Jag ogillar det mesta Trump står för men för mig är svensk public service kraftigt vänstervinklad sedan många årtionden och inte särskilt trovärdig, varken gällande fakta eller analysen av densamma. Enstaka undantag finns såklart.trähandtag skrev:
Mycket bättre att följa rena vänster respektive högermedia och själv dra slutsatser utifrån det, än att få färdigtuggad SVT/SR-diet.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 294 inlägg
Nu vet jag inte vad en plastliberal är, men gissar att jag omfattas av begreppet. Att ni regleringsivrare skulle komma att skylla på marknaden efter att ni reglerat sönder utbudssidan och är missnöjda med att priserna är för höga har jag i alla fall ett antal gånger förutspått här.K karlmb skrev:
Att priset går upp är en reaktion på fundamenta, inte något som sker oberoende av den fysiska verkligheten. I slutänden måste någon betala, eller flertalet förväntas leva i brist. Späkande är den ihåliga överbudspolitikens kännetecken, inte marknadens.
Du verkar tro att något skapat av politiker är helt optimalt ur marknadshänseende, bara det benämns "fri marknad".
Men värre är att du tror alla som ser hur illa deras skapelse fungerar är kommunister.
Att vi inte vill ha en väl fungerande marknad utan "regleringar".
Så tänker en äkta plastliberal.
Likt en muslim blir förbannad om någon skändar den ende guden så blir liberalen galen om någon pekar finger åt en dysfunktionell marknadslösning, även om kritiken är konstruktiv och innehåller förslag till en förbättrad marknad.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 23 294 inlägg
Jag har inte beskyllt dig för att vara kommunist. Regleringsivrare ör betydligt mer spridda än så.
Men jag tycker att det är festligt att du menar dig stå för en politisk linje som kommer göra att marknaden fungerar bättre än en fri marknad när den marknad vi har idag inte är fri.
Handeln på marknaden är fri, men produktionssidan är kraftigt reglerad. Om man tror att man kan lösa det genom att även reglera handeln kan ett par timmar med näsan i historieböcker förhoppningsvis påverka den villfarelsen.
Ad hominem-angreppen lämnar jag därhän.
Men jag tycker att det är festligt att du menar dig stå för en politisk linje som kommer göra att marknaden fungerar bättre än en fri marknad när den marknad vi har idag inte är fri.
Handeln på marknaden är fri, men produktionssidan är kraftigt reglerad. Om man tror att man kan lösa det genom att även reglera handeln kan ett par timmar med näsan i historieböcker förhoppningsvis påverka den villfarelsen.
Ad hominem-angreppen lämnar jag därhän.
Du förstår ju inte ens hur marknaden fungerar. Så sannolikheten att du kan förbättra något är nå nära noll det går att komma. Börja med att förstå vad marginalprissättning är innan du kritiserar det.K karlmb skrev:
Problemet här är att du tror att den nuvarande marknadsordningen är den som ligger närmast det du menar med fri marknad.
Och att den som ifrågasätter det vill ha en "reglerad" marknad.
Det är ju inte alls på det sättet .
Du förstår ju inte ens hur elpriset sätts. Nuvarande modell är definitivt något som ligger nära en fri marknad.
Jag antar att alla läst denna vid det här laget och att vi kan parkera det fåniga fingerpekandet i denna frågan, de enda partierna som inte kan anses varit aktivt delaktiga i energiproduktionsfrågan är V och SD (de fick inte vara med, annars hade de sannolikt också hållit med), skönt att parkera denna frågan en gång för alla: https://www.dn.se/sverige/sa-skapade-politik-och-marknad-en-perfekt-storm-som-stangde-reaktorerna/
Beskyllningarna haglade i valrörelsen: Vems fel var det att svenska reaktorer har stängts? Verkligheten bakom slagorden är att alla partier utom SD och V har varit djupt delaktiga i att skapa den situation som har gett mindre kärnkraft och högre elpriser.
– Det blev en perfekt storm, säger teknikhistorikern Per Högselius.
