5 022 läst ·
28 svar
5k läst
28 svar
Rimlig ersättning för andel av fastighet
Beror ju på värdet av fastigheten hur mycket mäklararvodet påverkar. Och vad gäller värderingen hänger det ju på om det är lättvärderat (nytt hus i attraktivt område) eller svårvärderat (äldre hus i oattraktivt område).
I det andra fallet är det ju inte ovanligt att hus ligger ute väldigt lång tid utan spekulanter. Då handlar det ju mest om en diskussion hur lite släktingarna vill släppa huset för och hur mycket dina föräldrar vill ge. Det kan ju vara så att det finns ett emotionellt värde på huset hos dina föräldrar. Problemet är ju då om släktingarna vill räkna in det...
I det andra fallet är det ju inte ovanligt att hus ligger ute väldigt lång tid utan spekulanter. Då handlar det ju mest om en diskussion hur lite släktingarna vill släppa huset för och hur mycket dina föräldrar vill ge. Det kan ju vara så att det finns ett emotionellt värde på huset hos dina föräldrar. Problemet är ju då om släktingarna vill räkna in det...
Vad som är rimligt är egentligen helt ointressant. Hela affären faller om säljarna tappar sitt tålamod. Svårare än så är det egentligen inte.
Tycker säljaren att det är en meningsfull uppoffring att låta köparen dividera om tjugofemöringar så kan köparen hålla på. Om säljaren tröttnar, så lär affären inte bli av. Eller hur?
Tycker säljaren att det är en meningsfull uppoffring att låta köparen dividera om tjugofemöringar så kan köparen hålla på. Om säljaren tröttnar, så lär affären inte bli av. Eller hur?
Säljaren har exklusiv fördel att avgöra om affären blir av. Det har inte köparen.
Exakt. Och då blir ju budgivningen fri.
Precis, och utfallet blir tämligen godtyckligt.
Min slutsats är att en part som är angelägen om affär gör rätt i att få till ett avslut heller än tjafsa om "millimeterrättvisa". Som i praktiken inte finns.
Min slutsats är att en part som är angelägen om affär gör rätt i att få till ett avslut heller än tjafsa om "millimeterrättvisa". Som i praktiken inte finns.
Varje delägare kan alltid tvinga fram offentlig auktion, för den händelse att parterna inte kan enas om frivillig överlåtelse.
Nu har vi ju inte fått indikationer på att det finns någon sorts tvist i släkten, hoppas man slipper det. Om båda är överens ger det bäst ekonomiskt utfall för båda. Börjar någon konstra, dvs släktingen vill ha ut orealistiskt mycket pengar, eller TS föräldrar lägger skambud för att de vet att det är släktingen som är mest angelägen om affär, är det stor risk att båda förlorar på det.
Min frågeställning syftade egentligen till att fastställa ett rimligt pris för en andel, som båda parter skulle kunna bli nöjd med. Varken skambud eller överpris. Därav värdering samt avdrag för tänkta omkostnader, precis som är praxis vid bodelningar.
Om man inte säljer fastigheten som helhet, så är för mig det enda rimliga att göra en marknadsvärdering som får motsvara ett försäljningspris. Det är klart att det finns en osäkerhet i värderingen, men den borde väl motsvara ett rimligt pris. Och därför borde väl två värderingar vara mer rätt än en.
Utifrån båda ägarnas perspektiv måste man väl se vad man får ut om man säljer i sin helhet, det borde väl vara mest rättvist och rimligt, åtmindståne jämfört med att försöka sälja endast en andel.
Säljer man huset som vanligt får ju båda parter dela på omkostnader som uppstår vid försäljningen, där mäklararvodet är den stora. I det fallet är det ju rimligt att dela på dn kostnaden.
Alltså efterliknar man en vanlig försäljning blir det värdering minus omkostnader.
Sen kan man resonera om inte osäkerheten i värderingen motsvarar mäklararvodet och låta udda vara jämnt, det kan man ju göra.
Däremot har jag svårt att se varför det ska vara nån skillnad på värderingsmetod beroende på vem som mest vill köpa eller sälja, hur tänker ni då?
Om man inte säljer fastigheten som helhet, så är för mig det enda rimliga att göra en marknadsvärdering som får motsvara ett försäljningspris. Det är klart att det finns en osäkerhet i värderingen, men den borde väl motsvara ett rimligt pris. Och därför borde väl två värderingar vara mer rätt än en.
Utifrån båda ägarnas perspektiv måste man väl se vad man får ut om man säljer i sin helhet, det borde väl vara mest rättvist och rimligt, åtmindståne jämfört med att försöka sälja endast en andel.
Säljer man huset som vanligt får ju båda parter dela på omkostnader som uppstår vid försäljningen, där mäklararvodet är den stora. I det fallet är det ju rimligt att dela på dn kostnaden.
Alltså efterliknar man en vanlig försäljning blir det värdering minus omkostnader.
Sen kan man resonera om inte osäkerheten i värderingen motsvarar mäklararvodet och låta udda vara jämnt, det kan man ju göra.
Däremot har jag svårt att se varför det ska vara nån skillnad på värderingsmetod beroende på vem som mest vill köpa eller sälja, hur tänker ni då?
Redigerat:
Min tanke är att om jag vore någon av parterna - likgiltigt vilken - och vi kommit så nära ett avslut skulle jag betrakta det så värdefullt att jag skulle undvika tjafs om småsaker. Riskerna är större än möjligheterna, så att säga.
Det är ju ingen skillnad på värderingsmetod, värdering är ju just bara en uppskattning av värdet, baserat på fastighetens läge, skick och rådande marknad. Marknaden är ju det som är svårast att uppskatta. Värderingen säger att det är vad huset borde få för slutpris vid en öppen försäljning, men det säger inget om hur länge försäljningen tagit, och hur mycket det kostat att sälja och överlåta fastigheten.
Vid en sån här överlåtelse finns det en bekvämlighetsfaktor för den säljande parten. Man behöver inte anlita mäklare, stå för några dolda fel, affären görs (förhoppningsvis) upp snabbt med människor man litar på. Jag tycker personligen det föranleder en viss justering nedåt i överlåtelsesumma.
Vid en sån här överlåtelse finns det en bekvämlighetsfaktor för den säljande parten. Man behöver inte anlita mäklare, stå för några dolda fel, affären görs (förhoppningsvis) upp snabbt med människor man litar på. Jag tycker personligen det föranleder en viss justering nedåt i överlåtelsesumma.
Klicka här för att svara