kontantinsatsen efter min lägenhetsförsäljning (ca en halv miljon). Vi har sen dess sålt det huset och köpt ett annat. Nu är det tal om att återigen flytta till en annan villa av olika skäl. Jag är mer tveksam (till det aktuella objektet) eftersom jag är rädd att vi bara byter nackdel och ändå inte blir nöjda. I alla fall när det kostar massor att flytta och ändå inte blir "lyckligare". Samtidigt är vi överens om att vi behöver flytta då nackdelarna med där vi bor växer och värdet kommer att minska i takt med att tiden går. Och det kommer ut få objekt på vår ort som passar. Sambons hobby spelar även in där rätt mycket.
Jag är även lite försiktigare eftersom jag känner att det är "min" kontantinsats som så fort den växt så går överskottet till renoveringar, mäklaravgifter, pantbrev och lagfart och allt sånt som kostar. Just nu är ju priserna höga och räntan låg. Vi är heller inte säkra på vad vi får för vårt hus (stort spann).
Det är lite känslostyrt från min sida eftersom jag känner att mina gamla pengar har lagts på oss medan sambon helst lägger sina pengar på sig. Nu har jag såklart kunnat spara ihop nya pengar som buffert men inte på samma nivån som jag fick från lägenheten plus att jag själv betalat av större delen av den uppskjutna skatten från vinsten från lägenheten. Hade sambon varit mer generös genom åren hade jag nog tänkt annorlunda. Samtidigt är jag ju nöjd att sambon generellt ändå är rätt sparsam. Sambon tycker man kan låna av banken så mycket det går och använda upp vinstpengarna från nuvarande hus som inte går till kontantinsatsen. I det här fallet handlade det först om att pengarna även skulle användas så sambon kan nyttja sin hobby fullt ut och det var där jag inte tyckte det var ok längre. Sambon säger nej till att vara med och betala saker som sambon själv har noll intresse av som jag vill ha. Dock kan den här saken höja värdet på huset aningen men vem vet hur mycket?
Vi har pratat om att gifta oss under flera år men uppenbarligen är det något som gör att vi inte gjort det. Ett alternativ är att skriva äktenskapsförord men även där handlar det om vad som är rättvist.
Ska jag tänka att mina gamla pengar faktiskt blev våra och ge upp tanken på att få en vinst där och i bästa fall få tillbaka hälften om något händer? Hade vi gift oss utan papper hade det antagligen varit naturligt. Och hur tänker man som par om den ena vill spara för framtiden/gå i pension tidigare t.ex. medan den andra inte bryr sig på samma sätt.
Som alla par går det upp och ner men generellt har vi ett bra liv ihop, liknande prioriteringar oftast och bråkar ytterst sällan. Det är när det handlar om husaffärer som stämningen sjunker lite eftersom det är då våra olika prioriteringar blir tydliga.
Tankar och synpunkter? Skriva något avtal och har ni förslag på hur? Eller bara tänka att det var mitt bidrag till vår familj? Sambon har inga problem att vi skriver ett avtal men det måste ju bli rättvist för båda.
Är inte exakt i din situation, men liknande. Sambo, hus, inga barn, jag har betalat kontantinsatsen och allla rrenoveringar och verktyg. Inget avtal..
Jag tänker att kontantinsatsen är min. Likaså alla verkyg och allt jag betalat för huset. Mitt arbete är värderat till 0kr, då hon tar ansvar i andra områden. ett eventuellt husbyte delas alla pantbrev och lagfart i två. Eventuell vinst delas på två. En eventuell förlust lär jag få ta. Mina tidigare pengar ser jag som mina. Vill jag köpa en båt så är det inget tjafs. För oss passar det bäst. I och med att jag kommer att tjäna mycket mer, så kommmer jag också att ha större utgifter, även om vi delar på det mesta, då jag köper mer "lyx".
Vad vi gör om vi separerar vet jag inte. Möjligtvis köpa ut henne, med ovanstående kriterier. Om vi får barn så ser jag till att vi gifter oss och vi delar på allt vid separation. Det tror jag ger barnet de bästa förutsättningarna, men då kommer jag också att tjäna 3ggr mer än henne.