Valet 2022 har redan döpts till Energivalet av statsvetarna. Inte minst blev det en kamp om historieskrivningen: Vem var skyldig till den prekära situation som Sverige hamnat i, med skenande elpriser som riskerade att knäcka både hushåll och företag?
Magdapriser, sade Moderaterna. Putinpriser, sade Socialdemokraterna.
I centrum för debatten stod kärnkraften. Varför hade svenska reaktorer stängts i förtid, med minskad elproduktion som följd?
Högersidan identifierade det här som en potentiell vinnarfråga i en tid av elkris. Dessutom var kärnkraftsvurmen ett kitt i den spretiga koalition som gick för maktskifte.
Argumenten for snart iväg och de fanns två versioner. Enligt högersidan hade rödgröna regeringar genom politisk klåfingrighet och inkompetens raserat ett närmast fulländat elsystem. Enligt den andra hade politiken spelat en mer eller mindre försumbar roll. Socialdemokrater och centerpartister pekade på marknadskrafterna och tvådde sina händer.
I själva verket har det varit många kockar om den soppa som blev 2022 års elkris. Olika regeringar och partier på bägge sidor av blockgränsen har under många år brottats med en grundläggande fråga:
Vad ska politiken göra, och vad ska lämnas över till marknaden?
Det här var en het potatis redan när alliansregeringen tillträdde 2006. Tidigare borgerliga regeringar hade spruckit på kärnkraftsfrågan.
Både Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) förstod att de måste lösa ut den.
När alliansregeringen tillträdde på hösten 2006 var det mindre än fyra år kvar tills kärnkraften egentligen skulle ha varit helt avvecklad i Sverige. Efter folkomröstningen 1980 beslutade riksdagen att den sista reaktorn borde stängas senast 2010. Men 1997 slopade S-regeringen ett slutdatum för avvecklingen och någon ny bortre gräns sattes aldrig.
Det var så kärnkraftsfrågan såg ut för den nytillträdde statsministern Fredrik Reinfeldt (M). Visserligen hade en andra reaktor i Barsebäck nyss stängt men i övriga kärnkraftverk rullade produktionen på.
Elleverantörerna gjorde goda vinster och den avgående S-regeringen hade nyligen höjt den så kallade effektskatten på kärnkraft för att ta tillbaka en del av överskotten till statskassan. Det var inget som alliansregeringen motsatte sig, tvärtom. Finansminister Anders Borg (M) följde den tidigare regeringens exempel och höjde effektskatten ytterligare.
Men den stora omläggningen av energipolitiken återstod. 2009 träffade de fyra borgerliga partierna en överenskommelse där både Centerpartiet och Kristdemokraterna övergav sitt tidigare kärnkraftsmotstånd och istället gick med på att det under vissa omständigheter skulle vara tillåtet att bygga nya reaktorer.
– Jag trodde att jag skulle få avgå på grund av den där energiöverenskommelsen. När jag kom till våra kommundagar i Visby så hälsade inte ens folk på mig. De var rasande, minns dåvarande C-ledaren och näringsministern Maud Olofsson.
Kärnkraften skulle inte längre få några statliga subventioner och kärnkraftsägarna fick ett utökat skadeståndsansvar vid stora olyckor. M, KD, FP och C var överens om att det inte längre skulle vara politiken som beslutade om kärnkraftens framtid, det skulle marknaden sköta genom strikt kommersiella bedömningar.
Samtidigt beslutade regeringen om en utbyggnad av förnybar energi för att minska sårbarheten i energisystemet. Verktyget var de så kallade elcertifikaten som i praktiken innebar subventioner till vindkraften.
Det var en historisk uppgörelse. Men mindre än ett år efter att den godkänts av riksdagen ritades spelplanen om av händelser på andra sidan jordklotet.
Klockan 14.46 den 11 mars 2011 inträffade en jordbävning på havsbottnen öster om Japan. Skalvet gav upphov till en tsunamivåg som dränkte kärnkraftsverket i Fukushima. Radioaktivt cesium motsvarande 168 Hiroshimabomber spreds i atmosfären.
