Ägandeskyddsförsäkring?
Jag läste just på Villaägarnas Riksförbunds hemsida att så kallad Ägandeskydsförsäkring numera ingår i medlemsavgiften.
Årsaggiften är för övrigt rätt hög, 405 kr, jag tänkte faktiskt hoppa av på grund av det.
Men är det verkligen så att vi måste teckna en privat försäkring för att skydda vår äganderätt.
scenariot är ju att bedragare letar upp lågbelånade hus, kanske mest ägda av gamla änkor, och med hjälp av förfalskade köpehandlingar tar ut lagfart, pantbrev och pengar från banken.
För mig är det så uppenbart att det är något som samhället och rättsmyndigheterna skall skydda oss från.
Men Villaägarna skriver
"Varje år blir några husägare av med lagfarten till sin villa till följd av bedrägerier med förfalskade köpehandlingar. För den som drabbas uppstår en mardrömssituation som kan pågå i åratal."
http://www.villaagarna.se/Bli-medlem/Om-medlemskapet/Agandeskyddsforsakring-till-alla-medlemmar/
Jag minns att jag har läst att Lantmäteriet, som hanterar lagfarter och pantbrev, tycker att detta händer så sällan så det är onödigt att skärpa regelverket.
Nu har tydligen reglerna skärpts,
så man i alla fall meddelas efter man har blivit bestulen på fastigheten.
http://www.privataaffarer.se/bostad/stopp-for-kapade-lagfarter-1-98524
Är Sverige en rättsstat?
Årsaggiften är för övrigt rätt hög, 405 kr, jag tänkte faktiskt hoppa av på grund av det.
Men är det verkligen så att vi måste teckna en privat försäkring för att skydda vår äganderätt.
scenariot är ju att bedragare letar upp lågbelånade hus, kanske mest ägda av gamla änkor, och med hjälp av förfalskade köpehandlingar tar ut lagfart, pantbrev och pengar från banken.
För mig är det så uppenbart att det är något som samhället och rättsmyndigheterna skall skydda oss från.
Men Villaägarna skriver
"Varje år blir några husägare av med lagfarten till sin villa till följd av bedrägerier med förfalskade köpehandlingar. För den som drabbas uppstår en mardrömssituation som kan pågå i åratal."
http://www.villaagarna.se/Bli-medlem/Om-medlemskapet/Agandeskyddsforsakring-till-alla-medlemmar/
Jag minns att jag har läst att Lantmäteriet, som hanterar lagfarter och pantbrev, tycker att detta händer så sällan så det är onödigt att skärpa regelverket.
Nu har tydligen reglerna skärpts,
så man i alla fall meddelas efter man har blivit bestulen på fastigheten.
http://www.privataaffarer.se/bostad/stopp-for-kapade-lagfarter-1-98524
Är Sverige en rättsstat?
Det är iofs. en väldigt bra skärpning. Tidigare kunde ju bedragarna/tjuvarna sälja fastigheten i flera led innan den rättmätige ägaren blev medveten om vad som pågick. Då blir det väldigt komplicerat att backa affären. I många fall finns det ju då också en "slutlig" ägare som köpt fastigheten i god tro, och som inte hr något med stölden att göra.
Efter skärpningen så finns ju möjligheten att spärra från ytterligare försäljningar snabbt. Den ärlige som köper i god tro gör oftast inte affär på en dag eller två.
Efter skärpningen så finns ju möjligheten att spärra från ytterligare försäljningar snabbt. Den ärlige som köper i god tro gör oftast inte affär på en dag eller två.
Enklaste skyddet är att se till att fastigheten är belånad. Bedragarna vill ju inte hålla på och lösa lån för att få loss pantbreven så att de själva kan låna pengar eller sälja vidare. Det behövs nog inte särskilt mycket lån för att få avsedd effekt.
Eld, jag har också funderat i de banorna.
Men om man tar mitt favoritexempel med änkan.
Huset byggdes kanske på 50-talet, och har pantbrev på 200.000 sedan det byggdes.
Nu är marknadsvärdet 3 miljoner.
Skall hon behöva ta ut pantbrev och betala 50 tusen för att skydda sig mot sådana bedragare?
Det är inte rimligt!
Hempularen, det hade väl varit lika enkelt att stipulera att meddelandet till den lagfarna ägaren skickades ut,
och ärendet fick ligga vilande, ett par veckor innan verkställighet?
