Problemet är att bankerna inte vill ha något annat än förstapanten på fastigheten. Så i praktiken är det svårt att belåna samma fastighet i två olika banker. Det är iallafall min erfarenhet. Sen kanske det inte finns outnyttjade pantbrev, och det kostar ju också pengar.AndersS skrev:
Du är inte så gammal va? Så trodde jag också i min ungdom, att äldre var kloka och sparsamma människor som har sparpengar på banken. Nu är jag 50+ och inser att jag är precis som för 30 år sen. Inga pengar på banken här alltså.MultiManOriginal skrev:
Har nog aldrig funderat djupare på det utan utgick från längre tillbaka när jag hade huslån i olika banker med pantbrev. Men ska kolla upp vad som hänt med pantbreven då det bara finns ett lån kvar, jag har inte dödat några.cpalm skrev:
I min "ungdom" var det lättare att spara.Kirre2 skrev:
Då kunde man köpa Svenska Statens obligationer, som fördubblades i värde på 10 år.
Och det gick inte att nalla på "kapitalet", så efter tioårsperioden fanns pengarna kvar.
Visserligen var kanske inflationen 12%, men ändå.
(Vårt första bolån, Stadshypotek hade räntan 15,75%
)
Det var ju inget bra sparande. Beloppet dubblas men allt hinner bli 3 ggr så dyrt. Jag undrar om du inte istället blev snuvad på pengarna?KnockOnWood skrev:I min "ungdom" var det lättare att spara.
Då kunde man köpa Svenska Statens obligationer, som fördubblades i värde på 10 år.
Och det gick inte att nalla på "kapitalet", så efter tioårsperioden fanns pengarna kvar.
Visserligen var kanske inflationen 12%, men ändå.
(Vårt första bolån, Stadshypotek hade räntan 15,75%
Men var det ett nybygge hade du en låg s.k. garanterad ränta. Skillnaden mellan denna och den faktiska räntan betalades av staten i form av räntebidrag.KnockOnWood skrev:(Vårt första bolån, Stadshypotek hade räntan 15,75%
På vilket sätt är det bankens problem om äldre bor kvar i huset eller yngre? Banken bör tjäna mer på yngre.(renoveringsprojekt etc)ceson skrev:
I övrigt så är det väl bra att banken räknar med 30% mindre lön? Så 60+aren inte står där och inte kan betala?
Bankerna gör en kalkyl (men med 30%mindre inkomst)
Kan hända att du har rätt, men jag hade i alla fall mer pengar kvar efter 10 år än om jag hade bränt allt ihop på semesterresor.-RB- skrev:
Inget nybygge, kåken var från början på 1800-talet.thomas33 skrev:Men var det ett nybygge hade du en låg s.k. garanterad ränta. Skillnaden mellan denna och den faktiska räntan betalades av staten i form av räntebidrag.
Jo räntan var runt 15% men samtidigt var den fullt avdragsgill och hade du hyfsad inkomst kunde mycket försvinna. Minns jag rätt kunde det för vissa försvinna 80% av räntekostnaden och hög inflation. Men det är ju 30 år sedan och jag kan ju minnas fel om detaljerna men något sådant var det.thomas33 skrev:Men var det ett nybygge hade du en låg s.k. garanterad ränta. Skillnaden mellan denna och den faktiska räntan betalades av staten i form av räntebidrag.
Redigerat:
Jag har hela tiden tänkt att eftersom jag amorterar en hel del så kommer det att finnas utrymme för att öka på bolånet om man skulle behöva extra pengar till nåt. Tydligen dags att sluta amortera och sätta in pengarna på banken istället.
Jo, du minns nog rätt.AndersS skrev:
Utom att det snarare var 40 år sedan
När man ändrade ränteavdraget från 100% till 50% och sedan till 30% minns jag inte.
Jag kan inte förstå "rättighetsperspektivet" i denna fråga. Många tycks ha kommit så långt i sin acceptans av det naturliga i att inte spara ihop till stora investeringar, utan att låna, att man kan bli kränkt om man inte får låna.
Man kan antingen först tjäna ihop pengar och sedan köpa något, eller köpa något och sedan tjäna ihop pengarna, plus lite till (räntan). Idag tycks det första alternativet betraktas som en icke-möjlighet av många.
En av de främsta anledningarna till att vi har banker är att våra inkomster och utgifter varierar över tid. Som ung vuxen har man ofta stora utgifter för första boendet, eventuella småbarn, etc, men man utbildar sig längre och längre och har därför allt sämre inkomst i unga år.
Detta kompenseras dock av en brant stigande inkomst efter utbildning, samtidigt som utgifterna faller något när eventuella barn flyttar hemifrån.
