Familj i trångmål - nekas ekonomiskt bidrag

[Hemmakatten]

I denna tråd fortsätter diskussionen från samma trpd i Juridikforumet.

 

[heimlaga]

Ja fortsätt gärna!
Jag har ju en del liknande erfarenheter av utslagningspolitiken i Finland och är inte alls förvånad över att Sverige är på väg åt samma håll.
Bidragsproffsen som lägger upp sina liv enligt socialens kriterier blir försörjda till döda dagar utan att behöva oroa sig medan de ligger på soffan och pimplar smuggelbrännvin medan skötsamt folk som blir sjuka eller råkar illa ut på annat vis faller rakt igenom maskorna på skyddsnätet.

Som en handläggare på folkpensionsanstalten (finländska försäkringskassan) förklarade för mig i ilsken ton:
Citat:
"Vad talar du om arbete och arbete. Du skall inte ha något arbete. Du skall leva på bidrag och nu håller vi på att ordna så du skall få bidrag"
Med den motiveringen krävde de att jag skulle sälja verktygen som jag behöver för att kunna få arbete då jag blir frisk. Sälja verktygen att jag skulle bli egendomslös och kunna få socialbidrag. Få socialbidrag för att jag saknade inkomst. Saknade inkomst efter att F.P.A. nekade mig sjukdagpenning helt utan motivering även om tre läkare varav en specialistläkare rekommenderade sjukskrivning.

 

[larka742]

Larka742 vad har DU för utbildning i så fall som utrycker dig så självsäkert i dessa frågor?

Civilingenjör, och sedan eftersom jag har varit på fel sidan av Socialtjänstens yrke (mottagare) så har jag varit tvungen att läsa in mig i deras värld.

Om jag får anse det så är jag mer insatt riskanalyser, rapportskrivande än dessa handläggare. Och som många också påpekat (finns artiklar, inlägg etc om det) så har utbildningarna saknat vetenskapsteori så jag har befogande för ett sådan påstående. HUR man gör en objektiv rapport/analys har saknats. Utbildningarna verkar ha bättrat sig, men vad spelar det för roll när det sitter handläggare (utan licens att förlora) som skriver på och gör utredningar väldigt gammalmodigt.

Nja, att soc vips plockar barnen är inte min uppfattning. Ett LVU sitter väldigt långt inne och tas bara till vid absolut nödvändighet. Jag har sett ganska många fall där barn verkligen borde omhändertas, men inget händer. Då menar jag riktigt stora problem.

Väldigt långt inne? Systemet tillåter att en handläggare har en dålig dag - DET räcker för att de ska kunna göra en LVU.

För oss (ja inte en vän) så var det att de antog att en TVÅ år gammal orosanmälan gällde oss och byggde upp en helt egen världsbild mot oss och ville göra LVU. (vi valde samarbeta, men "val" = kalla det tvingad).

Sen.... vi fick aldrig underlaget där de refererade till den gamla orosanmälan, den blev aldrig kommunicerad eller utskriven till oss (bara det är ett allvarligt fel). Men när vi hämtade ut allt material de hade så fick vi underlaget.
Klart de inte ville ge oss bevis för att de agerade på ett klandervärt sätt - någon insåg väl det helt plötsligt och valde att bryta rutinerna för oss.
Bara att använda en gammal orosanmälan var fel, att inte berätta om den orosanmälan var fel, att inte ge underlaget där den tas upp var fel...

Allt skriker strukturellt fel, vi var som privatperson totalt utelämnad till allt de sa. Vi hade tex ingen aning om underlag, orosanmälan, kommunicering och sådana rutiner man skall göra enligt lag.

Handläggarna var utredare, försvarsadvokat (skall informera/stötta oss med juridiskt bakgrund etc), och sedan också utförare av dom. Allt inom en vecka. Samma personer skulle göra allt!
Deras chef beslutade på vad som stod i underlag, endera fullt insatt i att det var en för gammal orosanmälan eller inte.
Läser man underlaget mot oss så blir man ju skrämd... (men det var ju så fel)

Som sagt - sjukt system.