Du kanske blev lite klokare?
Jag tänker att kontantinsatsen är min. Likaså alla verkyg och allt jag betalat för huset. Mitt arbete är värderat till 0kr, då hon tar ansvar i andra områden. ett eventuellt husbyte delas alla pantbrev och lagfart i två. Eventuell vinst delas på två. En eventuell förlust lär jag få ta. Mina tidigare pengar ser jag som mina. Vill jag köpa en båt så är det inget tjafs. För oss passar det bäst. I och med att jag kommer att tjäna mycket mer, så kommmer jag också att ha större utgifter, även om vi delar på det mesta, då jag köper mer "lyx".
Vad vi gör om vi separerar vet jag inte. Möjligtvis köpa ut henne, med ovanstående kriterier. Om vi får barn så ser jag till att vi gifter oss och vi delar på allt vid separation. Det tror jag ger barnet de bästa förutsättningarna, men då kommer jag också att tjäna 3ggr mer än henne.
Du kanske blev lite klokare?
Medlem
· Stockholms län
· 7 inlägg
Lite klokare. En inre konflikt är ju att om vi faktiskt skulle gå isär så måste det ju finnas tillräckligt kvar så båda får hyfsade boenden. I synnerhet med tanke på barnet. Det är därför det är så svårt att skriva något för vad som är rättvist hänger ju mycket på vad man skulle få för ett hus just då.
Skillnaden här är att vi haft väldigt lika ekonomiska förutsättningar genom livet och det fortsätter att vara så så länge vi båda är friska. Men jag verkar vara lite mer mån om att ha mer pengar sparade. Det ger mig en trygghet ifall något allvarligt skulle hända.
Skillnaden här är att vi haft väldigt lika ekonomiska förutsättningar genom livet och det fortsätter att vara så så länge vi båda är friska. Men jag verkar vara lite mer mån om att ha mer pengar sparade. Det ger mig en trygghet ifall något allvarligt skulle hända.
Eftersom sambons hobby verkar kosta en del, skulle du inte då kunna spara undan lika mycket (minus dina intressen) som du kan ha för dig och därefter har ni gemensam ekonomi? Hen kan inte både äta och ha kvar kakan, och då du prioriterar sparande och trygghet så har du då möjlighet till det, samtidigt som sambon har kvar sin hobby utan skuld.
Redigerat:
Gift er är mitt råd. De pengar du satte in i huset är numera "förbrukade" eftersom en bostad avskaffad för gemensamt bruk är just det, dvs gemensam och ska vid en separation delas.
PS. @hammerfall. Vadå hon? Kan lika gärna vara en han. Står ingenstans i TS inlägg om könet.
PS. @hammerfall. Vadå hon? Kan lika gärna vara en han. Står ingenstans i TS inlägg om könet.
Fast det går utmärkt att skriva avtal om detta, även om själva bostaden delas kan man ta hänsyn till hur den betalats. Det är ju inte så att den som inte får bostaden går lottlös från det.Hemmakatten skrev:
Sant, fixat.Hemmakatten skrev:
Knivig fråga. Just detta med stora skillnader i utgifter är ett trist problem i parrelationer, även om man tjänar lika. Jag kan berätta hur vi gjort.
Jag och min fru bodde initialt i en mindre stad när vi köpte vår första lägenhet (vi är båda från Stockholm). Den var inga pengar att prata om och vi delade alla utgifter lika. Jag tjänade ganska mycket mer än henne och hade således mer pengar över varje månad. Vi flyttade sedemera tillbaka till Stockholm och köpte en lägenhet här. Den var betydligt dyrare och för att ha råd med handpenningen fick vi låna dryga 100k av hennes föräldrar. Jag var inte jättebekväm med det men hade egentligen inget val då jag inte hade några nämnvärda sparpengar att ta av. Det hade däremot hon, i stort sett hela kontantinsatsen kom från hennes pengar. Vi diskuterade detta ett antal varv och konstaterade att vi behövde reglera skulden åtminstone till hennes föräldrar. Det resulterade i ett skuldebrev om 115 kkr med henne som långivare och mig som låntagare. Hon lånade i sin tur pengarna av sina föräldrar så slapp jag göra det.