Den svagaste länken i den kedja du beskriver är ju det första steget.
De följande transportaffärerna är ju som du säger en "intern bedragaraffär", som bara görs för att försvåra utredningen i efterhand.
Men om man tar mitt favoritexempel med änkan.
Huset byggdes kanske på 50-talet, och har pantbrev på 200.000 sedan det byggdes.
Nu är marknadsvärdet 3 miljoner.
Skall hon behöva ta ut pantbrev och betala 50 tusen för att skydda sig mot sådana bedragare?
Det är inte rimligt!
Hempularen, det hade väl varit lika enkelt att stipulera att meddelandet till den lagfarna ägaren skickades ut,
och ärendet fick ligga vilande, ett par veckor innan verkställighet?
Den svagaste länken i den kedja du beskriver är ju det första steget.
De följande transportaffärerna är ju som du säger en "intern bedragaraffär", som bara görs för att försvåra utredningen i efterhand.
Det är skandal att regeringen varit tvungen att tvinga fram detta. Tidigare har LMV hävdat att det skulle bli för dyrt med frimärke, samtidigt som dom tar in 50-100 000 på en lagfart.KnockOnWood skrev:
Jämför med Transportstyrelsen som bekräftar ägarbyten på fordon mot en registerhållningsavgift på några tior per år.
Man skulle givetvis kunna höja säkerheten ytterligare genom att som Bolagsverket skicka ut ett meddelande så snart det kommer in en anmälan om förändring, men problemen är antagligen väldigt små jämfört med vad som försiggår med bolag.
De drivna skurkarna kommer man inte åt genom att skicka meddelanden, de beställer eftersändning av posten så att meddelandet inte kommer fram.
Det enda sättet att få en skapligt hög säkerhet är att införa system liknande de som finns i Frankrike och (tror jag) många andra länder inom EU.
Där gör man upp affären inför en "notair" som är en ämbetsman, eller i vissa fall en privat notair som är en advokat med speciell certifiering. Jag var för många år sedan delägare i ett hus i Frankrike, då var jag tvungen att åka in till franska ambassaden för att en ambassadtjänsteman skulle bevittna min namnteckning på köpebrevet.
De hade också en lustig formalitet, handlingen var ju skriven på franska, och det räckte inte att jag skrev under, utan jag var tvungen att inför vittnet skriva på franska "jag har läst och förstått detta avtal". Och tjänstemannen förhörde mig om detaljer i avtalet, jag var tvungen att bevisa att jag verkligen förstod vad jag skrev på, innan han bevittnade.
Det enda sättet att få en skapligt hög säkerhet är att införa system liknande de som finns i Frankrike och (tror jag) många andra länder inom EU.
Där gör man upp affären inför en "notair" som är en ämbetsman, eller i vissa fall en privat notair som är en advokat med speciell certifiering. Jag var för många år sedan delägare i ett hus i Frankrike, då var jag tvungen att åka in till franska ambassaden för att en ambassadtjänsteman skulle bevittna min namnteckning på köpebrevet.
De hade också en lustig formalitet, handlingen var ju skriven på franska, och det räckte inte att jag skrev under, utan jag var tvungen att inför vittnet skriva på franska "jag har läst och förstått detta avtal". Och tjänstemannen förhörde mig om detaljer i avtalet, jag var tvungen att bevisa att jag verkligen förstod vad jag skrev på, innan han bevittnade.
Ja det är verkligen olika nivåer på byråkratin och på säkerheten.hempularen skrev:
Men det finns ju också rekommenderade brev med mottagningsbevis.
Då måste man i alla fall legitimera sig och kvittera meddelandet.
Har för mig att rek.avier inte eftersändes heller.
Vad skulle det göra för skillnad egentligen?Eld skrev:
Om jag skickar in ett förfalskat köpekontrakt till LMV och sedan "köper" pantbrev i läget 200.000 - 1.200.000 och lånar på.
Vad menar du att det skulle innebära för risk?
Jag kan ju plocka ut en mille. Rena Nigeriabrevet.
Eller är det något i bankens hantering som spärrar?
Banken skulle troligen bli lite misstänksam om det finns lån till en annan person registrerade. Jag tror att de kan se i registret att så är fallet. Jag tror att banken skulle förhöra sig hos den bank som lånat ut på det första pantbreven. Och så fort kontrollerna går igång så ökar risken för bedragaren drastiskt.