Tänk er rättssystemet, en polisman ser en pågående misshandel. Polismannen ser en person X slå en person Y.
Automatiskt direkt anser polismannen att bara X ska gripas. En kort mindre utredning av SAMMA polisman sker där enbart Y får komma till tals och y säger bara "x slog mig". Polismannen anser X är förövare och inte att lita på.

Polismannen anser det han fått bevis för ger att det var ett mycket allvarligt brott X gjort, och anser att X ska ha tre års fängelse men om X samarbetar med en större utredning så kanske det inte blir någon fängelsetid alls.
Ingen försvarsadvokat,eller åklagare involverad. Polismannen sätter dom direkt. Någon annan involverad behövs inte....i detta rättsväsende. En polischef får ett snabb genomgång av ärendet, men då det står "x slog Y oprovocerat" i underlaget anser även chefen att fallet är solklart och X skall dömas till fängelse.

Det hela resulterar i att polismannen dömer X till fyra månaders fängelse baserat på att "vittnen" sett brottet.
Men dessa vittnesmål får inte X bemöta,eller veta om.

X vet inget om självförsvar (det var egentligen alltså Y som slog först men det såg inte polismannen), eller hur lagutrymmet sätter arbetsrutiner och accepterar fyra månaders fängelse (det kändes bättre än tre års fängelse och han (X) hade ju trots allt slagit Y). Återigen ingen försvarsadvokat som hjälper till på X sida.

Det är så det funkar inom Socialtjänsten.
Nu menar jag inte att alla faller dit inom dessa dåliga rutiner men att den grundläggande strukturen är så svag.
Det är bara inom socialtjänsten allt skall hanteras. Det sker utstickare när beslut skall tas, chef eller socialnämnd men de agerar ju bara på det underlag som finns.

Polismannen i mitt exempel, menade kanske inte ens något illa men han blev otroligt färgad av att se X slå y och hade väldigt svårt att ta in att Y också hade slagit. X kanske dessutom var ytterst ångerfull för att han slog tillbaka. Så hela spåret att det bara var X skyldig var kanske svårt att vända.

Varför tror ni att rättsväsendet har fått sin struktur med separation mellan försvarsadvokat, åklagare och utredare?
edit: Att polismannen inte skall sätta dom överhuvudtaget är ju det som sker i rättväsendet. Polismannens enda intresse är att ta reda på allt om situationen och skriva rapport. Socialsekreterarens intresse är att i slutändan också sätta en "dom", och i det perspektivet har vi stora risker att Socialtjänst-utredningen blir färgad.

Det finns INTE ett objektivt ombud som står på familjens sida, att en sådan inom några timmar skall vara på plats dygnet runt vid Sociala insatser.
Varför skall det INTE vara att man som privatperson ALLTID får ett ombud? En tex av länsstyrelsen tillsatt ombud som verkligen vet alla lagar och praxis.... som verkligen är på familjens sida.

Min uppfattning är att en Socialsekreterare är på SIN sida. Personen gör ett val (medvetet eller omedvetet) och den har inte utbildning nog att hålla sig objektiv till allt som kommer. Det är utbildningsproblem, men också ett strukturellt problem i praxis och riktlinjer. Så den personen tenderar till att hålla fast vid den ursprungliga uppfattningen.

Handläggaren orkar inte sätta sig in OM den har gjort fel eller inte så den kör struts-style och nekar nekar...
Exakt samma sak här i den ursprungliga TS.

Jag har självklart inga siffror, men säg att allt funkar i 90% av fallen. 5% blir fel pga slarv men det fixar till sig förr eller senare när den utsatte påpekar bristerna. 5% fortsätter vara fel ingenting hjälper.... då är det inte slarv. Ignorans.
Men systemet accepterar sådant, finns ingen licens att peka på. Inget att förlora. För att handläggaren ska förlora något slags förtroende "internt" skall det vara många omfattande fel i typ alla utredningar och det tror jag inte på. Det sker ibland för vissa handläggare - som vant sig vid att genvägarna finns....