Rätt snabbt fick vi barn och i det läget konstaterade vi att det inte finns någon möjlighet att göra något annat än att ha gemensam ekonomi då det blir ohållbart för den som är hemma annars. I detta läge tjänade jag fortfarande några tusen mer i månaden än henne. Efter en del diskussion kom vi fram till att vi lägger ihop alla pengar på ett gemensamt konto och får sedan ta fickpengar därifrån varje månad. Båda fick lika mycket. Jag tyckte det var alldeles för lite och hon tyckte det var onödigt mycket. Men, vad ska man göra
Vi köpte hus, fortfarande med skuldebrevet kvar. Nu hade vi dock en del sparade pengar gemensamt, även om hon fortfarande hade en del egna pengar också. Rätt snabbt kom barn nummer två också. Vi började så småningom använda hennes sparpengar för att renovera och konstaterade att detta ändå var relativt ok då jag drog in ganska mycket mer varje månad till den gemensamma ekonomin.
I och med husköpet började vi diskutera mer och mer kring vad som händer om något händer, så att säga. Till slut kom vi fram till att det enklaste var att gifta sig för att slippa dribbla med alla avtal. Sagt och gjort, en snabb ceremoni i stadshuset och så var det klart. Vi skrev inget äktenskapsförord då vi inte ansåg att det behövdes, så mycket pengar skiljde det inte ändå (kring 400kkr eller så). Lånet från henne till mig "åts upp" men vi är fortfarande skyldiga hennes föräldrar 100kkr.
Apropå hobbies så har jag mer omkostnader än hon, men får snällt rätta munnen efter matsäcken och leva på de fickpengar jag får. Hon lägger undan lite varje månad av det också, men det brukar slinka in i den gemensamma ekonomin om det behövs. Jag tjänar fortfarande lite mer men det beror på att hon jobbar deltid (jag också, men mer än henne). Dock kommer jag inom ett år få ett rejält lönelyft igen som hon troligen inte kommer ikapp.
Vi förhandlar om allt. Renoveringarna hemma har vi kommit överrens om tillsammans. Nu är det dock lite problem eftersom jag vill gräva ut krypgrunden till källare och hon hellre vill ha ett landställe. Förhandlingar pågår....
Något utrymme för mig att ha en extremt dyr hobby finns inte, mer än huset då.
Så, summa summarum. Lever man ihop måste man ta hänsyn till den andras behov. Konstruktionerna kan se olika ut men det viktigaste är att båda blir nöjda. Om det är så att din sambo gör av med väldigt mycket mer pengar än du skulle jag rekommendera att ni har modellen med "fickpengar" och du sparar undan dina, då med ett avtal om att de blir enskild egendom. Hur ni ska göra med huset och ev pengar är en förhandlingsfråga. Kanske kan ni mötas på halva vägen. Det finns i mitt tycke inget bra svar på den frågan mer än att ni måste prata och bli överrens, annars finns det stor risk att det kommer förgifta er relation senare.
Ja, och gift er då. Det är så mycket enklare när man har barn.
Jag och min fru bodde initialt i en mindre stad när vi köpte vår första lägenhet (vi är båda från Stockholm). Den var inga pengar att prata om och vi delade alla utgifter lika. Jag tjänade ganska mycket mer än henne och hade således mer pengar över varje månad. Vi flyttade sedemera tillbaka till Stockholm och köpte en lägenhet här. Den var betydligt dyrare och för att ha råd med handpenningen fick vi låna dryga 100k av hennes föräldrar. Jag var inte jättebekväm med det men hade egentligen inget val då jag inte hade några nämnvärda sparpengar att ta av. Det hade däremot hon, i stort sett hela kontantinsatsen kom från hennes pengar. Vi diskuterade detta ett antal varv och konstaterade att vi behövde reglera skulden åtminstone till hennes föräldrar. Det resulterade i ett skuldebrev om 115 kkr med henne som långivare och mig som låntagare. Hon lånade i sin tur pengarna av sina föräldrar så slapp jag göra det.