I Sverige som i många andra länder ledde olyckan till omfattande skärpningar av säkerhetskraven. Kärnkraftsbolagen stod inför mångmiljardinvesteringar. Dessutom led en del reaktorer, som närmade sig slutet av sin livslängd, av andra brister som krävde kostsamma åtgärder.
Samtidigt tog utbyggnaden av vindkraften fart på allvar, med understöd av systemet med elcertifikat som hade förstärkts av alliansregeringen. Den tekniska utvecklingen gjorde också vindturbinerna mer kostnadseffektiva. Elpriset pressades ner till rekordlåga nivåer. Investerarnas kalkyler talade tydligt till vindkraftens fördel.
Billig el, ett överskott som kunde exporteras, en kraftig expansion för det förnybara. Läget kunde te sig ljust när alliansregeringens andra mandatperiod gick mot sitt slut. Men under ytan lurade problemen, som flaskhalsarna i nätet mellan elområdena som hade införts 2011.
Och några investeringar i ny kärnkraft syntes inte till. Tvärtom. I januari 2014 aviserade ägarbolaget OKG att den äldsta reaktorn i Oskarshamn skulle ställas av.
Kärnkraften hade hamnat i motvind. Den skulle snart tillta.
När Miljöpartiet grundades 1981 var motståndet mot kärnkraften en av drivkrafterna. För miljöpartisterna handlade det om mycket mer än kilowattimmar och effektbalanser. Det var en djupt ideologisk fråga om ansvar inför naturen och kommande generationer.
Det skulle dröja 33 år men i september 2014 fick MP direkt inflytande över frågan när partiet tog över regeringsmakten tillsammans med Socialdemokraterna. Statsminister Stefan Löfven själv var kärnkraftsvän sedan sin tid som bas för industrifacket Metall, men i hans parti fanns skilda uppfattningar. I den nya regeringen var kompromisser med de gröna statsråden ofrånkomliga.
I valrörelsen hade MP inte hymlat med att man ville se stängningar av reaktorer under den kommande mandatperioden. Men enligt Åsa Romson, som blev klimat- och miljöminister, hade MP accepterat idén om att de yttersta besluten skulle fattas av marknadens aktörer.
– Vi hade landat i att politiken inte skulle gå in och detaljstyra, som när Barsebäck lades ner. Istället skulle vi jobba med de ekonomiska incitamenten så att de blev mer styrande. Det här sättet att tänka kring marknadens roll var ju redan etablerat genom den borgerliga energiuppgörelsen, säger Åsa Romson, i dag forskare på Svenska miljöinstitutet IVL.
MP ville lägga ett större ekonomiskt ansvar på kärnkraftsbolagen, både för avfallet och vid olyckor. Enligt miljöpartisterna handlade det om att avskaffa dolda subventioner. För kärnkraftsbolagen blev det ytterligare en minuspost i finanserna.
Dessutom lade den rödgröna regeringen på ännu en höjning av effektskatten.
Då kom beskedet från Vattenfall: Reaktorerna 1 och 2 i Ringhals skulle läggas ner några år i förtid.
– Det var ingen påtryckning från den politiska sidan. Det var ett rent kommersiellt beslut, sade dåvarande styrelseordförande Lars G Nordström i en intervju med SvD förra året.
Moderaten Mikael Odenberg var vid den här tiden generaldirektör för Svenska kraftnät, och hade tidigare varit sitt partis energipolitiska talesperson. Hans bestämda uppfattning är att effektskatten spelade stor roll men att flera partier delar ansvaret.
– Den sista höjningen gjordes av Magdalena Andersson, men den största gjordes av Anders Borg. Partierna var lika goda kålsupare, de byggde upp skatten till orimliga höjder. Att bara säga att det var onda socialister och miljöpartister, det är helt enkelt inte sant, säger Mikael Odenberg.
Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH, beskriver omständigheterna kring nedläggningsbesluten som ”en perfekt storm” där många faktorer sammanföll.
– Det finns en politisk komponent i det men historien är mycket mer komplex än så. Jag skulle säga att det är andra faktorer som överväger.