Detta skapar en situation där vi har små finansiella tillgångar som unga och stora tillgångar som gamla. Om vi inte kunde låna skulle vi sannolikt behöva leva onödigt snålt som unga, och inte kunna få någon vettig avkastning på tillgångarna som gammal.
På grund av detta är det fullt rimligt att som ung låna pengar till exempelvis första boendet, som man tjänar ihop senare. Det är att göra det onödigt svårt för sig att tjäna ihop varenda öre som behövs för första boendet.
Sedan är det sunt att belåningen börjar minska allteftersom inkomsten stiger. När man går ut sin utbildning har man normalt skulder som överstiger de finansiella tillgångarna (men, man har förhoppningsvis stora tillgångar i former av kunskap, som kan omvandlas till finansiella tillgångar via arbete). Efter ett tags arbete når man upp till noll i "eget kapital" och vid 60 har man förhoppningsvis ett stort positivt eget kapital, som man kan få avkastning på genom att låna ut (insättningar, obligationer, etc.) eller investera i någon verksamhet (aktier, etc).
Detta innebär att man till slut kan sluta arbeta och leva på eget kapital och avkastning på kapitalet.
Ur det perspektivet kan jag tycka att det är helt naturligt att man som 60-årig låntagare nagelfars lite hårdare än som 30-årig. Man befinner sig inte i den fas i livet då skulderna bör växa. I vissa fall kan det förstås vara helt vettigt att låna pengar som 60-åring, men åldern i sig tycker jag är ett fullt rimligt skäl för tuffare kreditgivning.
Och, att någon ska vilja låna ut till en är aldrig en rättighet - det är aldrig rimligt att bli arg för att någon väljer att inte låna ut pengar till en.
Man kan antingen först tjäna ihop pengar och sedan köpa något, eller köpa något och sedan tjäna ihop pengarna, plus lite till (räntan). Idag tycks det första alternativet betraktas som en icke-möjlighet av många.
En av de främsta anledningarna till att vi har banker är att våra inkomster och utgifter varierar över tid. Som ung vuxen har man ofta stora utgifter för första boendet, eventuella småbarn, etc, men man utbildar sig längre och längre och har därför allt sämre inkomst i unga år.
Detta kompenseras dock av en brant stigande inkomst efter utbildning, samtidigt som utgifterna faller något när eventuella barn flyttar hemifrån.
Detta skapar en situation där vi har små finansiella tillgångar som unga och stora tillgångar som gamla. Om vi inte kunde låna skulle vi sannolikt behöva leva onödigt snålt som unga, och inte kunna få någon vettig avkastning på tillgångarna som gammal.
På grund av detta är det fullt rimligt att som ung låna pengar till exempelvis första boendet, som man tjänar ihop senare. Det är att göra det onödigt svårt för sig att tjäna ihop varenda öre som behövs för första boendet.
Sedan är det sunt att belåningen börjar minska allteftersom inkomsten stiger. När man går ut sin utbildning har man normalt skulder som överstiger de finansiella tillgångarna (men, man har förhoppningsvis stora tillgångar i former av kunskap, som kan omvandlas till finansiella tillgångar via arbete). Efter ett tags arbete når man upp till noll i "eget kapital" och vid 60 har man förhoppningsvis ett stort positivt eget kapital, som man kan få avkastning på genom att låna ut (insättningar, obligationer, etc.) eller investera i någon verksamhet (aktier, etc).
Detta innebär att man till slut kan sluta arbeta och leva på eget kapital och avkastning på kapitalet.
Ur det perspektivet kan jag tycka att det är helt naturligt att man som 60-årig låntagare nagelfars lite hårdare än som 30-årig. Man befinner sig inte i den fas i livet då skulderna bör växa. I vissa fall kan det förstås vara helt vettigt att låna pengar som 60-åring, men åldern i sig tycker jag är ett fullt rimligt skäl för tuffare kreditgivning.
Och, att någon ska vilja låna ut till en är aldrig en rättighet - det är aldrig rimligt att bli arg för att någon väljer att inte låna ut pengar till en.
I sig är det ju bra och även fullt nödvändigt att ta hänsyn till den sannolikt förändrade ekonomiska situation som pension innebär. Det framgår ju också att alla banker gör detta.kanonkula skrev:
Men frågan som skall besvaras av kalkylen är ju vilket utrymme för ränta och amorteringar som kommer att finnas även efter pension och då är det ju fruktansvärt yxigt såväl med en brytpunkt på 60-årsdagen som att schablonmässigt räkna med 30% inkomstbortfall. Det finns ju ingen logik i att din framtida betalningsförmåga skulle vara 30% mindre på 60-årsdagen än dagen innan.
Sen är det klart att det inte är någon rättighet att få låna pengar. Men personen bakom artikeln önskar nog att han hade valt en annan bank, och det är ju relevant även för andra att känna till att SBAB som enda bank räknar på detta sätt.