Rätt snabbt fick vi barn och i det läget konstaterade vi att det inte finns någon möjlighet att göra något annat än att ha gemensam ekonomi då det blir ohållbart för den som är hemma annars. I detta läge tjänade jag fortfarande några tusen mer i månaden än henne. Efter en del diskussion kom vi fram till att vi lägger ihop alla pengar på ett gemensamt konto och får sedan ta fickpengar därifrån varje månad. Båda fick lika mycket. Jag tyckte det var alldeles för lite och hon tyckte det var onödigt mycket. Men, vad ska man göra
Vi köpte hus, fortfarande med skuldebrevet kvar. Nu hade vi dock en del sparade pengar gemensamt, även om hon fortfarande hade en del egna pengar också. Rätt snabbt kom barn nummer två också. Vi började så småningom använda hennes sparpengar för att renovera och konstaterade att detta ändå var relativt ok då jag drog in ganska mycket mer varje månad till den gemensamma ekonomin.
I och med husköpet började vi diskutera mer och mer kring vad som händer om något händer, så att säga. Till slut kom vi fram till att det enklaste var att gifta sig för att slippa dribbla med alla avtal. Sagt och gjort, en snabb ceremoni i stadshuset och så var det klart. Vi skrev inget äktenskapsförord då vi inte ansåg att det behövdes, så mycket pengar skiljde det inte ändå (kring 400kkr eller så). Lånet från henne till mig "åts upp" men vi är fortfarande skyldiga hennes föräldrar 100kkr.
Apropå hobbies så har jag mer omkostnader än hon, men får snällt rätta munnen efter matsäcken och leva på de fickpengar jag får. Hon lägger undan lite varje månad av det också, men det brukar slinka in i den gemensamma ekonomin om det behövs. Jag tjänar fortfarande lite mer men det beror på att hon jobbar deltid (jag också, men mer än henne). Dock kommer jag inom ett år få ett rejält lönelyft igen som hon troligen inte kommer ikapp.
Vi förhandlar om allt. Renoveringarna hemma har vi kommit överrens om tillsammans. Nu är det dock lite problem eftersom jag vill gräva ut krypgrunden till källare och hon hellre vill ha ett landställe. Förhandlingar pågår....
Något utrymme för mig att ha en extremt dyr hobby finns inte, mer än huset då.
Så, summa summarum. Lever man ihop måste man ta hänsyn till den andras behov. Konstruktionerna kan se olika ut men det viktigaste är att båda blir nöjda. Om det är så att din sambo gör av med väldigt mycket mer pengar än du skulle jag rekommendera att ni har modellen med "fickpengar" och du sparar undan dina, då med ett avtal om att de blir enskild egendom. Hur ni ska göra med huset och ev pengar är en förhandlingsfråga. Kanske kan ni mötas på halva vägen. Det finns i mitt tycke inget bra svar på den frågan mer än att ni måste prata och bli överrens, annars finns det stor risk att det kommer förgifta er relation senare.
Ja, och gift er då. Det är så mycket enklare när man har barn.
Medlem
· Stockholms län
· 7 inlägg
Om ni säger så är det dialog som gäller. Vi har pratat en hel del och jag har tacksamt läst era inlägg. Nyckeln är ju att prata och hitta en lösning som båda känner sig tillfreds med. Och att inte hålla inne på saker utan lufta allt på ett sansat sätt.
Ett alternativ är att om vår husförsäljning går bra så får jag tillbaka lite av insatsen. Samtidigt kommer vi få en betydligt dyrare månadskostnad eftersom det är hårdare amorteringskrav på lånen som tas idag (vilket är sunt men också skrämmande). Dessutom är ju räntan rekordlåg just nu. Alternativt att sambon betalar lite mer varje månad (ett av sambons förslag).
Vi får se om och när det blir en flytt.
Ett alternativ är att om vår husförsäljning går bra så får jag tillbaka lite av insatsen. Samtidigt kommer vi få en betydligt dyrare månadskostnad eftersom det är hårdare amorteringskrav på lånen som tas idag (vilket är sunt men också skrämmande). Dessutom är ju räntan rekordlåg just nu. Alternativt att sambon betalar lite mer varje månad (ett av sambons förslag).