Per Högselius pekar på de låga elpriserna som gjorde kärnkraften olönsam och dyra säkerhetskrav efter Fukushima. Men eftersom marginalerna redan var små så blev varje skattehöjning kännbar.
– Men den sista höjningen var inte många procent och hade i praktiken ingen stor betydelse. Man hade nog gett upp under den här perfekta stormen även om det inte var en kärnkraftsskeptisk regering. Det fanns ingen ekonomi i att bygga nya kärnkraftverk och det var det intrycket som rådde, säger Per Högselius.
När nedläggningsbeskedet kom från Vattenfall hade Stefan Löfven redan dragit slutsatsen att det krävdes ett bredare politiskt grepp. Statsrådet Ibrahim Baylan fick i uppdrag att leda en energikommission. Det var också ett sätt att skapa en motvikt till MP:s radikala linje. Målet var en överenskommelse som skulle hålla över maktskiften.
Ibrahim Baylan vill i dag inte ge någon kommentar, med hänvisning till att han lämnat politiken. Men S-källor uppger för DN att även näringslivet var starkt pådrivande för en bred uppgörelse. Man ville ha långsiktighet.
Slutresultatet blev i mångt och mycket en fortsättning på alliansens energiuppgörelse från 2009. Nya reaktorer skulle fortfarande få byggas på de platser där kärnkraftverken ligger i dag. Inga stängningar skulle ske genom politiska beslut. Ett mål hade satts upp om ett helt förnybart elsystem 2040, men det innebar inget förbud mot kärnkraft bortom det årtalet.
Och effektskatten fasades ut.
Förre Centerledaren Maud Olofsson hade vid den här tiden lämnat politiken och satt i styrelsen för organisationen Svenskt näringsliv. Där var energikommissionen ett givet samtalsämne.
– Vattenfall visste mycket väl att det diskuterades att ta bort effektskatten i energiuppgörelsen, säger Maud Olofsson.
Beslutet att stänga Ringhalsreaktorerna låg ändå fast. Just det var heller inte någon stor fråga i energikommissionen, enligt källor med insyn. Diskussionerna hade ett längre framtidsperspektiv. Och när fem partier hade enats (S, MP, M, KD, C) var Moderaternas budskap att kärnkraften hade räddats.
Långsiktigheten sträckte sig inte längre än till kvällen den 14 augusti 2018. Då överrumplade KD-ledaren Ebba Busch alla, både allierade och motståndare, med att i en tv-debatt börja propagera för fler kärnkraftverk. Det var ett stort och överraskande steg för ett parti som under många år varit uttalade kärnkraftsmotståndare.
Var de inte överens om att nu skulle marknaden få sköta det där?
Bollen var satt i rullning. Kärnkraften blev en vinnarfråga för KD i valet. Moderaterna drabbades av tvivel, som späddes på av insikten om hur mycket mer el Sverige skulle behöva för att klara klimatomställningen. För deras del blev 2019 ett långt utdraget farväl till den överenskommelse som skulle ge marknaden långsiktiga spelregler. Men innan det slutgiltiga sammanbrottet hann Moderaterna och KD rösta nej i riksdagen 2019 till att omstarta de stängda reaktorerna i Ringhals. Förslaget kom från Sverigedemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet det enda partiet som stått utanför både 2009 och 2016 års energiuppgörelser.
2020 hade Moderaterna ändrat sig och röstade ja i en ny omröstning om omstart i Ringhals. Då hade kärnkraften blivit mer än en energifråga. Den hade blivit ett kitt i en högerkoalition i vardande.
När Ulf Kristersson i höstas tog över statsministerposten var det med ett löfte om mer kärnkraft. Och det ska delvis ske genom att överge grundtanken från de tidigare överenskommelserna om att det är marknaden som ska styra över utbyggnaden. Regeringspartierna och Sverigedemokraterna vill subventionera kärnkraften genom kreditgarantier i mångmiljardklassen och en prissättning som gynnar kärnkraftsel framför andra effektslag. Det är en linje som förre C-ledaren Maud Olofsson har svårt att förstå.
