Det går ju bosätta sig på lite "obekvämt" avstånd/ort där det är betydligt billigare att hyra boende. Det fick jag göra innan "livet" hade stabiliserats så pass att man kunde bygga ett hus. Och angående byggkostnader, när jag byggde kostade ett hus/villa ca 10ggr min årsinkomst och det är väl ungefär vad det kostar i dag. Skillnaden är främst att i dag är det knappt några räntor som ska betalas, för mig pendlade dom mellan ca 4 till max ca 9 %.
Visst gör det det, och det är ju också många som gör så. Min poäng är att när man snackar om "dagens ungdomar" så är det ju implicit i relation till när man själv var ung. Och då får man ju inte glömma bort att förutsättningarna i stort var radikalt annorlunda då.E elmont skrev:
Min första lägenhet hade en hyra på ca. 800 kr/mån. Om den hade kostat 5 000 kr hade jag också bott kvar hemma i det läget. Inte f-n hade jag flyttat ut på landet, så desperat var man inte att komma hemifrån.
EXAKT!E elmont skrev:
Men när folk i denna tråd pratar boenden, då är det mitt i centrum eller ingenting alls som gäller! Per automatik kostar en lägenhet 2-3 miljoner. Du kan köpa ett hus för 1 miljon om du kan tänla dig pendla 30 min.
Man får rätta munnen efter matsäcken! Men den kunskapen verkar ha gått förlorad hos dom som skall in på bostadsmarknaden.
Elektroniktokig
· 2 457 inlägg
Den slöaste husägaren jag umgås med är nära 60.... Typiskt (sinnes)slö generation.
Förvånande att ens landet går framåt om man läser vad folk här inne skriver.
70-talet: långhåriga drogpåverkade husockupanter som inte ville jobba, lyssna på skitmusik
80-talet: Videovåldsförstörda ligister som slogs mot punkare och syntare, lyssna på skitmusik.
90-talet: självmordsbenägna dataspelande deppresiva generation x,skejtare som sakna bälte i byxorna, lyssna på skitmusik
00-talet: Dokusåpakåta kändisfixerade och "vill jobba inom media", lyssna på skitmusik
10-talet: Bortskämda tweetande blogginfluencetubers som inte vet vad arbete är, lyssnar på skitmusik.
70-talet: långhåriga drogpåverkade husockupanter som inte ville jobba, lyssna på skitmusik
80-talet: Videovåldsförstörda ligister som slogs mot punkare och syntare, lyssna på skitmusik.
90-talet: självmordsbenägna dataspelande deppresiva generation x,skejtare som sakna bälte i byxorna, lyssna på skitmusik
00-talet: Dokusåpakåta kändisfixerade och "vill jobba inom media", lyssna på skitmusik
10-talet: Bortskämda tweetande blogginfluencetubers som inte vet vad arbete är, lyssnar på skitmusik.
Redigerat:
vilken tillhörde ni!
Du har uppenbarligen ingen koll på bostadsmarknaden i Stockholm och andra storstäder. Min son köpte för några år sedan en etta 33 kvm för ca 2,3 milj. Han har "bara" 30 - 40 minuters pendling...T Thomas' skrev:
Det är jättebra för honom, men om man nu tänker sig en ung människa som inte lyckats spara ihop 250 000, och inte har föräldrar som kan fylla på resten av kontantinsatsen, och som kanske inte har lön från ett absolut toppjobb (för hans ålder). Då är det inte så lätt.
Oavsett , så finns de allra flesta jobben inom de tre storstadsområdena. Och ett boende kostar multum, även om det är 2 timmars resväg till jobbet.
Jag håller inte med. Jag flyttade hemifrån sista året i gymnasiet. Hade just fyllt 18. Är uppvuxen i hyreslägenhet. När skolan var slut så skulle jag flytta tillbaka. Men då fanns inte mammas stora hyreslägenhet kvar. Hon hade blivit vräkt och fått ett boende från soc för att min yngre bror ännu bodde hemma. Så jag var tvungen att skaffa en egen hyreslägenhet. Vi hade ingen egendom alls inget att sälja. Ingenstans att bo billigt. Då när jag gick ur skolan var det riktig ordentlig lågkonjunktur så jobb fanns det nästan inte alls. Jag levde på soc bidrag i en lägenhet. Tog alla sorters arbeten jag fick. Efter ett tillfälligt jobb jag hade så sa soc att du har tjänat så här mycket pengar så du borde kunna leva så här länge på dom pengarna. Men för att komma till jobbet var jag tvungen att pendla ganska långt. Men den kostnaden kunde inte soc räkna med så jag blev utan bidrag några månader och var tvungen att sälja dom få saker jag ägde som kunde inbringa några pengar för att betala hyran.H heimlaga skrev:
Efter ca 2 år som bidragstagare lyckades jag få ett arbete och därefter har jag lyckats ha jobb hela tiden. Idag bor jag i ett hus på landsbygden och jag och min familj lever ganska bra. Även min bror och min mamma har lyckats ta sig från att vara socialbidragstagare till att vara skattebetalande löntagare. Både jag och min bror har via skatten betalat tillbaka det vi fick i bidrag. Om man inte ger upp så går det bra att ta sig ifrån att vara egendomslös bidragstagare.