Vi får se om och när det blir en flytt.
Det är nog klokt att kontakta banken och skriva lite papper, om något skulle hända. Inte kul att tänka på, men om olyckan skulle vara framme och en av er avlider är det barnen som ärver, varvid en förmyndare kommer in i bilden och avgör alla större ekonomiska beslut. Dvs eftersom du betalat huset ärver barnen det. Anta att din sambo anser att han inte har råd att bo kvar i huset, och tänker sälja det. Överförmyndaren kan då besluta att huset ska vara kvar och att sambon får upphöra med sin dyra hobby istället. Ett absurt exempel kanske, men värt att tänka på.
Jag tror du kan säga hej då till dina gamla pengar i och med att ni har flyttat till gemensam bostad och inte skrivit något samboavtal.
Många gör misstaget att inte skriva avtal när man flyttar ihop och den ena parten kanske sätter in en större del i det nya boendet. Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag köpte huset rätt tidigt i vårt förhållande och ägde det ett par år innan vi flyttade in. När vi sedan gifte oss efter att ha bott 10 år i huset så skrev vi äktenskapsförord. Nu har ju fastighetspriserna gått upp ganska mycket i framför allt storstäderna, och skulle äktenskapet skita sig så finns det inte på kartan att jag skulle få låna typ 4Msek för att lösa ut henne. Samtidigt så känns det bra att hon inte har några pengar att grubbla över. Pengar kan ju ofta ställa till det lite i tankarna, och har man alla papper klara som i mitt fall så finns det ingen vinnare eller förlorare vid en eventuell separation.
Så mitt råd till alla som ingår partnerskap, skriv papper! Vi gick till en jurist som tog några 100-lappor för samboavtal. Äktenskapsförordet laddade jag ned från nätet, ett standardavtal, kostnad 0kr.
Många gör misstaget att inte skriva avtal när man flyttar ihop och den ena parten kanske sätter in en större del i det nya boendet. Jag behöver inte gå längre än till mig själv. Jag köpte huset rätt tidigt i vårt förhållande och ägde det ett par år innan vi flyttade in. När vi sedan gifte oss efter att ha bott 10 år i huset så skrev vi äktenskapsförord. Nu har ju fastighetspriserna gått upp ganska mycket i framför allt storstäderna, och skulle äktenskapet skita sig så finns det inte på kartan att jag skulle få låna typ 4Msek för att lösa ut henne. Samtidigt så känns det bra att hon inte har några pengar att grubbla över. Pengar kan ju ofta ställa till det lite i tankarna, och har man alla papper klara som i mitt fall så finns det ingen vinnare eller förlorare vid en eventuell separation.
Så mitt råd till alla som ingår partnerskap, skriv papper! Vi gick till en jurist som tog några 100-lappor för samboavtal. Äktenskapsförordet laddade jag ned från nätet, ett standardavtal, kostnad 0kr.
Aj, aj, aj. Inte roligt att behöva påpeka det men för alla andra som läser här så var det naturligt vis väldigt synd att ni inte avtalade bort sambolagen! Sambolagen är lurig här eftersom TS sambo automatiskt blir lika mycket delägare i det gemensamma huset även om han inte betalar något.
Jag tycker ni gör klokt i att ha delad ekonomi men jag vill råda TS att försöka få till ett samboavtal i efterhand där sambon helt enkelt går med på att de 500.000 kr från lägenhetsförsäljningen är TS enskilda egendom.... eller kanske ännu hellre att TS faktiskt äger en större del av huset procentuellt sett utifrån vad TS faktiskt bidragit med. Lite sent påtänkt men är sambon en just person borde det gå att lösa. Rent juridiskt är det helt ok att skriva samboavtal i efterhand bara bägge är eniga.