– Jag hade aldrig trott att en borgerlig regering skulle börja med planekonomisk energipolitik. Det är så socialistiskt att man inte förstår. Det är inte politiken som ska bestämma vilka kraftslag vi ska ha, säger hon.
Trots dagens energikris anser Åsa Romson fortfarande att den politik som bidrog till stängning av reaktorer var rätt – av säkerhetsskäl. Men däremot ser hon en annan svaghet i efterhand: ingen har längre ett helhetsansvar för leveranssäkerhet i hela landet.
– Avregleringen av marknaden har gått väldigt långt. Det hade gagnat Sverige om vi hade kommit längre med en reglering som utgick mer från samhällsnytta och inte bara från om det går att hitta en marknad. Då hade vi stått bättre rustade nu och inte fått samma chock av de höga elpriserna, säger Åsa Romson.
Nu efterlyser näringslivet att politikerna åter samlar sig i bred enighet. Det är nödvändigt anser även Cecilie Tenfjord Toftby som var moderat ledamot i energikommissionen. Men då måste energibranschen enligt hennes få tydligare besked än vad partierna gav 2016.
– Styrkan i den uppgörelsen var att den var blocköverskridande. Vi hade förhoppningar om att det skulle bli ny kärnkraft men fortfarande får vi ju höra från branschen att osäkerheten är för stor. Verkligheten har förändrats snabbt och då har politiken ett ansvar att leverera på det.
– Det blev en perfekt storm, säger teknikhistorikern Per Högselius.
Valet 2022 har redan döpts till Energivalet av statsvetarna. Inte minst blev det en kamp om historieskrivningen: Vem var skyldig till den prekära situation som Sverige hamnat i, med skenande elpriser som riskerade att knäcka både hushåll och företag?
Magdapriser, sade Moderaterna. Putinpriser, sade Socialdemokraterna.
I centrum för debatten stod kärnkraften. Varför hade svenska reaktorer stängts i förtid, med minskad elproduktion som följd?
Högersidan identifierade det här som en potentiell vinnarfråga i en tid av elkris. Dessutom var kärnkraftsvurmen ett kitt i den spretiga koalition som gick för maktskifte.
Argumenten for snart iväg och de fanns två versioner. Enligt högersidan hade rödgröna regeringar genom politisk klåfingrighet och inkompetens raserat ett närmast fulländat elsystem. Enligt den andra hade politiken spelat en mer eller mindre försumbar roll. Socialdemokrater och centerpartister pekade på marknadskrafterna och tvådde sina händer.
I själva verket har det varit många kockar om den soppa som blev 2022 års elkris. Olika regeringar och partier på bägge sidor av blockgränsen har under många år brottats med en grundläggande fråga:
Vad ska politiken göra, och vad ska lämnas över till marknaden?
Det här var en het potatis redan när alliansregeringen tillträdde 2006. Tidigare borgerliga regeringar hade spruckit på kärnkraftsfrågan.
Både Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) förstod att de måste lösa ut den.
När alliansregeringen tillträdde på hösten 2006 var det mindre än fyra år kvar tills kärnkraften egentligen skulle ha varit helt avvecklad i Sverige. Efter folkomröstningen 1980 beslutade riksdagen att den sista reaktorn borde stängas senast 2010. Men 1997 slopade S-regeringen ett slutdatum för avvecklingen och någon ny bortre gräns sattes aldrig.
Det var så kärnkraftsfrågan såg ut för den nytillträdde statsministern Fredrik Reinfeldt (M). Visserligen hade en andra reaktor i Barsebäck nyss stängt men i övriga kärnkraftverk rullade produktionen på.
Elleverantörerna gjorde goda vinster och den avgående S-regeringen hade nyligen höjt den så kallade effektskatten på kärnkraft för att ta tillbaka en del av överskotten till statskassan. Det var inget som alliansregeringen motsatte sig, tvärtom. Finansminister Anders Borg (M) följde den tidigare regeringens exempel och höjde effektskatten ytterligare.
