Inte så trygg när du bygger

Mia Odabas har en viktig poäng för oss som bygger och renoverar i sin krönika ”Vi är fruktansvärda trygghetstorskar”. Hon menar att vårt samhälle strävar mot att bädda in oss alla i bomull så att inget ont ska kunna hända. Vi har vant oss vid att kunna luta oss tillbaka utan att behöva tänka och agera själva. Samhället sköter allt ifrån K-vitamin och sovställning hos de nyfödda, till att se till att vi skaffar ”rätt” utbildning som arbetsmarknaden efterfrågar. Målet är att vi ska få trygga, fasta jobb. Vi har kort och gott blivit trygghetsnarkomaner, men det hela är bara en illusion. Vi behöver själva ta ansvar för vår tillvaro och inte lita så mycket på systemet.

När det gäller att bygga och renovera har vi bygglagstiftningen som säger att du måste bygga så att elräkningen inte blir för hög och handikappvänligt ifall du skulle få svårt att gå någon gång i framtiden. Men ungefär här slutar tryggheten för oss med hus. Vi är vana vid att allt fungerar, att samhället skyddar oss mot allt ont, men när det gäller husbygget finns det i stort sett ingen trygghet, du måste ta hela ansvaret själv.

Jag tror att det är den här illusionen som gör att allt för många hamnar hos Sverker i Plus efter husbygget. Vi tror att vi kan lita på det hustillverkaren säger, för inte har väl han rätt att lura oss? Oftast är det inte ens ont uppsåt hos hustillverkaren, där utgår man bara ifrån att var och en har informerat sig om entreprenadformerna och lusläst sitt kontrakt och satt sig in i vem som ansvarar för vad vid bygget. De vet ju vem som ansvarar, nämligen byggherren, det vill säga du som bygger. Men vet du det själv? Byggfelsförsäkringen är en falsk trygghet, den faller i stort sett aldrig ut. Vid husbygget finns inget trygghetssystem, du är själv ansvarig.