Sen vill jag påminna om att ska man dela på utgifter som rör gemensamma barn så handlar det inte bara om att dela på räkningar. Det handlar om att dela på föräldraledighet och engagemang för barnet också. Föräldraledighet kostar den föräldralediga enorma summor i förlorad inkomst, förlorade karriärs möjligheter och förlorade pensionspoäng. TS glöm inte att ta med det egna arbetsinsatsen för ert gemensamma barn när ni pratar ekonomi. Tid är pengar och jag gissar att sambons intresse inte bara kostar pengar utan också tar en massa tid?
Jag tycker ni gör klokt i att ha delad ekonomi men jag vill råda TS att försöka få till ett samboavtal i efterhand där sambon helt enkelt går med på att de 500.000 kr från lägenhetsförsäljningen är TS enskilda egendom.... eller kanske ännu hellre att TS faktiskt äger en större del av huset procentuellt sett utifrån vad TS faktiskt bidragit med. Lite sent påtänkt men är sambon en just person borde det gå att lösa. Rent juridiskt är det helt ok att skriva samboavtal i efterhand bara bägge är eniga.
Sen vill jag påminna om att ska man dela på utgifter som rör gemensamma barn så handlar det inte bara om att dela på räkningar. Det handlar om att dela på föräldraledighet och engagemang för barnet också. Föräldraledighet kostar den föräldralediga enorma summor i förlorad inkomst, förlorade karriärs möjligheter och förlorade pensionspoäng. TS glöm inte att ta med det egna arbetsinsatsen för ert gemensamma barn när ni pratar ekonomi. Tid är pengar och jag gissar att sambons intresse inte bara kostar pengar utan också tar en massa tid?
Redigerat av moderator:
Medlem
· Västerbotten
· 895 inlägg
Det där med hobbysar kan vara både bra och dåligt. En hobby är ju oftast en viktig del av ens liv så att det kostar pengar brukar inte vara lika uppenbart för utövaren som för åskådare. Det är lite av ett beroende.
Brorsans tjej har alltid pysslat med hästar och den senaste hästen var jag med på och skötte om bara för att det var kul. I alla fall så började hon inse att det inte var hållbart med deltidsjobb och en hobby som kostade mer än bilen, trots ansträngningar i att få ner stallhyra och liknande.
Nu ska de gifta sig så pengarna går oavkortat till bröllopskontot men hon kan inte låta bli att ibland dela länkar/bilder/filmer till annonser och annat kul som har med hästar att göra.
Brorsan är dock biltokig som jag så han har förståelse för att hobbyn faktiskt kostar pengar.
Min andra bror blir däremot ständigt ifrågasatt av sin tjej när han vill köpa saker till sin hobby. Oavsett om han har råd med god marginal. Hans andra hälft vill hellre spara alla pengar till framtida behov.
Så jag tänker alltid när jag läser sådana här trådar att det måste vara rätt så bökigt när en delad ekonomi ska raseras av ena sidans oförmåga att se sina egna omkostnader i förhållande till den gemensamma ekonomin. Samtidigt är ju hobbyn en del av dennes liv så en stor förbudsskylt kan samtidigt förstöra mer än bara ekonomin i förhållandet.
Brorsans tjej har alltid pysslat med hästar och den senaste hästen var jag med på och skötte om bara för att det var kul. I alla fall så började hon inse att det inte var hållbart med deltidsjobb och en hobby som kostade mer än bilen, trots ansträngningar i att få ner stallhyra och liknande.
Nu ska de gifta sig så pengarna går oavkortat till bröllopskontot men hon kan inte låta bli att ibland dela länkar/bilder/filmer till annonser och annat kul som har med hästar att göra.
Brorsan är dock biltokig som jag så han har förståelse för att hobbyn faktiskt kostar pengar.
Min andra bror blir däremot ständigt ifrågasatt av sin tjej när han vill köpa saker till sin hobby. Oavsett om han har råd med god marginal. Hans andra hälft vill hellre spara alla pengar till framtida behov.
Så jag tänker alltid när jag läser sådana här trådar att det måste vara rätt så bökigt när en delad ekonomi ska raseras av ena sidans oförmåga att se sina egna omkostnader i förhållande till den gemensamma ekonomin. Samtidigt är ju hobbyn en del av dennes liv så en stor förbudsskylt kan samtidigt förstöra mer än bara ekonomin i förhållandet.