Men den stora omläggningen av energipolitiken återstod. 2009 träffade de fyra borgerliga partierna en överenskommelse där både Centerpartiet och Kristdemokraterna övergav sitt tidigare kärnkraftsmotstånd och istället gick med på att det under vissa omständigheter skulle vara tillåtet att bygga nya reaktorer.
– Jag trodde att jag skulle få avgå på grund av den där energiöverenskommelsen. När jag kom till våra kommundagar i Visby så hälsade inte ens folk på mig. De var rasande, minns dåvarande C-ledaren och näringsministern Maud Olofsson.
Kärnkraften skulle inte längre få några statliga subventioner och kärnkraftsägarna fick ett utökat skadeståndsansvar vid stora olyckor. M, KD, FP och C var överens om att det inte längre skulle vara politiken som beslutade om kärnkraftens framtid, det skulle marknaden sköta genom strikt kommersiella bedömningar.
Samtidigt beslutade regeringen om en utbyggnad av förnybar energi för att minska sårbarheten i energisystemet. Verktyget var de så kallade elcertifikaten som i praktiken innebar subventioner till vindkraften.
Det var en historisk uppgörelse. Men mindre än ett år efter att den godkänts av riksdagen ritades spelplanen om av händelser på andra sidan jordklotet.
Klockan 14.46 den 11 mars 2011 inträffade en jordbävning på havsbottnen öster om Japan. Skalvet gav upphov till en tsunamivåg som dränkte kärnkraftsverket i Fukushima. Radioaktivt cesium motsvarande 168 Hiroshimabomber spreds i atmosfären.
I Sverige som i många andra länder ledde olyckan till omfattande skärpningar av säkerhetskraven. Kärnkraftsbolagen stod inför mångmiljardinvesteringar. Dessutom led en del reaktorer, som närmade sig slutet av sin livslängd, av andra brister som krävde kostsamma åtgärder.
Samtidigt tog utbyggnaden av vindkraften fart på allvar, med understöd av systemet med elcertifikat som hade förstärkts av alliansregeringen. Den tekniska utvecklingen gjorde också vindturbinerna mer kostnadseffektiva. Elpriset pressades ner till rekordlåga nivåer. Investerarnas kalkyler talade tydligt till vindkraftens fördel.
Billig el, ett överskott som kunde exporteras, en kraftig expansion för det förnybara. Läget kunde te sig ljust när alliansregeringens andra mandatperiod gick mot sitt slut. Men under ytan lurade problemen, som flaskhalsarna i nätet mellan elområdena som hade införts 2011.
Och några investeringar i ny kärnkraft syntes inte till. Tvärtom. I januari 2014 aviserade ägarbolaget OKG att den äldsta reaktorn i Oskarshamn skulle ställas av.
Kärnkraften hade hamnat i motvind. Den skulle snart tillta.
När Miljöpartiet grundades 1981 var motståndet mot kärnkraften en av drivkrafterna. För miljöpartisterna handlade det om mycket mer än kilowattimmar och effektbalanser. Det var en djupt ideologisk fråga om ansvar inför naturen och kommande generationer.
Det skulle dröja 33 år men i september 2014 fick MP direkt inflytande över frågan när partiet tog över regeringsmakten tillsammans med Socialdemokraterna. Statsminister Stefan Löfven själv var kärnkraftsvän sedan sin tid som bas för industrifacket Metall, men i hans parti fanns skilda uppfattningar. I den nya regeringen var kompromisser med de gröna statsråden ofrånkomliga.
I valrörelsen hade MP inte hymlat med att man ville se stängningar av reaktorer under den kommande mandatperioden. Men enligt Åsa Romson, som blev klimat- och miljöminister, hade MP accepterat idén om att de yttersta besluten skulle fattas av marknadens aktörer.
– Vi hade landat i att politiken inte skulle gå in och detaljstyra, som när Barsebäck lades ner. Istället skulle vi jobba med de ekonomiska incitamenten så att de blev mer styrande. Det här sättet att tänka kring marknadens roll var ju redan etablerat genom den borgerliga energiuppgörelsen, säger Åsa Romson, i dag forskare på Svenska miljöinstitutet IVL.