Jag vet inte exakt hur din situation såg ut men jag räknade efter vad det skulle ha inneburit för mig:N Niq skrev:
1. Som socialbidragstagare i Finland får man äga en billig bil men man får inte reparera den och inte besikta och inte betala försäkringar och fordonsskatt och inte tanka. Socialen säger bara att man får ta snabblån att betala sådant med. Snabblån innebär ockerräntor och ständigt växande skulder.
Många kör därför med obesiktade oförsäkrade bilar men de brukar åka fast med tiden och då blir det böter som blir till skuldsättning.
Eftersom socialbidragstagare ofta tvingas bo på platser där kollektivtrafiken är litet sisådär och eftersom många arbetsplatser också är så belägna blir det svårt att få arbete utan bil. I alla fall utanför storstäderna.
Jag känner personer som har fastnat i den här fällan.
2. Utslagningen är hård på arbetsmarknaden i Finland och har man någon gång varit sjuk eller arbetslös en längre tid eller varit i rättstvist med en arbetsgivare är man oanställbar i många företag.
Därför har det uppstått en B-klass arbetsmarknad där oseriösa företag försöker locka sådana som inte kan få andra arbeten. På B arbetsmarknaden finns det alltid arbete att få men lönen är ofta så låg att den inte går att överleva på hur billigt man än lever och därför måste man antingen leva på lån eller söka socialbidrag. Det är givetvis kriminellt men eftersom arbetsgivaren kräver att man skall skriva ut sig ur fack och a-kassa innan man blir anställd så åker de sällan fast.
Redan innan min långa sjukskrivning hade jag svårt att få anställning på seriösa villkor eftersom jag 10 år tidigare hade varit sjukskriven en längre tid och eftersom jag hade råkat hamna i ett sånt där svältlöneföretag en gång och stämt chefen till domstol för utebliven lön...... som jag fick ut till största delen efter 5 års rättsprocess.
I stort sett skulle jag ha varit arbetslös de sista 5 åren före sjukskrivningen om jag inte hade skaffat mig arbete i egen regi.
3. I Finland skall man som anställd i byggnadsbranschen ha egna verktyg. Dem skulle jag inte ha fått behålla för socialen. Utan verktyg ingen anställning utom i lönedumparföretagen.
Då jag arbetade i egen regi måste jag naturligtvis ha egna verktyg. Jag har gott om verktyg för många sorters arbete men det mesta är begagnat och har lågt marknadsvärde men högt bruksvärde eftersom det är i gott skick. Allt är skuldfritt. Jag skulle ha fått kanske 5000 euro vid försäljning men återanskaffningsvärdet för lika bra grejor hade legat kring 50000 euro för den del som går att köpa. Dessutom har jag en hel del specialverktyg som överhuvudtaget inte går att köpa för pengar utan måste specialtillverkas. Hade jag sålt dem så skulle jag ha tvingats ta lån på 50000 euro och arbeta oavlönat ett par månader med att tillverka verktyg för att kunna börja arbeta igen.
Det har tagit mig 15 års fritid att samla ihop det jag har på lågbudget. För att kunna åta mig arbeten som bulgarerna och lönedumparna inte kan göra och därför kunna ta ut en lön som går att leva på.
4. Skogen och traktorn är mina men de förser inte bara mig med virke utan också föräldrarna med ved. Föräldrarna hade blivit utan värme i huset. Socialens lösning var att föräldrarna skulle sälja sitt skuldfria hus och flytta till hyreslägenhet och få bostadsbidrag sedan då alla huspengarna har gått åt till hyra.
En traktor i den åldern med den utrustningen och i det skicket finns inte att köpa för pengar. Jag hade blivit tvungen att köpa en 15 år nyare och mycket dyrare traktor för att få någonting liknande den dagen då jag är på fötter igen. Eller sätta många hundra timmars arbete på att renovera och modernisera en annan gammal traktor. Vem vet hur svårt det hade varit att hitta ett lämpligt beläget skifte med 100-årig tät blandskog att ta virke ur....... hypotetiskt om jag hade kommit på fötter......
I ditt fall Niq byggde allt på att hyfsat avlönade arbeten fanns att tillgå utan behov av bil och verktyg. Skulle din lön efter skatt inte ha överstigit kostnaderna för pendling och mat och ett minimum av kläder och bostad skulle det där inte ha gått!
Helt andra förhållanden än den arbetsmarknaden som jag försökte klara mig på före sjukdomstiden.
Elektroniktokig
· 2 457 inlägg
En solskenshistoria på sätt och vis. Intressant läsning för oss som bra förstår ekonomiska trångmål i teorin.N Niq skrev:
H hempularen skrev:
Vilket nog är mer vanligare än vad du verkar tro.