MP ville lägga ett större ekonomiskt ansvar på kärnkraftsbolagen, både för avfallet och vid olyckor. Enligt miljöpartisterna handlade det om att avskaffa dolda subventioner. För kärnkraftsbolagen blev det ytterligare en minuspost i finanserna.
Dessutom lade den rödgröna regeringen på ännu en höjning av effektskatten.
Då kom beskedet från Vattenfall: Reaktorerna 1 och 2 i Ringhals skulle läggas ner några år i förtid.
– Det var ingen påtryckning från den politiska sidan. Det var ett rent kommersiellt beslut, sade dåvarande styrelseordförande Lars G Nordström i en intervju med SvD förra året.
Moderaten Mikael Odenberg var vid den här tiden generaldirektör för Svenska kraftnät, och hade tidigare varit sitt partis energipolitiska talesperson. Hans bestämda uppfattning är att effektskatten spelade stor roll men att flera partier delar ansvaret.
– Den sista höjningen gjordes av Magdalena Andersson, men den största gjordes av Anders Borg. Partierna var lika goda kålsupare, de byggde upp skatten till orimliga höjder. Att bara säga att det var onda socialister och miljöpartister, det är helt enkelt inte sant, säger Mikael Odenberg.
Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH, beskriver omständigheterna kring nedläggningsbesluten som ”en perfekt storm” där många faktorer sammanföll.
– Det finns en politisk komponent i det men historien är mycket mer komplex än så. Jag skulle säga att det är andra faktorer som överväger.
Per Högselius pekar på de låga elpriserna som gjorde kärnkraften olönsam och dyra säkerhetskrav efter Fukushima. Men eftersom marginalerna redan var små så blev varje skattehöjning kännbar.
– Men den sista höjningen var inte många procent och hade i praktiken ingen stor betydelse. Man hade nog gett upp under den här perfekta stormen även om det inte var en kärnkraftsskeptisk regering. Det fanns ingen ekonomi i att bygga nya kärnkraftverk och det var det intrycket som rådde, säger Per Högselius.
När nedläggningsbeskedet kom från Vattenfall hade Stefan Löfven redan dragit slutsatsen att det krävdes ett bredare politiskt grepp. Statsrådet Ibrahim Baylan fick i uppdrag att leda en energikommission. Det var också ett sätt att skapa en motvikt till MP:s radikala linje. Målet var en överenskommelse som skulle hålla över maktskiften.
Ibrahim Baylan vill i dag inte ge någon kommentar, med hänvisning till att han lämnat politiken. Men S-källor uppger för DN att även näringslivet var starkt pådrivande för en bred uppgörelse. Man ville ha långsiktighet.
Slutresultatet blev i mångt och mycket en fortsättning på alliansens energiuppgörelse från 2009. Nya reaktorer skulle fortfarande få byggas på de platser där kärnkraftverken ligger i dag. Inga stängningar skulle ske genom politiska beslut. Ett mål hade satts upp om ett helt förnybart elsystem 2040, men det innebar inget förbud mot kärnkraft bortom det årtalet.
Och effektskatten fasades ut.
Förre Centerledaren Maud Olofsson hade vid den här tiden lämnat politiken och satt i styrelsen för organisationen Svenskt näringsliv. Där var energikommissionen ett givet samtalsämne.
– Vattenfall visste mycket väl att det diskuterades att ta bort effektskatten i energiuppgörelsen, säger Maud Olofsson.
Beslutet att stänga Ringhalsreaktorerna låg ändå fast. Just det var heller inte någon stor fråga i energikommissionen, enligt källor med insyn. Diskussionerna hade ett längre framtidsperspektiv. Och när fem partier hade enats (S, MP, M, KD, C) var Moderaternas budskap att kärnkraften hade räddats.
Långsiktigheten sträckte sig inte längre än till kvällen den 14 augusti 2018. Då överrumplade KD-ledaren Ebba Busch alla, både allierade och motståndare, med att i en tv-debatt börja propagera för fler kärnkraftverk. Det var ett stort och överraskande steg för ett parti som under många år varit uttalade kärnkraftsmotståndare.
Var de inte överens om att nu skulle marknaden få sköta det där?
Bollen var satt i rullning. Kärnkraften blev en vinnarfråga för KD i valet. Moderaterna drabbades av tvivel, som späddes på av insikten om hur mycket mer el Sverige skulle behöva för att klara klimatomställningen. För deras del blev 2019 ett långt utdraget farväl till den överenskommelse som skulle ge marknaden långsiktiga spelregler. Men innan det slutgiltiga sammanbrottet hann Moderaterna och KD rösta nej i riksdagen 2019 till att omstarta de stängda reaktorerna i Ringhals. Förslaget kom från Sverigedemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet det enda partiet som stått utanför både 2009 och 2016 års energiuppgörelser.
2020 hade Moderaterna ändrat sig och röstade ja i en ny omröstning om omstart i Ringhals. Då hade kärnkraften blivit mer än en energifråga. Den hade blivit ett kitt i en högerkoalition i vardande.
När Ulf Kristersson i höstas tog över statsministerposten var det med ett löfte om mer kärnkraft. Och det ska delvis ske genom att överge grundtanken från de tidigare överenskommelserna om att det är marknaden som ska styra över utbyggnaden. Regeringspartierna och Sverigedemokraterna vill subventionera kärnkraften genom kreditgarantier i mångmiljardklassen och en prissättning som gynnar kärnkraftsel framför andra effektslag. Det är en linje som förre C-ledaren Maud Olofsson har svårt att förstå.
– Jag hade aldrig trott att en borgerlig regering skulle börja med planekonomisk energipolitik. Det är så socialistiskt att man inte förstår. Det är inte politiken som ska bestämma vilka kraftslag vi ska ha, säger hon.
Trots dagens energikris anser Åsa Romson fortfarande att den politik som bidrog till stängning av reaktorer var rätt – av säkerhetsskäl. Men däremot ser hon en annan svaghet i efterhand: ingen har längre ett helhetsansvar för leveranssäkerhet i hela landet.
– Avregleringen av marknaden har gått väldigt långt. Det hade gagnat Sverige om vi hade kommit längre med en reglering som utgick mer från samhällsnytta och inte bara från om det går att hitta en marknad. Då hade vi stått bättre rustade nu och inte fått samma chock av de höga elpriserna, säger Åsa Romson.
Nu efterlyser näringslivet att politikerna åter samlar sig i bred enighet. Det är nödvändigt anser även Cecilie Tenfjord Toftby som var moderat ledamot i energikommissionen. Men då måste energibranschen enligt hennes få tydligare besked än vad partierna gav 2016.
– Styrkan i den uppgörelsen var att den var blocköverskridande. Vi hade förhoppningar om att det skulle bli ny kärnkraft men fortfarande får vi ju höra från branschen att osäkerheten är för stor. Verkligheten har förändrats snabbt och då har politiken ett ansvar att leverera på det.
jag funderar på om en marknad måste var fri och marginalprissättning måste var den modell som används. Effekterna av denna fria marknad på elpriserna är inget som något land vill ha, då tydliga o stabila energipriser är ett fundamenta på samma sätt som en stabil ränta och stabil valutakurs.K karlmb skrev:
Nej, naturligtvis behöver det inte vara någon fri marknad på detta område, eller kanske en bara lite fri marknad, med en massa styrning och regleringar.
Lite hackat och malet.
Vad man än väljer finns det både för och nackdelar skulle jag säga.
Dessutom har vi ett frihandelssamarbete iom vårt medlemskap i EU, så vi kan nog inte köra vårt eget race, andra eu-länder ser nog inte glatt på att vi gör något som ensidigt gynnar oss.
Det problem Sverige har delas endast med Norge (att vi producerar enorma mängder billigt producerad el, men ändå får dyrt elpris. Dock tjänar vi på export samtidigt). Så alla åtgärder vi vill ta till, kan vi nog förutsätta kommer tas emot rätt ljumt i Bryssel.